nigi

 

 

Nu är Oskar vår son. På riktigt. Alltså, även juridiskt.

Veckorna före jul fick vi ett brev från Tingsrätten att adoptionen gått igenom även i svensk tingsrätt. Fram till dess var Oskar vår fosterson rent juridiskt. Men det var ingenting vi tänkte på.

Ändå känns det skönt att det inte kommer vara fler turer kring detta nu. Och inte lika mycket papper som ska skickas hit och dit.

Nu väntar vi istället på första rapporteringen som ska äga rum nu i januari. Som vanligt när vi har uppdrag att utföra kretsar det i huvudet hela tiden. Just nu är det bara kort som ska tas, men ändå tänker jag mycket på det. De har ju så många restriktioner och de påpekar hela tiden hur viktigt det är att allt blir rätt och att vi följer instruktionerna eftersom det ev. kan påverka framtida adoptioner.

 

Rent familjemässigt tänker vi i stort sett aldrig på att Oskar är adopterad. Han har varit här hela tiden och är vår älskade son. Helt enkelt. :) Och jag kommer ibland på mig själv med att tänka och säga kommentarer som "Det har han ärvt av sin pappa.."  Och så kommer jag på mig själv..

 

Julen har varit fantastisk. Lugn och skön. Lugn är ett ord som beskriver vår tillvaro när den är som bäst.

Oskar fick en dammsugare, så nu hjälps vi åt med varsin maskin istället för att han ska försöka ta den stora dammsugaren ifrån mig. Sen fick han också Teletubbies-film (såklart), böcker, kassaapparat och en verktygslåda. Johan fick en massa roligt han också. Populärast var nog legos guldgruva, legospel och en konstig sopbil som kan sopa upp små gummifigurer.

 

Det har varit många fina stunder att minnas. Lek med kusinerna, bus med mormor, morfar och farmor. God mat, såklart, utelek och spelande.

Åter igen. Tacksamhet är det stora ordet.

 

  Tomtenissar läser bok.

 

 

Vi önskar er alla ett bra avslut på det gamla året och ett gott nytt! KRAM

Vi har en liten tomtenisse som sitter och kollar på Teletubbies..

Oskar har de senaste dagarna blivit helt galen i Teletubbies. BEBBI!!! BEBBIIIIIIII!!! ropar han och kräver att vi sätter på filmen NU. Helst vill han såklart sitta i mitt eller Pers knä. Och det vet ju alla vuxna som någon gång tittat på Teletubbies mer än 5 minuter i sträck att man får myror i benen och nästan lite småpanik emellanåt..

Men han lär sig mycket, både nyttiga och mindre nyttiga saker. Snart kan han säga "jo, jo, brun ko" till exempel :)

 

Tusen tack http://varvagtilldig.blogg.se för nomineringen! Jag känner mig ärad :)

 

Oskar sitter just nu och leker med lera. Titt som tätt går han ut och pekar upp mot vår lerlåda. Han kavlar och grejar. Det gillar han verkligen.

Nu är han helt och fullt vår lille kille känslomässigt. Nu känner jag att jag vet vad han tänker och vad han vill, ibland innan han ber om det själv. Han är väldigt duktig på att förstå nu så det går inte att ha några hemligheter eller prata om något man inte tror att han ska förstå längre. Han är också väldigt bestämd och vet vad han vill. Han förmedlar det så man förstår otroligt skickligt. 

 

Helgen gjorde oss gott. Vi åkte till Jönköping, sov på hotell och badade på äventyrsbad, åt på restaurang och bara var vi fyra utan måsten.

