En kärleksförklaring
Den otäcka stormen utanför verkar inte vilja sluta.
Läsa en bra bok i sängen, lyssna på vinandet och vänta på att Johan ska vakna.
Se hans rufsiga hår och breda leende, känna de små armarna och händerna runt sig.
Med risk att låta som en sån där förälder som bara lovordar och skryter om sitt barn.
Han är verkligen en fantastisk kille. Jag förundras över det varje dag.
Hans energi. Leklust. Påhittighet. Klokhet. Glädje.
Tacksamhet utan botten.
Johan pratar och pysslar med tomtarna vid julkrubban.
En av tomtarna matade djuren i stallet med sin grötskål.
På julafton ordnade Johan ett julbord till katterna.
Räkor och kyckling serverade han alldeles själv.
Båda blev väldigt glada.
En tomtenisse behöver inga renar för att flyga.
Angående mitt förra inlägg. Mariams skuldkänslor, de känner jag igen.
Att om och om älta varför och vad man gjort för fel.
Men, som jag känner det nu, till ingen nytta såklart. Fast det är väl en fas man ska ta sig igenom.
Tänk då på kvinnorna som Mariam, i ett land som Afghanistan. Där man som kvinna förväntas föda många barn. Söner, naturligtvis. Vilken värdelös maka man är om man inte kan ge sin make arvingar!
Tillbaka till min värld.
Att vakna tidigt och ligga i mörkret och försöka somna om. Då blir det mycket tankar.
När jag tänker på vårt barn i Ryssland, fast jag inte vet vem det är än, så känner jag ändå kärlek.
Vårt "boande" har redan börjat här hemma. Johan tog första initiativet till att byta rum.
Det känns jättebra att vi kan göra det redan nu så behöver han inte känna att han måste lämna sitt rum till nya syskonet. Det kommer säkert bli mycket svartsjuka ändå.
Favorit-tok-minen
Fototapet är beställd och bör anlända idag. Roligt projekt utan stress och måsten.
Jag önskar er alla fina dagar på det gamla året!
Varm kram Cissi
Ur min favoritbok
"Gång på gång överrumplades Mariam av sorgen. Allt som behövdes för att utlösa den var tanken på den halvfärdiga spjälsängen ute i boden eller mockajackan i Rashids garderob. Då blev barnet levande coh hon kunde höra det, höra dess hungerskrik, dess joller och gurgelljud. Hon kände till och med hur det sniffade på hennes bröst. Sorgen sköljde över henne, svepte henne med sig, slog omkull henne.
Mariam fasade över att gå ut. Hon hade med ens blivit avundsjuk på de andra kvinnorna i kvarteret för deras barnrikedom. Vissa hade sju eller åtta stycken, men tycktes inte fatta vilken tur de haft, vilken välsignelse det var att ett barn hade växt i moderlivet på dem och fått leva till att ligga i deras famn och suga mjölk från deras bröst. De barnen hade inte försvunnit med en blödning, inte spolats ner i ett avlopp på badhuset tillsammans med tvålvatten och främlingars smutsiga hudavlagringar. Mariam tog illa vid sig när hon hörde dem beklaga sig över ouppfostrade söner och lata döttrar.
Vissa dagar var Mariam rasande. Det var Rashids fel för att han tagit ut glädjen i förskott. För att han hade varit så dumdristigt säker på att det skulle bli en pojke. Han hade ju gett barnet ett namn och allt. Han hade tagit Guds vilja för given. Det var hans fel för att han hade tvingat henne att gå till badhuset. Det hade varit något där, något med ångan, det smutsiga vattnet, tvålen som fått det att hända.
Nej. Inte Rashid. Skulden var hennes.
Hon blev ursinnig på sig själv för att hon hade sovit i fel ställning, ätit för kryddstark mat, ätit för lite frukt, druckit för mycket te."
Skönt!
Det känns så himla skönt!
Jag har några kvällar kommit på "Åh!? Idag har jag inte tänkt på det hittills.."
Jag har lämnat mobilen nere i arbetsrummet på jobbet. Och inte brytt mig.
Jag har hört mobilen ringa utan att få hjärtsnurp.
Det är jullov. Mys med familjen.
Skönt, helt enkelt!
Bara njuta av nuet.
Skönt, skönt, skönt!
Jag har börjat röja i det rum som ska bli Johans nya rum.
Ett projekt som känns riktigt roligt.
Men kanske inte så smart att starta upp ett par dagar före jul ;)
Nya syskonet ska få ta över Johans nuvarande rum.
