Världens bästa mail!
"At the request of the family, here is the latest information about the boy:
He is well, cheerful and active. He doesn't crawl, but moves in a sitting position, jumping on the bottom. Kind of a sitting crawl. In the pen he stands near the barrier - hands off (it can be seen in the photo).
He enjoys playing the toy the family brought for him."
Och fyra underbara bilder.
Han är precis lika fin, glad och fantastisk som när vi träffade honom.
Och han ser ut att må jättebra.
Vilken oerhörd lättnad!
Det är ganska fantastiskt att vi känner en sån närhet med honom bara genom korten.
Han är verkligen vår son. Ingen tvekan.
Nu räknar vi ner till onsdag då kommunen ska vara klara med våra senaste papper.
Lite närmre
översättning
legalisering i Ryssland
domaren läser dokumenten
domaren godkänner (?) alt. komplettering av papper
vi får tid till domstol i Arkhangelsk
resa 2: besöka lillebror i Kotlas och upp i domstolen
vänta och förbereda här hemma...
resebesked 3
åka och hämta lillebror i Arkhangelsk
hemresa via svenska konsulatet i S:t Petersburg
Vårt nya liv börjar ♥
motgång och medgång
Jag kollade på filmerna från vårt möte med Oskar.
Det var länge sedan jag såg på dem. Men den här gången var det skönt.
Det lindrade lite.
Sen skickade jag ett mail till adoptionsbyrån för att höra hur han mår.
Kan vi möjligtvis få höra hur han mår och utvecklas??
I måndags ringde de. Men inte för att svara på frågorna.
Men det gör inget, för vårt "fall" har i alla fall aktualiserats.
Våra första papper har blivit ett år gamla.
Och nu är de för gamla, och ogiltiga.
!
Suck!
Först få det att sjunka in.
Sedan känslan av "Det är bara att göra! Vi måste göra allt de säger!"
Och det var inte så farligt ändå.
Det är åtta olika dokument som ska göras om.
Tre som vi ska fylla i, tre som kommunen ska fixa, ett som adoptionsbyrån fixar och så psykologintyget.
Det sista kändes minst roligt med tanke på den tid och den kostnad det var sist.
Men, som tur var, hade vi en mänsklig och bra psykolog som hjälper oss genom att aktualisera utan att behöva göra om utredningen.
De hoppas att kunna lämna pappren om ett par veckor för att ansöka om domstolstid.
Om allt, möjligtvis, kanske, förhoppningsvis, möjligen, kan hända, skulle klaffa, fungera, flyta på och gå i lås...
...så kommer de ansöka om domstolstid i juni. 8:e, 12:e eller 15:e.
Men det känns alltför positivt, så det vågar vi inte ens hoppas på.
Jag tänker mig slutet av juni istället. Det känns bättre att inte vara naiv.
Men nu kan jag i alla fall äntligen säga med säkerhet till min chef att jag inte kommer jobba till hösten.
Det har ju varit så osäkert hela tiden.
Och så kan vi börja räkna neråt.
Om en månad, cirka, får vi träffa plutten igen.
Obeskrivbart.
Det stämmer inte!
att det är ju som när man är gravid.
Det stämmer inte!
När man är gravid har man barnet hos sig.
Man missar inget.
Just nu skulle jag beskriva mitt inre som:
Jag står inte ut!
Men det gör jag förstås..
Två sorters kärlek
Den första kommer du inte ihåg, den andra kallar du mamma.
Två olika liv skapade för att ge dig ditt.
En tände din stjärna, den andra blev din sol.
Den första gav dig livet, den andra lärde dig leva det.
En första skapade hos dig behovet av kärlek.
Den andra fanns där för att ge dig den.
En gav dig ditt ursprung, den andra gav dig din identitet.
En gav dig din begåvning, den andra ett mål med den.
En gav dig förmågan att känna, den andra fanns där
när du kände dig orolig.
En såg ditt första leende, den andra torkade dina tårar.
En sökte åt dig ett hem hon inte kunde ge dig.
Den andra bad om ett barn, och hennes önskan gick i uppfyllelse.
Och nu ställer du, genom tårarna, den urgamla frågan som
förblivit obesvarad genom alla år…. Arv eller miljö, vad är
du en produkt av?
