Lyckliga familjen säger hej då
Nytt år. Nya familjen.
Den 26 januari är det ett år sedan de ringde från adoptionsbyrån och berättade att vår Oskar fanns. Efter det följde sju månader med oro och arbete. Den 30 augusti fick vi äntligen hålla honom och behövde inte släppa honom igen. Och nu är vi här. Och lite overkligt är det fortfarande. Fast det samtidigt känns som om Oskar funnits hos oss hela tiden.
Alla jobbiga missfall har vi lagt bakom oss. Den gamla "missfallspärmen" har blivit en adoptionspärm med bara glädjande papper som lett fram till något helt fantastiskt.
Men jag har också insett att de grå och tunga stunderna kan komma upp till ytan. En tidningsartikel räcker. Men nu stannar de bara högst tillfälligt.
Det är mycket som komma skall nu i början av nya året. Första återrapporteringen ska skickas till Ryssland.
I början av februari ska jag göra ett gästspel på jobbet i ett par veckor och Per ska vara hemma. Oskar fyller 2 år den 8:e februari. Och tänk, på själva alla hjärtans dag är det 15 år sedan Per och jag blev tillsammans.
Sen följer Johans 7-årsdag och dop av Oskar som vi tänkt oss någon gång i vår. (Bara ett snabbt och litet ett med de närmsta) Vi ser verkligen fram emot vår och sommar då det är roligare att vara ute. Vi längtar efter att få visa Oskar vårt Danmark, båten, flotten och möjligheten att vara ute och plaska i lilla poolen. Förresten ska Oskar börja babysim i januari också. Det ska verkligen bli kul då han hoppar som en lycklig studsboll varje gång man säger "bada".
Oskar har börjat lite smått att säga två ord i följd. Det händer inte ofta än så länge men ett litet "mamma, komma" kan man få höra ibland.
Livet rullar på i snabb takt och fast jag dagligen känner glädjen och tacksamheten och förundras över våra fina barn har jag inte samma behov av att förmedla det om och om igen. De jobbiga stunderna, som naturligtvis finns även i vår familj, vill jag inte heller analysera offentligt. Och jag hoppas hitta ett annat sätt att dokumentera Oskars framsteg som kommer i snabb följd. Därför säger jag hej då till bloggen. I alla fall för nu.
Tack till er alla som följt oss och stöttat oss.
Gott nytt år och önskan om all lycka till er!
Varm stor kram Oskar, Johan, Per och Cissi
Första julen
Nu är Oskar vår son. På riktigt. Alltså, även juridiskt.
Veckorna före jul fick vi ett brev från Tingsrätten att adoptionen gått igenom även i svensk tingsrätt. Fram till dess var Oskar vår fosterson rent juridiskt. Men det var ingenting vi tänkte på.
Ändå känns det skönt att det inte kommer vara fler turer kring detta nu. Och inte lika mycket papper som ska skickas hit och dit.
Nu väntar vi istället på första rapporteringen som ska äga rum nu i januari. Som vanligt när vi har uppdrag att utföra kretsar det i huvudet hela tiden. Just nu är det bara kort som ska tas, men ändå tänker jag mycket på det. De har ju så många restriktioner och de påpekar hela tiden hur viktigt det är att allt blir rätt och att vi följer instruktionerna eftersom det ev. kan påverka framtida adoptioner.
Rent familjemässigt tänker vi i stort sett aldrig på att Oskar är adopterad. Han har varit här hela tiden och är vår älskade son. Helt enkelt. :) Och jag kommer ibland på mig själv med att tänka och säga kommentarer som "Det har han ärvt av sin pappa.." Och så kommer jag på mig själv..
Julen har varit fantastisk. Lugn och skön. Lugn är ett ord som beskriver vår tillvaro när den är som bäst.
Oskar fick en dammsugare, så nu hjälps vi åt med varsin maskin istället för att han ska försöka ta den stora dammsugaren ifrån mig. Sen fick han också Teletubbies-film (såklart), böcker, kassaapparat och en verktygslåda. Johan fick en massa roligt han också. Populärast var nog legos guldgruva, legospel och en konstig sopbil som kan sopa upp små gummifigurer.