 

Vi har fått instruktionerna på den första återrapporteringen till Ryssland. Det ska göras fyra stycken inom de första tre åren. Som vanligt har de bestämt exakt hur det ska se ut. Tack och lov behöver vi inte skriva, det gör socialsekreteraren. Däremot ska vi ta kort. Och där finns en massa instruktioner kring hur de ska vara. Så nu får vi sätta igång och "arrangera" Oskar i olika sammanhang och med olika personer. För det är ju så det blir.. arrangerat :)

 

Snö är roligt, tycker Oskar. Pulkan framför allt. Men vantarna är inte kul. På morgonen de senaste dagarna har Oskar åkt pulkan, inbäddad i fäll och pläd, när vi följt Johan till bussen. Snön gnistrar vit och där går jag med våra båda pojkar i det vackra vinterlandskapet. Då kan man inte annat än känna tacksamhet. På vägen hem satt en liten kille och sjöng brandbilssången. "Tut-tut tut-tut ii-ii-åå" (Tut tut tut tut säger den)

 

Nu har Oskar tröttnat på leran och vill leka med tågbanan.

Kram till er alla

Oskars stora idol just nu är storebror. Flera gånger under dagen då Johan är i skolan frågar han efter honom. 

Idag tog han med mig till jackorna i hallen, pekade på dem och sa "Ovvan!" Han ville gå till bussen och hämta Johan. Lyckan när Johan kommer till vagnen från bussen är oändlig.

När Johan tidigare har lyft Oskar har han hängt där lite slappt och obekvämt. Numera tar han runt sina fötter och hänger armarna runt Johans hals och ger honom en riktig bamsekram.

 

Även syskonirritationen har börjat gro här hemma. Johan kan reta och skälla på syskonvis. Och Oskar, han har egen vilja och markerar väldigt tydligt vad han vill.

Det finns inget som påverkar en mammas hjärta mer än när ens två killar tittar på varandra sådär kärleksfullt. Eller brister ut i gemensamt klingande skratt. Gnabbandet och gnällandet, det kan jag ärligt talat vara utan. Fast ganska ofta ler jag i hemlighet, för även småretandet har sin charm emellanåt.

 

I morgon är det tre månader sedan vi fick Oskar, i den där hotellkorridoren. Och så råkar det vara Oskars namnsdag på lördag. Fast framför allt är det två vuxna i familjen som känner att de behöver hitta på något roligt. Så i helgen ska vi hitta på något mysigt, alla fyra.

Kram till er alla!

Barn och språk. Jag blir så imponerad.

De första veckorna efter att vi kommit hem sa Oskar minst ett nytt ord varje dag. Men de flesta sa han bara en gång. Som "jacka" och "traktor".

Sen hade han en period där han tog en liten paus från pratandet, den så kallade "ba-perioden". Min egen tanke är att han då lade fokus på förståelsen.

 

Det är helt annorlunda nu. Han förstår nästan allt. Det går att berätta vad vi ska göra och vad som ska hända och "resonemangen" kring böckerna vi läser har förändrats. (Det är min favoritstund på dagen, när vi läser alla godnatt-böckerna.) "Natt, natt" säger Oskar vid läggdags och ska ha pussar från pappa och Johan.

För några dagar sedan började han säga "Ovvan". Det är underbart och jag tröttnar aldrig på att höra det.

Andra ord som han säger så där jättefint är "mörkt", "tappa" och "stark". "Bokk och "matt" (de stora intressena) har levt kvar från början. Han har ett väldigt stort ordförråd nu när jag tänker efter. "Manna" har vi förstått att det betyder "vill ha". Det är väldigt komiskt att lyssna på när han försöker prata ihop hela meningar som blir en lång harang av oförstående blabbel.

 

Idag skulle Oskar och jag ha åkt till mitt jobb och hälsat på. Det har jag sett fram emot. Jag saknar mina fina elever och kollegorna. Men det var andra gången som resan var bestämd och Johan vaknar med feber. Så vi får satsa på nästa vecka istället..

Trevlig helg (så småningom) till er alla!

Kram

Oskar är väldigt snäll mot sin mamma just nu. Han tycker nämligen att alla kvinnor i tidningen (vilket ju oftast är snygga modeller) är mamma. Så jag får många komplimanger för tillfället :)

Han har ett speciellt sätt att säga mamma. Han betonar det så att det låter milt och mjukt och med en liten accent på slutet. "mammá" När han säger pappa säger han det liksom gulligt på ett frågande sätt. "pappaaa?"