Lillebror... eller lillasyster...
Nästa jul... är vi fyra då?
God jul till er alla fina vänner!
/Cissi
gnäll
Jag vill absolut inte få stämpeln som gnällig.
Samtidigt är det jätteskönt att få ösa ur sig det.
Och att få skriva av sig är min grej.
Sen är det ju väldigt skönt att slippa svara tråkigt på den vanliga frågan "hur mår du?"
Tänk om jag skulle svara det jag går och grubblar över varje gång.
Vem skulle orka med mig då?
Som vågor går allt upp och ner.
Och självklart inser jag ofta också hur bra jag har det.
En underbar familj. Ett fint hus. Världens bästa jobb.
Nu väntar pizza på fredagskvällen.
Och sedan en mysig helg i Göteborg med Liseberg och julstämning på operan.
Sånt man sett fram emot.
Glad fjärde advent!
Kram
Svar
"Kan meddela att vi har för närvarande 6 familjer som har blivit godkända i domstolen i Ryssland. En familj har fått hem sitt barn och flera är på gång. VI har även några familjer till som är på väg till domstolen. Vi har för närvarande 25 pilotfamiljer för Ryssland och några till är på gång. Arbetet flyter på, med stora och små problem att lösa då detta är nytt för både oss och Ryssland och de kräver väldigt mycket handlingar och olika former av kompletteringar och intyg från diverse myndigheter. Har tyvärr inget tidsperspektiv att ge er. Vet att ni finns med i deras tankar och matchningar, men det är ju en hel del som ska stämma vid en matchning. Kan tänka mig att de är lite oroliga att matcha er igen med ett barn med flera diagnoser och med biologiska föräldrar med missbruk i historien. Alla barn ifrån Ryssland har olika former av diagnoser, vilket de automatiskt får så snart de hamnar på barnhem."
Sen började jag tänka lite.
De första som fick barnbesked, i maj sådär, har fått sitt barn nu.
Sju månader senare.
De där 2-3 månaderna emellan resa ett och två har alltså blivit 7.
Och så tänkte jag lite till.
Och så insåg jag att det kommer att dröja ett eller två år kanske. Ytterligare.
Och så fick jag en svacka.
Och nu letar jag semesterresa till nästa år.
Det måste hända något! Positivt! Jag behöver det!
Tänk om man bara kunde njuta av det som är nu istället. Jag är trött på den där längtan just nu. Jag är trött på att vänta på något som ska hända, längta och hoppas. På något sätt skulle jag bara vilja glömma allt annat för stunden. Bara vara. Skönt att det snart är jullov!
För att pina mig lite extra har jag haft så jobbiga drömmar det senaste.
En natt i förra veckan hade jag magont och födde ett barn.
I natt adopterade vi en pojke. Han var SN-barn och hade bulor i huvudet. Men han var underbar.
Hoppas ni alla har det bra och hade en fin tredje advent! Kram till er.
Vet ni vad..
Jag kan ju lägga ett mail till vår kontaktperson!!!
Det gör jag direkt.
Vacuum
Nu känns det så himla tyst och dött.
Jag har så många gånger det senaste känt för att ringa adoptionsbyrån.
Men jag vågar inte. Jag blev så bränd sist.
Har bett Per ringa men han tycker inte det är nån idé. De har ju ändå inget nytt.
Nä, det är ju sant. Iochförsig.
Åh, vet ni?
Det paret vi haft lite kontakt med i vår närhet är hemma nu med sitt barn från Ryssland. Så underbart för dem. Vilken mysig jul de kommer få.
Det är en intensiv vecka nu.
Ska bli väldigt skönt med jullov om ett par veckor.
Har ni känt någongång att ni behöver en förändring i livet på nåt sätt?
Det är så jag känner nu.
På nåt sätt hade det varit skönt att veta när vi får vårt barnbesked. Även om det dröjer länge än.
I så fall kunde vi åtagit oss andra saker under tiden. Men nu vågar man inte ta sig för någonting annorlunda.
Bara ta en dag i taget och vänta in veckorna.
Vi lever liksom i väntan. Men försöker ändå leva i nuet.
Det är en svår kombination emellanåt.
Hoppas ni alla får en mysig tredje-advent-helg!
Kram och tack för era kommentarer ♥
Berörd
Och en underbar bukett.
Känner mig rörd.
Det är så starkt med andras omtankar.
Ett fantastiskt avslut på en dag som idag.
♥