Det har varit många fina stunder att minnas. Lek med kusinerna, bus med mormor, morfar och farmor. God mat, såklart, utelek och spelande.
Åter igen. Tacksamhet är det stora ordet.
Syskonbus vid granen.
Johan var hungrig och sugen på pappas revben (ha ha) så han tjuvstartade.
En dammsugande tomte.
Vi önskar er alla ett bra avslut på det gamla året och ett gott nytt! KRAM
Glad lucia!
Vi har en liten tomtenisse som sitter och kollar på Teletubbies..
Oskar har de senaste dagarna blivit helt galen i Teletubbies. BEBBI!!! BEBBIIIIIIII!!! ropar han och kräver att vi sätter på filmen NU. Helst vill han såklart sitta i mitt eller Pers knä. Och det vet ju alla vuxna som någon gång tittat på Teletubbies mer än 5 minuter i sträck att man får myror i benen och nästan lite småpanik emellanåt..
Men han lär sig mycket, både nyttiga och mindre nyttiga saker. Snart kan han säga "jo, jo, brun ko" till exempel :)
Det är otroligt mysiga veckor, de här före jul. Det är så vackert och vitt ute och Johan är förväntansfull och sprallig. Snart ska vi göra ett eget minijulbord till oss i familjen. Det är Johan som beställt då både pappa och mamma blir bjudna på jobbet. Vi brukar inte äta typiskt svenskt på julen så han är inte bekant med det.
Oskar älskar pulkan som han åker när vi går promenader. På morgnarna ställer jag in den i hallen så den inte ska vara så kall. Han drar dit mig titt som tätt och vill att vi ska gå snart..
Jag önskar er alla en glad lucia och avslutar med några decemberbilder.
Johan lussade i kyrkan med skolan.
Tokkille med blöjan på huvudet och strumporna på händerna..
Årets pepparkaksbygge blev en kyrka
Oskar ser alltid butter ut när han sitter i pulkan. Men rätt var det är hör man ett litet "iiiiii" där bakifrån. Eller en liten sång..
Varm kram till er alla!
vinter
Tusen tack http://varvagtilldig.blogg.se för nomineringen! Jag känner mig ärad :)
Oskar sitter just nu och leker med lera. Titt som tätt går han ut och pekar upp mot vår lerlåda. Han kavlar och grejar. Det gillar han verkligen.
Nu är han helt och fullt vår lille kille känslomässigt. Nu känner jag att jag vet vad han tänker och vad han vill, ibland innan han ber om det själv. Han är väldigt duktig på att förstå nu så det går inte att ha några hemligheter eller prata om något man inte tror att han ska förstå längre. Han är också väldigt bestämd och vet vad han vill. Han förmedlar det så man förstår otroligt skickligt.
Helgen gjorde oss gott. Vi åkte till Jönköping, sov på hotell och badade på äventyrsbad, åt på restaurang och bara var vi fyra utan måsten.
Vi har fått instruktionerna på den första återrapporteringen till Ryssland. Det ska göras fyra stycken inom de första tre åren. Som vanligt har de bestämt exakt hur det ska se ut. Tack och lov behöver vi inte skriva, det gör socialsekreteraren. Däremot ska vi ta kort. Och där finns en massa instruktioner kring hur de ska vara. Så nu får vi sätta igång och "arrangera" Oskar i olika sammanhang och med olika personer. För det är ju så det blir.. arrangerat :)
Snö är roligt, tycker Oskar. Pulkan framför allt. Men vantarna är inte kul. På morgonen de senaste dagarna har Oskar åkt pulkan, inbäddad i fäll och pläd, när vi följt Johan till bussen. Snön gnistrar vit och där går jag med våra båda pojkar i det vackra vinterlandskapet. Då kan man inte annat än känna tacksamhet. På vägen hem satt en liten kille och sjöng brandbilssången. "Tut-tut tut-tut ii-ii-åå" (Tut tut tut tut säger den)
Nu har Oskar tröttnat på leran och vill leka med tågbanan.
Kram till er alla
Ovvan
Oskars stora idol just nu är storebror. Flera gånger under dagen då Johan är i skolan frågar han efter honom.