 

I början av veckan hade vi två bebisar på besök. Mina tre närmsta vänner fick sina 2:a och 3:e barn bara inom några veckor efter att vi kom hem med Oskar. Jag har tänkt på det ofta, att jag är så glad över att vi kom hem före de fick sina små. Det hade nog varit jobbigare för mig att bearbeta annars.

Det här med att inte få någon bebistid är ju något som vi adoptivföräldrar måste bearbeta och acceptera. Var och en på sitt sätt naturligtvis. För min del känner jag att jag inte sörjer det. Kanske hjälper det att spädbarnstiden med Johan var en jobbig period. Men jag ska erkänna att det ibland hugger till lite i hjärttrakten ändå när man ser bebisminerna men framför allt mammornas vaggande och vyssjande.

 

"Du är min bebis" säger jag ibland till Oskar och ger honom en puss. Då tittar han på mig lite frågande och säger "bebbe". Oskar älskar bebisar. Nyfiket och med försiktiga händer sträckte han sig efter lilla Ella när hon låg i sin vagn i hallen och kände ömt på hennes lilla lilla hand. "Bebbe"

 

 

 

 

men jag är född att vara din mamma.

 

Förutom att Oskar brukar sjunga med i Miss Lis låt "ba ba ba" så är det för tillfället väldigt mycket "ba" här hemma nu. Man får helt enkelt gissa i sammanhanget vad lillkillen menar just då.

"Ba" kan betyda.. Johan, ballong, blöja, bajs, blomma, vattna blommor, äpple, boll. Eller, om det skriks väldigt högt, så är det bara "vill ha!!!!" eller "jag vill!!" 

BAAAAA!

(Det får mig att tänka på en saga om en prins och prinsessa som hade en betjänt som bara kunde säga "ba". Men jag kan inte få fram i mitt huvud vad sagan heter. Någon som kan hjälpa mig?)

 

Av och till får jag den där overklighetskänslan som jag nämnt tidigare. Är det våra två pojkar, det där?

Är det sant att vi har två barn? Kan det verkligen vara sant att Johan är så go mot sin lillebror?

Ibland tror jag nästan det är för bra för att vara sant. Då blir jag lite tveksam.

Är det där min fina familj?

 

Oskars anknytning verkar gå bra. Han frågar efter mig när han inte ser mig eller om jag inte är hemma. Det ser jag som ett väldigt bra tecken. I vissa situationer är han lite mammig och det är bara jag som får natta för tillfället. Men pappa och Johan är också favoriter. Det är fantastiskt att se brödernas ansiktsuttryck när de ses första gången på morgonen eller när vi hämtar Johan vid bussen efter skolan.

Sammanhållningen i vår familj växer för varje dag.

 

Kram från mig

Alla snälla välmenande och omtänksamma människor frågar "hur går det?"

Jag är så lycklig över att ärligt kunna svara "bra"

Troligtvis hade jag svarat så även om det inte var sant, för jag kan inte i min fantasi se hur det skulle bli om jag hade svarat något i stil med "Det är jättejobbigt. Oskar är otrygg och kan inte knyta an så här tidigt. Han tror att alla är hans föräldrar och bla bla bla bla..."

 

Jag har under de här veckorna sedan vi fick Oskar försökt sätta ord på det här med anknytningen. Jag hittade ett så himla bra stycke i adoptionsbyråns informationbrev som beskriver exakt det jag velat få ur mig.

 

Barn på barnhem – att tänka på 

Lite att tänka på när det gäller barn som bor på barnhem: Det är inte ovanligt att barnen är distanslösa i sitt beteende. Det betyder att de t ex kramar om obekanta, tar kontakt med främmande människor på gatan, bussen eller i affären.

