nigi

Protokollet kom inte i torsdags.
Och inte i fredags.
Och då har jag ändå ringt och pratat med dem och de skulle skynda sig att skicka det.
De har sagt att det skulle komma.

Förstår de inte att för varje dag det dröjer hamnar vi längre ner i kön?
Varje dag försenar för oss att få vårt barn.
Och för vårt barn att få sina föräldrar.

Nä, det är klart de inte förstår och tänker på det.
Det kan jag väl inte heller begära.

Trevlig Valborg!
Kram

Den senaste veckan har varit väntan
på energi och på att febern ska försvinna.
Har inte varit kul att vara hängig och håglös när det varit fint väder.
Har känt mig lite nere av det.

Men idag känns det aningen bättre.
Lite gladare.
Helt sjukt att man som lärare måste jobba fast man är sjuk eller har lov.
Känner sån frustration kring arbetssituatinen just nu!
Har faktiskt skrivit en insändare..
Det måste ju vara ett tecken på att energi återvänder ;)

Sitter just nu och väntar på posten.
Idag ska förhoppningsvis protokollet komma.
Har redan förberett ett kuvert till Barnen Framför Allt (vår adoptionsbyrå)
Ska skicka kopiorna direkt!

Per och jag ska på möte på socialkontoret om en stund.
Vi ska utredas en gång till.
Ironiskt nog :)
Vi ska troligtvis bli avlastningsfamilj åt en liten flicka, en helg i månaden.
Nått nytt och spännande att se fram emot.
Ska bli kul.

Kram till er som kan njuta av solen!

Kan jag tänka på ibland.
Kan ge stor ångest, speciellt på natten.
Kan inte se nog på Johan.
Att ha barn är ett fortsatt liv med oro.
Tur att lyckan är större!
En sekund, så kan allt förändras.
Tänker på alla som drabbas.
Går inte att föreställa sig.

Efter tre veckors halsont kom febern och hoppas att den rensar bort "de dumma baciluskerna".
Tråkigt bara att sitta inne när solen skiner.
Per jobbar och Johan är den ängel han är.
Just nu bygger han ett slott med stolarna i vardagsrummet.

Igår såg jag filmen Juno.
En vän har pratat om den förut och nu kan jag dela samma funderingar.
Jag har ju själv blivit frustrerad tidigare av programmen "adoption stories" på TV4Fakta.
USA.
Inte som här.
Att titta på serien ger helt fel bild av hur det är.
I alla fall inte här.

I USA finns mängder av privata adoptionsbyråer.
Vill man ha ett barn lämnar man in presentationsbrev och bilder.
Bär man ett barn man inte kan eller vill ta hand om så väljer man ett brev.
Hux Flux.
En ny familj har bildats.
Kanske tog det två veckor sådär.
Naturligtvis är det inte så lätt i verkligheten.
Men det är den bilden man får.

I Juno blir en 16-årig flicka gravid.
Hon väljer att föda barnet och lämna bort det.
Det saknas liksom en del i filmen.
Känslorna.
Allt framstås som så enkelt. Och lätt.

Visst kan jag också känna så ibland.
Ska det vara så svårt??
Det finns så många ensamma barn.
Ge oss ett barn bara!!

Enligt adoptionsbyråerna och MIA (myndigheten för internatinella adoptioner) är det fler par som vill adoptera än det finns barn.
Enligt Haag-konventionen måste man för barnets bästa alltid söka föräldrar i närheten av barnet först.
Först familj. Släkt. Närstående. Inom landet.
Och sen utomlands.
Det är därför vi inte kan adoptera barn som är yngre än 1,5-3 år längre.
Processen tar tid.
För barnets bästa.
För barnets bästa?
Var är barnen under tiden? Hur mår de?
Barnhemsbarnen.

Och här i Sverige:
Vad händer med de oönskade barnen här?

Tankar på en påskdag.
Glad fortsatt påsk!

I går, 20 april, var det en stor dag. Vi blev (tror vi i alla fall) godkända adoptivföräldrar.
Jag hade ju bestämt, efter att det blev försenat flera gånger, att jag skulle köpa champagne.
Så kunde vi ta fram de fina glasen vi fick i bröllopspresent och skåla för att den tredje milstolpen är nådd.
1-utbildningen
2-utredningen
3-godkända adoptionsföräldrar
Vilka milstolpar som väntar nu har vi inte så bra insikt i.
Men på nåt sätt kan vi börja med det nya arbetet, där det i alla fall känns som det kommer att resultera i något verkligt till slut. 
Ett barn.
Långt kvar ändå,
men ändå känner vi oss redo redan nu.

Glad påsk! 

Har varit intensiva dagar!
Förutom förkylning och mycket på jobbet har vi dessutom fått läsa igenom utredningen med jämna mellanrum. Och det ska vara snabba svar, för den lämnades in idag för påläsning av socialnämnden.
Tio sidor med vårt liv, och då är inte referenterna och rekommendationen med.

Men vi har inte haft något att ändra direkt, bara några smågrejer.
Det har varit spännande för vi har inte haft en aning om hur det skulle vara skrivet.
Hur beskriver man två liv, relationer och livsåskådning?
Men det har hon gjort mycket bra.
Mina ögon har varit tårfyllda.
Det är väldigt fint skrivet!

Som sagt, på onsdag tas det formella beslutet. Sedan ska protokollet skrivas ut och justeras.
När vi fått beslutet hem kan vi skicka in det till adoptionsbyrån.
Sen kan vi gå vidare.
Egentligen är det då vi kan starta.

Kram!

Tack snälla för era kommentarer, de värmer så mycket!
Idag har jag fällt några tårar av tacksamhet och glädje när jag läste en referenthistoria.
Så starkt det är att läsa andras fantastiska beskrivning av oss!

Vi har faktiskt fått första delen av utredningen att läsa igenom och kommentera tills i morgon.
I morgon kommer mer text.
Äntligen!








Älskar våren!
Kram

"Jag vill inte att det ska flyttas fram mer!"
Vilken ynklig röst jag hade.

"Du behöver inte oroa dig" sa socialsekreteraren idag.
Det var allt jag behövde höra.
Vårt ärende kommer att tas upp 20 april.
Hurra, hurra!

Tack för era varma ord och tankar.

Inget nytt.
De har inte kontaktat förskolan än.
Och på måndag ska vi få läsa igenom utredningen..
Kommer det att funka?
Jag är orolig för att det ska flyttas fram igen!

Återträffen vi var på i söndags var jättetrevlig!
Tyvärr var inte alla där. Det var vi och två par till.
Alltid mysigt att prata med andra som "varit inne i svängen".
Vi har ju trots allt dansat runt med varandra djupt stirrande i ögonen.
Samhörighet finns ju.

Ha en bra regnig dag!