Idag tog han med mig till jackorna i hallen, pekade på dem och sa "Ovvan!" Han ville gå till bussen och hämta Johan. Lyckan när Johan kommer till vagnen från bussen är oändlig.
När Johan tidigare har lyft Oskar har han hängt där lite slappt och obekvämt. Numera tar han runt sina fötter och hänger armarna runt Johans hals och ger honom en riktig bamsekram.
Även syskonirritationen har börjat gro här hemma. Johan kan reta och skälla på syskonvis. Och Oskar, han har egen vilja och markerar väldigt tydligt vad han vill.
Det finns inget som påverkar en mammas hjärta mer än när ens två killar tittar på varandra sådär kärleksfullt. Eller brister ut i gemensamt klingande skratt. Gnabbandet och gnällandet, det kan jag ärligt talat vara utan. Fast ganska ofta ler jag i hemlighet, för även småretandet har sin charm emellanåt.
I morgon är det tre månader sedan vi fick Oskar, i den där hotellkorridoren. Och så råkar det vara Oskars namnsdag på lördag. Fast framför allt är det två vuxna i familjen som känner att de behöver hitta på något roligt. Så i helgen ska vi hitta på något mysigt, alla fyra.
Kram till er alla!
Språk
Barn och språk. Jag blir så imponerad.
De första veckorna efter att vi kommit hem sa Oskar minst ett nytt ord varje dag. Men de flesta sa han bara en gång. Som "jacka" och "traktor".
Sen hade han en period där han tog en liten paus från pratandet, den så kallade "ba-perioden". Min egen tanke är att han då lade fokus på förståelsen.
Det är helt annorlunda nu. Han förstår nästan allt. Det går att berätta vad vi ska göra och vad som ska hända och "resonemangen" kring böckerna vi läser har förändrats. (Det är min favoritstund på dagen, när vi läser alla godnatt-böckerna.) "Natt, natt" säger Oskar vid läggdags och ska ha pussar från pappa och Johan.
För några dagar sedan började han säga "Ovvan". Det är underbart och jag tröttnar aldrig på att höra det.
Andra ord som han säger så där jättefint är "mörkt", "tappa" och "stark". "Bokk och "matt" (de stora intressena) har levt kvar från början. Han har ett väldigt stort ordförråd nu när jag tänker efter. "Manna" har vi förstått att det betyder "vill ha". Det är väldigt komiskt att lyssna på när han försöker prata ihop hela meningar som blir en lång harang av oförstående blabbel.
Idag skulle Oskar och jag ha åkt till mitt jobb och hälsat på. Det har jag sett fram emot. Jag saknar mina fina elever och kollegorna. Men det var andra gången som resan var bestämd och Johan vaknar med feber. Så vi får satsa på nästa vecka istället..
Trevlig helg (så småningom) till er alla!
Kram
Bebbe
Oskar är väldigt snäll mot sin mamma just nu. Han tycker nämligen att alla kvinnor i tidningen (vilket ju oftast är snygga modeller) är mamma. Så jag får många komplimanger för tillfället :)
Han har ett speciellt sätt att säga mamma. Han betonar det så att det låter milt och mjukt och med en liten accent på slutet. "mammá" När han säger pappa säger han det liksom gulligt på ett frågande sätt. "pappaaa?"
I början av veckan hade vi två bebisar på besök. Mina tre närmsta vänner fick sina 2:a och 3:e barn bara inom några veckor efter att vi kom hem med Oskar. Jag har tänkt på det ofta, att jag är så glad över att vi kom hem före de fick sina små. Det hade nog varit jobbigare för mig att bearbeta annars.
Det här med att inte få någon bebistid är ju något som vi adoptivföräldrar måste bearbeta och acceptera. Var och en på sitt sätt naturligtvis. För min del känner jag att jag inte sörjer det. Kanske hjälper det att spädbarnstiden med Johan var en jobbig period. Men jag ska erkänna att det ibland hugger till lite i hjärttrakten ändå när man ser bebisminerna men framför allt mammornas vaggande och vyssjande.