På barnhemmet har de varit vana vid att gå mellan personalen och få lite kärlek och uppmärksamhet här och där, vilket är ett alldeles ”rätt” beteende utifrån barnets situation. Det är en överlevnadsstrategi för att få de känslomässiga behoven tillgodosedda, trots bristen på egen familj. En del barn är istället avvaktande, drar sig undan och klarar sig själva, vilket också är en överlevnadsstrategi.

Det är en mycket stor omställningsprocess att sedan komma till en familj och ha ”egna föräldrar”. Det tar tid att knyta an och etablera djupa relationer till en mamma och en pappa, i stället för att ha en mängd mera ytliga relationer till personal på ett barnhem.

Processen kan ta olika lång tid men man får räkna med minst 6-12 månader, kanske ännu längre. Även om barnet ”vet” vilka som är hans/hennes föräldrar så tar det lång tid innan han/hon känner var gränsen går mellan familjen och omgivningen. Det tar tid innan barnet får den tillit och trygghet han eller hon så väl behöver.

---

 

Vi är så lyckligt lottade. Det är som en dröm. Overklig lycka över att Oskar är här hos oss nu. Och fascination över hur underbar och charmig han verkligen är. Vi träffar inte alltför mycket människor men följer vår vardag ungefär som förut. Vi har varit i flera andra miljöer och Oskar trivs med miljöombyte. Vi har till exempel varit på badhuset ett par gånger. Det var populärt! Av och till träffar vi andra som inte riktigt förstår det här med anknytning, även om vi försökt förklara. Och det är verkligen svårt att säga till "bekanta" att vi inte vill att de ska krama vår son. Jag kan inte det. De vill ju bara väl och beter sig troligtvis så som de brukar göra mot andras barn (hoppas jag).

 

Oskar visar många positiva tecken på att han börjar knyta an till oss. Men vi får också, av och till, påminnelser om det här som texten ovan förmedlar: det tar tid! Han har ju trots allt bara varit hos oss i mindre än två månader.

 

Det är otäckt hur fort dagarna går. Det känns som om det är morgon och kväll hela tiden. Men jag njuter av varenda sekund av att vara mammaledig. Allra mest njuter jag av promenaderna med vagnen som nu går riktigt bra. Det är också som en dröm, det här att kunna söva vårt barn i vagnen. Det som jag avundats andra mammor tidigare. Självklart njuter vi mest av våra fina och fantastiska barn! Som sagt: som en dröm... en underbar sådan. Overklig men sann.

 

 

Idag är det en månad sedan vi fick vår Oskar. (Det kan vara värt ett inlägg.)

Efter att ha fått gå igenom ett par penicillinkurer är nu lillkillen glad, lugn och harmonisk. Det märks mest på hans sömn som har blivit bättre. Det känns som om han förstår att det är vi som kommer vara med honom nu och att det är här som är hans hem.

Utvecklingen fortsätter i rasande fart. Han springer nu fort som attan och förstår mycket av det vi säger. Vi var på loppis i går och där pekade han överallt och sa "där", "kocka" (klocka) och "gaje" (galje). Oskar älskar galgar. De gör honom lycklig.

 

Johan och Oskar har också hittat sina lekar. Mest gillar de båda "bö-jage" som går till så att Johan petar Oskar i ryggen och säger "bö!". Då vänder sig Oskar om, säger "bö!" tillbaka och sedan blir det jage runt runt i huset. Det är också mycket pussande i familjen. "Mmm smack" säger det om Oskar när man ber om en puss.

 

Vi har haft några njutbara veckor då vi inte behövt greja alltför mycket med besök och papper. Vi har skickat in våra papper till Tingsrätten där vi ansöker om att få adoptera Oskar även här i Sverige. På måndag kommer vi ha kontakt med adoptionsbyrån då vi ska boka in ett besök på ryska konsulatet i Göteborg. Efter det är det bara allt med försäkringskassan kvar (och det är ju alltid en historia för sig..)