Varken eller raring, varken eller…. Bara två olika sorters kärlek
Okänd
Tidsuppfattning
Jag har så konstig föreställning kring tiden.
Det känns så extreeemt länge sedan vi träffade Oskar.
Det är sex veckor sedan vi kom hem nu. Det känns som mycket längre!
Det är svårt, väldigt svårt, att föreställa sig att vänta ytterligare lika länge.
Nu börjar det bli jobbigt på ett annat sätt.
Jag tänker ofta på att han växer så mycket varje dag. Det känns jobbigt.
Han utvecklas säkert en massa och då ville ju vi vara med honom och se och uppleva allt som händer med honom. Jag vill vara med när han lär sig krypa, lär sig gå, säger sitt första ord.
Men det blir mindre och mindre chans för det för varje dag som går, känns det som.
Jag drömmer om det också. Att han har blivit mycket större.
I min senaste dröm var han nog runt 12 år när vi äntligen kom för att hämta honom.
Johan växer också såklart.
Han har varit och hälsat på i sin blivande skola. Han hade ryggsäck med frukt och regnbyxor.
Och när han kom hem sa han att han längtade till skolan och att sitta på sitt rum och göra läxor.
Jag har hört många barn säga det tidigare, att de längtar efter läxor.
Men att höra sitt eget barn säga det var helt annorlunda. Det var jag inte riktigt förberedd på.
Mitt hjärta snörps åt och jag blir lite gråtfärdigt rörd av det här med att börja förskoleklass.
Han börjar bli så stor. Men är ändå så liten.
Vårt första mirakel.
Måtte framtiden bli som jag föreställer den.. mammaledig till hösten. Kunna följa Johan till och från bussen.
Snälla, snälla, snälla! Låt oss få hem Oskar snart!
Just nu har jag bara två ord att säga:
Lite bra och lite dåligt..
Undrar när domaren får våra papper???
Men de kunde inte svara på det.
Tyvärr, till vår nackdel, har Ryssland helgdagar nu och har semester till den 10:e maj.
Men däremot har de redan börjat översätta trodde hon, eftersom de scannade våra papper till dem före legaliseringen. Lite fram och lite bak. Och fem dagar går ju fort!
Ikväll ska vi fira Per 35 år med lite överraskning.
På hans 35-års kväll var vi i Arkhangelsk och det slutade med att vi tryckte i oss en halv baguett på subway fem minuter före stängningsdags, sittande på små plaststolar i olika färger. Cissi beställde med ordparlören i högsta hugg :) för vi var inte alls sugna på att gå in på nån högljudd restaurang den fredagskvällen.
Tyvärr är jag genomförkyld och hes men har bestämt mig för att orka vara pigg ändå :)
Ha en bra helg!
Lättnad
Idag har pappren blivit legaliserade och klara.
Och skickade till Ryssland med DHL.
Hade trott jag skulle få glädjeyra och fira, men jag är nog lite för trött för det idag..
Men, åh, vilken lättnad!
legalisering i Sverige
pappren skickas till Ryssland
översättning
legalisering i Ryssland
domaren läser dokumenten
domaren godkänner (?) alt. komplettering av papper
vi får tid till domstol i Arkhangelsk
resa 2: besöka lillebror i Kotlas och upp i domstolen
vänta här hemma...
resebesked 3
åka och hämta lillebror i Arkhangelsk
hemresa via svenska konsulatet i S:t Petersburg
Vårt nya liv börjar ♥
Undrar när pappren når domaren och hur lång tid det tar innan vi får tid för domstol?
Ett par-tre veckor till, kanske?
Och undrar hur lång listan varit från början? Ska nog ta och klura på en sån nån dag, tror jag.
Varm härlig sommarkvällskram till er!
Insikt
För länge sedan har jag ju förstått att det går upp och ner,
som så mycket annat.
Den senaste tiden har varit tung, tycker jag.
Jag har sett mycket med negativa ögon.
Bara tyckt att det tar lång tid och att längtan är så jobbig.
Det stör mig att det snart tagit tre veckor att legalisera pappren.
Jag har faktiskt vaknat upp lite, och det börjar kännas lättare.
Inte sådär att man vaknar upp en dag och är jättelycklig och bara känner glädje,
men det kommer krypande långsamt.