"Du är min bebis" säger jag ibland till Oskar och ger honom en puss. Då tittar han på mig lite frågande och säger "bebbe". Oskar älskar bebisar. Nyfiket och med försiktiga händer sträckte han sig efter lilla Ella när hon låg i sin vagn i hallen och kände ömt på hennes lilla lilla hand. "Bebbe"
Jag har insett att det finns någonting inom mig som gör att jag inte vill att Oskar ska bli större eller äldre. I alla fall inte nu. Jag drar mig för att svara att han nästan är två år när någon frågar. Trots att han är närmare två än ett och ett halft svarar jag ändå det sistnämnda. Jag vill helt enkelt inte att han ska fylla två. Jag vill inte heller att han ska växa så att jag behöver byta klädstorlek. Jag har en hemlig önskan inombords att han inte ska ha växt så mycket när vi åker till BVC. Kanske har detta någonting att göra med att jag ändå vill att han ska vara min bebis lite längre. Och att jag inte vill börja jobba på länge än. Tiden får inte gå för fort (vilket den ju gör..)
I övrigt har Johan sin fjärde dag med feber idag så vi har lugna dagar här hemma. Oskar går runt här och grejar. När han tycker att han fått för lite uppmärksamhet går han fram till någon av de där "nä nä" sakerna som han vet om att han inte får röra. Så slänger han en liten blick åt mitt håll, småler och tar försiktigt på den. "Nä nä!" säger han sen och bländar av ett leende. Och så väntar han på en reaktion. Och lite uppmärksamhet.
Kram till er
Du är inte född av mig
men jag är född att vara din mamma.
(text lånad av www.litenlangtan,bloggplatsen.se)
Ba ba ba
Förutom att Oskar brukar sjunga med i Miss Lis låt "ba ba ba" så är det för tillfället väldigt mycket "ba" här hemma nu. Man får helt enkelt gissa i sammanhanget vad lillkillen menar just då.
"Ba" kan betyda.. Johan, ballong, blöja, bajs, blomma, vattna blommor, äpple, boll. Eller, om det skriks väldigt högt, så är det bara "vill ha!!!!" eller "jag vill!!"
BAAAAA!
(Det får mig att tänka på en saga om en prins och prinsessa som hade en betjänt som bara kunde säga "ba". Men jag kan inte få fram i mitt huvud vad sagan heter. Någon som kan hjälpa mig?)
Av och till får jag den där overklighetskänslan som jag nämnt tidigare. Är det våra två pojkar, det där?
Är det sant att vi har två barn? Kan det verkligen vara sant att Johan är så go mot sin lillebror?
Ibland tror jag nästan det är för bra för att vara sant. Då blir jag lite tveksam.
Är det där min fina familj?
Oskars anknytning verkar gå bra. Han frågar efter mig när han inte ser mig eller om jag inte är hemma. Det ser jag som ett väldigt bra tecken. I vissa situationer är han lite mammig och det är bara jag som får natta för tillfället. Men pappa och Johan är också favoriter. Det är fantastiskt att se brödernas ansiktsuttryck när de ses första gången på morgonen eller när vi hämtar Johan vid bussen efter skolan.
Sammanhållningen i vår familj växer för varje dag.
Kram från mig
Som en dröm..
Alla snälla välmenande och omtänksamma människor frågar "hur går det?"
Jag är så lycklig över att ärligt kunna svara "bra"
Troligtvis hade jag svarat så även om det inte var sant, för jag kan inte i min fantasi se hur det skulle bli om jag hade svarat något i stil med "Det är jättejobbigt. Oskar är otrygg och kan inte knyta an så här tidigt. Han tror att alla är hans föräldrar och bla bla bla bla..."
Jag har under de här veckorna sedan vi fick Oskar försökt sätta ord på det här med anknytningen. Jag hittade ett så himla bra stycke i adoptionsbyråns informationbrev som beskriver exakt det jag velat få ur mig.
Barn på barnhem – att tänka på
Lite att tänka på när det gäller barn som bor på barnhem: Det är inte ovanligt att barnen är distanslösa i sitt beteende. Det betyder att de t ex kramar om obekanta, tar kontakt med främmande människor på gatan, bussen eller i affären.