Per har börjat jobba och det flyter på bra att vara hemma som tvåbarnsmamma, tycker jag. Det är lite trixande ibland när lillebror ska sova bara och Johan inte vill vara själv på en annan våning eller följa med på promenad. (Vagnen funkar bra numera)

 

Avslutningsvis, några bilder på våra två charmtroll:

 

När Johan var ett år började jag jobba igen. Då lät jag meddela mina kollegor att jag inte skulle jobba så länge till för vi planerade ett syskon snabbt. Den sommaren, 2007, blev jag gravid igen för första gången. Sedan dess har jag väntat på att få vara mammaledig igen. Varje terminstart har jag tänkt att jag kanske inte kommer jobba hela läsåret.

Nu, mer än fem år senare, sitter jag här hemma med en liten knatte igen. Många frågar hur det känns att vara hemma. Jag säger bara "fantastiskt" men jag skulle också kunna beskriva det "naturligt".

Det är nästan lite magiskt hur Oskar smält in i vår familj från första stunden vi såg honom. Det är bara helt rätt.

Och jag kan inte undvika att fundera en hel del över ödet. Det var så här det skulle bli.

 

Flera av våra närstående som har träffat oss det sista beskriver att det känns som om Oskar alltid har varit här. På nåt sätt är det faktiskt så. Han passar in här och det bästa är att jag vet att han även känner det själv.

Jag har också fått min första typiska kommentar som adoptivförälder (från en som inte visste att Oskar är adopterad) "Åh, så lik du är din mamma!"

 

Att det finns mycket tacksamhet i vår familj behöver jag nog knappt nämna. Men jag hyser också mycket beundran. Beundran för min man som jag gått igenom allt tillsammans med. Beundran för Johan som är en så fantastisk kille och som klarar det så bra att bli storebror. Och framför allt beundran för Oskar. För att han är så trygg här hos oss. För att han utvecklas så snabbt och för att han är en så glad och pigg och nyfiken kille.

 

Jag vet inte hur det kommer att bli med den här bloggen. Den har hjälpt mig genom de senaste åren. Det har varit fantastiskt skönt att få sätta ord på mina tankar och känslor. Det har också varit skönt att låta andra få läsa om det och inte minst otroligt hjälpande och stöttande att få så många förstående kommentarer och uppmuntringar.

Men jag är inte intresserad av att blogga om vårt vardagsliv. Och jag vill inte heller att bloggen ska bli en uthängning av Oskar (och inte heller Johan förstås) Bloggen är om mig och mina upplevelser. Och jag kommer säkert göra fler inlägg. Om adoptionen. Barnens utveckling. Livets gång kanske. Vi får se.

 

Det finns så mycket att upptäcka. En liten kille i en stor värld.

 

 

 

 

Stor varm kram till er alla!

På www.bfa.se, adoptionsbyråns hemsida:

• Välkomna hem...
  ...till den familj som kom hem med sitt barn från Ryssland igår.

 

Äntligen får vi hänga små kläder på sträcket igen.

Äntligen får vi locka till skratt genom tokiga lekar.

Äntligen får vi blåsa på för varm mat.

Äntligen får vi plocka små leksaker från golvet.

Äntligen har vi snor och salivspår på axeln.

Äntligen får vi skrubba bort intorkad mat från bordet.

Äntligen får vi leka tittut bakom duschdraperiet.

Äntligen får vi trösta och vyssa när liten kille slagit sig.

Äntligen får vi skynda med gröten för någon är hungrig NU.

Äntligen, äntligen, äntligen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När man har längtat och väntat på något länge så känns det väldigt overkligt när den dagen äntligen är här.

Igår var den dagen vi har sett fram emot så länge. Vi fick äntligen ha med oss vår nya fina kille hem!

Oskar har ägnat varje stund hittills åt att undersöka och upptäcka varenda liten vrå och grej här i stora huset. Tidigare har vi ju bara haft ett rum att begränsa oss i, men nu finns det så mycket att leka och pilla med! Och ett steg efter sig har han en av oss.