Jag tror att det är tack vare att mina vänner har sagt till mig
"Tänk så nära ni är nu! Nu är det ju inte långt kvar.."
Och sakta har insikten kommit till mig.
Oskar ska bli vår pojke
och det är faktiskt ganska snart.
:)
Vi har målat en byrå som vi ställt in i hans rum.
Jag har inte vågat fylla lådorna med hans leksaker än.
Inte heller bära in hans kläder.
Jag har hållt tillbaka mig själv. Men jag har velat!!
Och idag, när vi varit ute i trädgården och grejat, har jag kommit på mig själv med att stanna upp.
Se bilden framför mig av Oskar på gräset. I lekstugan. I gungan.
En ny gunga var det första vi köpte efter att vi varit i Ryssland.
Den står på uteplatsen och väntar, fortfarande inpackad.
Små små förberedelser.
Johan är förväntansfull och stundtals också ivrig. Han ser mest fram emot att ta fram gungkossan vi har i förrådet. För vi har berättat att lillebror gillar att gunga.
Avslutningsvis en liten bild på vår blivande konstnär (?)
Glad valborg till er alla!
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Foto: © UNICEF/Asselin
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)
Hade hoppats
att vi hade kommit till nästa steg tills idag.
Men icke.
Tydligen är det två olika personer på två olika platser som ska legalisera våra papper.
Den ene är klar. Men inte den andre.
Till och med barnen på mitt jobb börjar fråga nu när Oskar ska komma hem.
Hem.
Hihi.
Jo, jag har väl inte sagt det förut kanske?
Att det är vår lille Oskar.
♥
Kram och trevlig helg!
Bara väntan..
Vi väntar på att få mail om att de är klara.
Hoppas. Vänta.
Finns inget vi kan göra för att påverka.
Tänker mycket på de adoptivföräldrarna som vi mötte på hemresan från Ryssland.
De hade varit på sin andra resa, i domstolen. Och blivit godkända.
Ett par som skulle adoptera ett syskonpar. Och en ensamstående tjej som skulle adoptera en flicka.
Nu är de tillbaka i Ryssland för att hämta sina barn.
Jag tänker starkt på dem. Varje dag.
Ett annat par kom hem med sin pojke idag. Han kommer från samma barnhem som våran lille.
Nu börjar deras nya liv.
Emelie och Anders är ett par jag beundar mycket.
http://emilieanders.blogspot.se/
Åh vad de har väntat länge! Varje dag under flera år har de väntat på det där magiska telefonsamtalet.
Helt ofattbart vad man kan orka gå igenom!
En härlig vårkväll önskar jag er!
Nu har jag insett..
att det alltid kommer att vara orättvist.
Ledsamheten och sorgen kommer fortsätta flamma upp då och då.
Att lillebror faktiskt finns där. Och att vi väntar på honom.
Det är förväntan och glädje.
Men det är en helt annan sak.
Även om lyckan för honom finns kommer det ändå vara orättvist.
Alltid.
Och runt omkring oss finns hundratals barnlösa par som går igenom samma sak.
Åh vad de är starka.
Det finns mängder av bloggar av kvinnor (främst) som öser ur sin avundsjuka och bitterhet.
För man kan ju inte vara stark jämt.
Trevlig lördag!
Kram
Prickar och jobb
Är lika med mycket på jobbet.
Det är inga problem att jobba 9-10 timmar utan paus med 100 saker i huvudet att göra.
Och sen kanske fortsätta lite till när man kommer hem.
Det gör inget. Jag gillar det.
Det gör att tiden flyter, strilar, tickar iväg. En dag är ingenting.
Just nu kollar jag inte på bilder från vårt möte. Inga filmer.
Jag försöker faktiskt att inte tänka så mycket på vår pojke där borta.
Det är en skyddsmekanism. Det gör för ont.
Det gör ont att han växer och utvecklas. Utan oss.
Jag har drömt att vi träffar honom igen. Och han är helt annorlunda.
Min mamma drömde också, fast att vi fick ett annat mycket större barn istället.
Vår lille Johan har fått vattkoppor. Många sådana.
Men han är himla duktig som vanligt. Nu har det kommit några i munnen, och det är jobbigt förstås.
Vårkram från oss