På barnhemmet har de varit vana vid att gå mellan personalen och få lite kärlek och uppmärksamhet här och där, vilket är ett alldeles ”rätt” beteende utifrån barnets situation. Det är en överlevnadsstrategi för att få de känslomässiga behoven tillgodosedda, trots bristen på egen familj. En del barn är istället avvaktande, drar sig undan och klarar sig själva, vilket också är en överlevnadsstrategi.
Det är en mycket stor omställningsprocess att sedan komma till en familj och ha ”egna föräldrar”. Det tar tid att knyta an och etablera djupa relationer till en mamma och en pappa, i stället för att ha en mängd mera ytliga relationer till personal på ett barnhem.
Processen kan ta olika lång tid men man får räkna med minst 6-12 månader, kanske ännu längre. Även om barnet ”vet” vilka som är hans/hennes föräldrar så tar det lång tid innan han/hon känner var gränsen går mellan familjen och omgivningen. Det tar tid innan barnet får den tillit och trygghet han eller hon så väl behöver.
Vi är så lyckligt lottade. Det är som en dröm. Overklig lycka över att Oskar är här hos oss nu. Och fascination över hur underbar och charmig han verkligen är. Vi träffar inte alltför mycket människor men följer vår vardag ungefär som förut. Vi har varit i flera andra miljöer och Oskar trivs med miljöombyte. Vi har till exempel varit på badhuset ett par gånger. Det var populärt! Av och till träffar vi andra som inte riktigt förstår det här med anknytning, även om vi försökt förklara. Och det är verkligen svårt att säga till "bekanta" att vi inte vill att de ska krama vår son. Jag kan inte det. De vill ju bara väl och beter sig troligtvis så som de brukar göra mot andras barn (hoppas jag).
Oskar visar många positiva tecken på att han börjar knyta an till oss. Men vi får också, av och till, påminnelser om det här som texten ovan förmedlar: det tar tid! Han har ju trots allt bara varit hos oss i mindre än två månader.
Det är otäckt hur fort dagarna går. Det känns som om det är morgon och kväll hela tiden. Men jag njuter av varenda sekund av att vara mammaledig. Allra mest njuter jag av promenaderna med vagnen som nu går riktigt bra. Det är också som en dröm, det här att kunna söva vårt barn i vagnen. Det som jag avundats andra mammor tidigare. Självklart njuter vi mest av våra fina och fantastiska barn! Som sagt: som en dröm... en underbar sådan. Overklig men sann.
En månad..
Idag är det en månad sedan vi fick vår Oskar. (Det kan vara värt ett inlägg.)
Efter att ha fått gå igenom ett par penicillinkurer är nu lillkillen glad, lugn och harmonisk. Det märks mest på hans sömn som har blivit bättre. Det känns som om han förstår att det är vi som kommer vara med honom nu och att det är här som är hans hem.
Utvecklingen fortsätter i rasande fart. Han springer nu fort som attan och förstår mycket av det vi säger. Vi var på loppis i går och där pekade han överallt och sa "där", "kocka" (klocka) och "gaje" (galje). Oskar älskar galgar. De gör honom lycklig.
Johan och Oskar har också hittat sina lekar. Mest gillar de båda "bö-jage" som går till så att Johan petar Oskar i ryggen och säger "bö!". Då vänder sig Oskar om, säger "bö!" tillbaka och sedan blir det jage runt runt i huset. Det är också mycket pussande i familjen. "Mmm smack" säger det om Oskar när man ber om en puss.
Vi har haft några njutbara veckor då vi inte behövt greja alltför mycket med besök och papper. Vi har skickat in våra papper till Tingsrätten där vi ansöker om att få adoptera Oskar även här i Sverige. På måndag kommer vi ha kontakt med adoptionsbyrån då vi ska boka in ett besök på ryska konsulatet i Göteborg. Efter det är det bara allt med försäkringskassan kvar (och det är ju alltid en historia för sig..)
Per har börjat jobba och det flyter på bra att vara hemma som tvåbarnsmamma, tycker jag. Det är lite trixande ibland när lillebror ska sova bara och Johan inte vill vara själv på en annan våning eller följa med på promenad. (Vagnen funkar bra numera)
Avslutningsvis, några bilder på våra två charmtroll:
Varm kram och trevlig höst!