 

Jag försöker fortfarande förstå att det finns två små killar nu i vår familj. När Oskar vaknade tidigt i morse tog jag upp honom på mitt bröst och då somnade han om. Efter en stund var jag tvungen att gå på toa. När jag sedan kom tillbaka till sängen fanns det ingen plats för mig.

Oskar har såklart provat de flesta av sina leksaker och han gillar att gå runt och greja en del själv. Med jämna mellanrum kommer han fram och ger mig en stor kram och ett leende. Han har ätit hemmagjord mat med god aptit och han blev galen i den tårtan som Johan och jag bakade idag för att fira. Johan tyckte det skulle stå "välkommen till släkten Oskar" på den men det blev bara "välkommen Oskar". Som vi gissat blev gungan en stor favorit och sandlådan likaså. Vagnen, däremot, var inte jätterolig. Och bilstolen kan han gärna vara utan. (Det var lite smått jobbigt med bilresan hem från flygplatsen igår)

 

 

Det är ytterligare en fantastisk kille som kommit till vårt hus!

När vi kom hem fanns kort, blommor och paket som väntade på oss. Tusen tack till er alla som gratulerar! Johan blev också väldans glad då han fick sin efterlängtade legoflygplats i storebrorspresent.

Kram till er alla!

 

I morse åkte Per till svenska konsulatet. Det tog en kvart på plats för att få Oskars svenska visum. Nu kan vi äntligen åka hem! Faktiskt hade vi kunnat åka med ett flyg idag kl. 14 men vi valde att inte stressa. Dessutom kostar det extra att boka om och det hade varit knappt med tid. Nu är det exakt 24 timmar kvar tills vi åker till flygplatsen. Per var upprymd när han kom tillbaka. Det känns befriande att kunna komma hem nu. Kontaktpersonen som hjälpte honom på konsulatet var väldigt trevlig och tackade oss ödmjukt för det vi gör, att vi tar hand om ett av deras barnhemsbarn. Det är starka ord när en ryss säger så till en.

 

Johan trivs och vill gärna stanna på hotellet flera nätter. "Det är så fint här på rummet" tycket han. Det är väldigt skönt att höra. Han har hittat på alla möjliga lekar, påhittig som han är. Ett tag hade han ju, som sagt, affär. Sen blev det fängelse i Oskars spjälsäng. Där finns det några krokar han kan använda som handbojor :) Igår kväll fick han en rysk militärmössa och sen var det lite krig här i sängen. Han gillar verkligen bollhavet som finns några våningar ner. Just nu är Per och Johan där medans jag har sövt Oskar. Han somnade som vanligt på min mage.

 

Vi fick ju ett rutinschema från barnhemmet och jag tog fram det på morgonen vi skulle få Oskar. Men vi har inte tittat på det någonting. Vi har hittat bra rutiner själva tycker vi. En gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen märker man på Oskar att han behöver en sovstund. Han blir liksom lite övertokig. Han brukar sova ca 45 min. På kvällen har han somnat bra runt 21 och sen sovit till 7. Och maten är det inga problem med alls. Han äter allt vi ger honom och gillar även välling. Enligt barnhemmet ska han ha sovit 2,5 h på förmiddagen och 1,5 timme på eftermiddagen. Det tar vi med en nypa salt. Kanske var det "säng-stund" så barnen fick ligga kvar i sängarna före och efter de sovit. Likadant är det med det där de sa till oss att han redan vi ett år kunde äta själv med sked. Det har vi inte märkt av. Och jag tror säkert han somnade själv i spjälsängen på barnhemmet för han hade väl inget val. Men med oss blir han jätteledsen och vill ha närhet. Och det är fantastiskt!