/Cissi
Tacksamhet
När Johan var ett år började jag jobba igen. Då lät jag meddela mina kollegor att jag inte skulle jobba så länge till för vi planerade ett syskon snabbt. Den sommaren, 2007, blev jag gravid igen för första gången. Sedan dess har jag väntat på att få vara mammaledig igen. Varje terminstart har jag tänkt att jag kanske inte kommer jobba hela läsåret.
Nu, mer än fem år senare, sitter jag här hemma med en liten knatte igen. Många frågar hur det känns att vara hemma. Jag säger bara "fantastiskt" men jag skulle också kunna beskriva det "naturligt".
Det är nästan lite magiskt hur Oskar smält in i vår familj från första stunden vi såg honom. Det är bara helt rätt.
Och jag kan inte undvika att fundera en hel del över ödet. Det var så här det skulle bli.
Flera av våra närstående som har träffat oss det sista beskriver att det känns som om Oskar alltid har varit här. På nåt sätt är det faktiskt så. Han passar in här och det bästa är att jag vet att han även känner det själv.
Jag har också fått min första typiska kommentar som adoptivförälder (från en som inte visste att Oskar är adopterad) "Åh, så lik du är din mamma!"
Att det finns mycket tacksamhet i vår familj behöver jag nog knappt nämna. Men jag hyser också mycket beundran. Beundran för min man som jag gått igenom allt tillsammans med. Beundran för Johan som är en så fantastisk kille och som klarar det så bra att bli storebror. Och framför allt beundran för Oskar. För att han är så trygg här hos oss. För att han utvecklas så snabbt och för att han är en så glad och pigg och nyfiken kille.
Jag vet inte hur det kommer att bli med den här bloggen. Den har hjälpt mig genom de senaste åren. Det har varit fantastiskt skönt att få sätta ord på mina tankar och känslor. Det har också varit skönt att låta andra få läsa om det och inte minst otroligt hjälpande och stöttande att få så många förstående kommentarer och uppmuntringar.
Men jag är inte intresserad av att blogga om vårt vardagsliv. Och jag vill inte heller att bloggen ska bli en uthängning av Oskar (och inte heller Johan förstås) Bloggen är om mig och mina upplevelser. Och jag kommer säkert göra fler inlägg. Om adoptionen. Barnens utveckling. Livets gång kanske. Vi får se.
Det finns så mycket att upptäcka. En liten kille i en stor värld.
Stor varm kram till er alla!
Framsteg
På www.bfa.se, adoptionsbyråns hemsida:
- Välkomna hem...
...till den familj som kom hem med sitt barn från Ryssland igår.
Lustigt, jag har längtat så efter att få läsa på hemsidan om just vår hemresa. Men jag hade helt glömt av att kolla det nu när det var på riktigt. Kom på det först idag :)
Livet är bra här i vårt hus. Vi är mäkta imponerade av Oskar och hur fort han lär sig. Han förstår redan många ord, som t.ex. mage, strumpa, lampa, klocka, gunga, kudde, bil, kissekatt, kom och upp.
Han gillar också att prata och göra ljud och kan faktiskt säga en del ord. "boll" "namnam" "lampa" "titta" "där" och han har också sagt "anka". Helt otroligt efter bara en vecka hemma!
Även på barnmottagningen, där vi var igår för "genomgång", röntgen och provtagning, var de fascinerade av hur snabbt han snappar upp saker. Det räcker att visa en gång så har han fattat hur saker fungerar.
Tyvärr hade lillkillen lite otur och fick ett rejält infekterat sår precis vid handleden i förra veckan. I söndags fick vi åka in till jourläkaren och fick penicillin utskrivet. Han har inte varit lika pigg de senaste dagarna och sömnen har varit orolig. Så vi, som ju varit ovana vid att vakna ofta, har gått lite i dvala. Men nu tror jag vi har vant oss lite.