 

Det är bara frukosten på morgonen som är lite kaotisk. Det kan den ju vara i sig när det är ett stort hotell och stor buffé där man får gå många gånger och hämta till sig själv och dessutom två barn. Sen gillar inte Oskar att sitta i den stolen som finns här. Den är liksom stor med ett mastigt bord framför och han vägrar. Så det får bli matning i knät och försöka slänga åt sig själv en tugga mellan varven. Oskar är gnällig och gillar nog inte det stora rummet med mycket intryck, folk och stoj. Inte direkt lugn och ro. Och jag är väldigt glad att inte vi ska plocka undan efter oss själva. Det ser ut som ett bombnedslag efteråt!

 

I morgon stannar vi till utcheckning, kl 12 rysk tid. Någon gång vid 14:30 flyger vi hem till Köpenhamn. Det ska bli skönt att få komma hem till sina egna grejer. I eftermiddag går vi nog ut igen, denna gången för att hitta en lekplats som ska finnas i närheten. Sen är det sista kvällen här. Vi längtar efter er alla där hemma! 

Stor kram

 

Vi kom ytterligare ett steg närmare målet igår när vi flög till St. Petersburg. Oskar klarar allting bra. Han somnade både i bilen och på flyget. Dagarna känns långa nu, det känns som om vi mest väntar på att få åka hem. Samtidigt återupplever vi det som hör småbarnlivet till.

Att få säga ”aj, aj” åt samma sak hundra gånger i rad. (Just nu skrattar Oskar åt mig när jag säger ”nej” eller ”njet” men nu har vi lärt oss att säga aj-aj på ryska ”njelsa” och det funkar lite bättre.)

Konsten att torka bajs som kletat ända upp på ryggen.

Konsten att äta sin mat i skift för att den andra ska kunna underhålla en liten.

Konsten att hålla allting i en radie runt de långa små armarna. (Första dagen höll Oskar på att få en skål varm soppa rakt över sig när han grabbade tag i servitrisens bricka)

Att upptäcka alla små charmigheter hos en liten 1-åring och hur hjärtat smälter av slängpussar och glädjen när han får syn på oss. Och att inse hur fort det går för honom att lära sig nya saker.

 

Det är också en ny konst att försöka hålla Oskar ifrån de sakerna som Johan leker med. Johan har en liten affär här på vårt hotellrum där han radat upp alla saker han säljer, små sockerpåsar och kaffepulver osv. Man betalar med toalettpapper

Storebror är fantastisk. Som vanligt upphör han aldrig att förvåna oss. Han får vara lugn och tyst när lillebror ska nattas i samma rum och klagar inte. Han pussar på Oskar och leker titt-ut.

Och fast jag varit lite hängig idag så har vi många lyckostunder. Jag är otroligt glad att Oskar trivs och slappnar av på bärselen på min mage. Där somnar han tryggt. Att natta honom liggande på sin egen mage är också något alldeles extra. På dagarna tultar han runt på hotellrummet och plockar grejer fram och tillbaka. Allt som ligger på golvet tar han upp. Ibland kommer han med en av våra skor. "Tack, tack"

 

Idag tog vi en liten utflykt mellan regnskurarna. Tunnelbanan lååångt ner under marken tog oss till centrum där vi bland annat visade Johan "karamellkyrkan". Så fick vi ytterligare några timmar att gå.

Imorgon bitti ska Per åka till svenska konsulatet och ordna hemresa för Oskar. Vi andra tre behöver inte följa med. Sen, i övermorgon, är det äntligen hemresa. Det ser vi fram emot.

Stor varm kram och än en gång tack för alla era fina ord och lyckönskningar!

Klockan är nu 17:30 här och dagen känns som om den varit jättelång.

Det känns overkligt och helt sant på samma gång.

Ibland tittar vi på Oskar och sen på varandra och tänker "Är det här vår son?

Ibland känns det som om vi är barnvakter. Kanske kommer vi inte fatta på riktigt förrän vi är hemma och det gått en tid.

 

Det är overkligt fantastiskt. Oskar är lugn och trygg. Han äter bra och gillar att hänga i bärselen på magen. Han är lättroad och lekfull, nyfiken och pillig. Precis som en 1-åring som varit vår son i hela sitt liv. Och så känner vi också. Han har bara smält in och det känns som om vi varit tillsammans alltid.

Johan är underbar också, som vanligt. Han leker och gosar och plockar upp saker från golvet som vi behöver.

Den första tiden tillsammans kunde inte bli bättre. Det är bara att hoppas att det fortsätter likadant.

 

Tack för alla era omtankar där hemma!

Stor varm kram från en lycklig 4-personersfamilj :)

Åh jisses! Det känns som om jag aldrig har varit så här nervös tidigare.
Nu kommer de med Oskar till vårt hotellrum när som helst.
Nu behöver vi inte lämna dig mer älskling!

Igår kväll satt Per och jag och kollade på filmerna från vårt senaste besök hos Oskar. Nu gör det inte så ont inombords längre utan är pirrig och härlig förväntan. Wihiii!

Jag har inte mått som jag tänkte idag. Ont i halsen och trötthet har tagit lite av min måste-göra-energi men jag känner mig nöjd ändå. Är väldigt glad över att vi kunde stänga väskorna. Det är bara att hoppas att halsontet går över fort.

 

I morgon blir en lång resdag. Först upp tidigt (vid 4-tiden) och minst tre timmars bilfärd till Köpenhamn. Sen flyg till St. Petersburg. Där måste vi tillbringa dagen på den inte så roliga flygplatsen tills vårt nästa plan går tidig kväll. Sen är vi säkert trötta. Men redo. :)

Ser otroligt mycket fram emot att komma hem och kunna börja vardagen tillsammans.

Vi har redan tre möten inbokade den första veckan: barnläkaren, besök från socialen och BVC.

 

Det här med anknytning är något vi måste jobba på när vi kommer hem. Det behöver man oftast inte göra på samma sätt med ett biologiskt barn. Oskar måste lära sig och förstå att det är vi som är hans familj och att det är vi som ska trösta, krama, gosa. Det är vi som hör ihop och det är till oss han ska ty sig.

Det är inte ovanligt att barnhemsbarn tyr sig till vilken vuxen som helst som finns i närheten. Det är ju inte så konstigt eftersom de levt med många vuxna omkring sig och inte "hört hemma" hos någon speciell.

Därför måste vi, fast det kan kännas asocialt och kanske vissa tycker rentav otrevligt, vara ganska tydliga mot övriga den första tiden. Vi kommer att vara hemma, bara vi. När vi träffar andra kommer ingen annan att få ha Oskar i knät eller lyfta honom i början. Inte för mycket närhet, förutom för oss. Den allra första tiden kommer vi försöka att inte utsätta honom för så många nya människor.

Självklart är det individuellt. Vissa barn har svårt att knyta an medans andra gör det jättelätt. Hur det är för Oskar måste vi känna av. Vårt sociala liv kommer att ta en paus. Nu blir familjen nummer 1 på ett tydligare sätt.

 

I en av våra häften som heter "bli adoptivfamilj" läser jag om fyra budord:

1) Utsätt inte ert barn för nya separationer, hur kortvariga och betydelselösa de än tycks vara för er. Tillbringa så mycket tid ni kan med ert barn.

2) Anknytningsarbetet är ett gemensamt arbete, för både föräldrar och barn. Lyssna in barnets signaler och se vad hon är beredd att ta emot just nu. (Cissi kommentar: Ibland måste man dämpa sin egen iver att visa kärlek, närhet och att leka, kan jag tänka mig.)

3) Det finns inga förbjudna känslor! Även mycket små barn kan sörja.

4) Om du efter en tid (kanske ett halvår) inte känner att anknytningsprocessen är igång, tveka inte att söka hjälp.

 

Vi har fått så många lyckönskningar inför resan och vi vill tacka er alla som tänker på oss så starkt! Det är betydelsefullt för oss. Vi hörs snart igen!

Stor varm kram från oss alla tre