Jag tycker det har varit lite synd att vi har måsten nu när vi kommit hem. Förutom jourläkaren har vi också fått åka till skatteverkets kontor 3 mil bort för att registrera honom. I går var vi också på migrationsverket 10 mil bort för att de skulle ta ett kort på honom. Helt absurt! Oskar förstår fortfarande inte grejen med att åka bil men det har blivit lättare ändå om man underhåller honom. Det känns som om det varit något varje dag, om inte annat apotekbesök och provlämningar (fast det har Per kunnat åka på själv). Nu har vi i alla fall några dagar utan måsten (om det inte dyker upp något). Oskar har klarat det jättebra att vara på sjukhus och väntsalar. Han hänger på min mage eller leker i väntrummet. Fast jag tror ändå han blir lite orolig av det eftersom kvällen blir extra gnällig då. Inte så konstigt alls, tänk så mycket intryck han har hela tiden.
En sak som är skön med andra barnet är att jag känner mig säkrare i de flesta situationerna. Jag blir inte lika stressad av att han gnäller eller skriker (för det mesta). Men en situation där jag känner att den gamla stressen ligger kvar sedan Johans tid är det där med vagnen. Oskar har ju inte varit så förtjust i att åka vagnen men jag har tagit små korta rundor varje dag för att försöka vänja honom långsamt. I morse gick vi till lekplatsen. Jag kunde, helt utan anledning egentligen, känna samma stressklump i bröstet som på Johans tid. Johan gillade nämligen inte alls vagnen och började ofta gallskrika när jag var som längst hemifrån. Han ville äta hela tiden som bebis och jag blev helt svettig av att stressa hem med en paniskt skrikade kille i vagnen. Varje promenad slutade alltid med att han hängde i bärselen och jag gick med tom vagn. Och jag längtade så efter att gå på vagnpromenad som de andra mammorna.
Det som hände idag var verkligen ett framsteg. Oskar somnade på vägen hem från lekplatsen och vaknade inte heller när jag fällde ner ryggen i liggläge. Åh vilken lycklig mamma som promenerade idag i morgonsolen, en extra runda, med en lugn och sovande liten kille i vagnen! Tacksamhetsstund.
Kram Cissi
Cirkeln är sluten!
Äntligen får vi hänga små kläder på sträcket igen.
Äntligen får vi locka till skratt genom tokiga lekar.
Äntligen får vi blåsa på för varm mat.
Äntligen får vi plocka små leksaker från golvet.
Äntligen har vi snor och salivspår på axeln.
Äntligen får vi skrubba bort intorkad mat från bordet.
Äntligen får vi leka tittut bakom duschdraperiet.
Äntligen får vi trösta och vyssa när liten kille slagit sig.
Äntligen får vi skynda med gröten för någon är hungrig NU.
Äntligen, äntligen, äntligen!
Fantastiska killar
När man har längtat och väntat på något länge så känns det väldigt overkligt när den dagen äntligen är här.
Igår var den dagen vi har sett fram emot så länge. Vi fick äntligen ha med oss vår nya fina kille hem!
Oskar har ägnat varje stund hittills åt att undersöka och upptäcka varenda liten vrå och grej här i stora huset. Tidigare har vi ju bara haft ett rum att begränsa oss i, men nu finns det så mycket att leka och pilla med! Och ett steg efter sig har han en av oss.
Jag försöker fortfarande förstå att det finns två små killar nu i vår familj. När Oskar vaknade tidigt i morse tog jag upp honom på mitt bröst och då somnade han om. Efter en stund var jag tvungen att gå på toa. När jag sedan kom tillbaka till sängen fanns det ingen plats för mig.
Oskar har såklart provat de flesta av sina leksaker och han gillar att gå runt och greja en del själv. Med jämna mellanrum kommer han fram och ger mig en stor kram och ett leende. Han har ätit hemmagjord mat med god aptit och han blev galen i den tårtan som Johan och jag bakade idag för att fira. Johan tyckte det skulle stå "välkommen till släkten Oskar" på den men det blev bara "välkommen Oskar". Som vi gissat blev gungan en stor favorit och sandlådan likaså. Vagnen, däremot, var inte jätterolig. Och bilstolen kan han gärna vara utan. (Det var lite smått jobbigt med bilresan hem från flygplatsen igår)
Det är ytterligare en fantastisk kille som kommit till vårt hus!
När vi kom hem fanns kort, blommor och paket som väntade på oss. Tusen tack till er alla som gratulerar! Johan blev också väldans glad då han fick sin efterlängtade legoflygplats i storebrorspresent.
Kram till er alla!
