nigi

Efter tre veckors halsont kom febern och hoppas att den rensar bort "de dumma baciluskerna".
Tråkigt bara att sitta inne när solen skiner.
Per jobbar och Johan är den ängel han är.
Just nu bygger han ett slott med stolarna i vardagsrummet.

Igår såg jag filmen Juno.
En vän har pratat om den förut och nu kan jag dela samma funderingar.
Jag har ju själv blivit frustrerad tidigare av programmen "adoption stories" på TV4Fakta.
USA.
Inte som här.
Att titta på serien ger helt fel bild av hur det är.
I alla fall inte här.

I USA finns mängder av privata adoptionsbyråer.
Vill man ha ett barn lämnar man in presentationsbrev och bilder.
Bär man ett barn man inte kan eller vill ta hand om så väljer man ett brev.
Hux Flux.
En ny familj har bildats.
Kanske tog det två veckor sådär.
Naturligtvis är det inte så lätt i verkligheten.
Men det är den bilden man får.

I Juno blir en 16-årig flicka gravid.
Hon väljer att föda barnet och lämna bort det.
Det saknas liksom en del i filmen.
Känslorna.
Allt framstås som så enkelt. Och lätt.

Visst kan jag också känna så ibland.
Ska det vara så svårt??
Det finns så många ensamma barn.
Ge oss ett barn bara!!

Enligt adoptionsbyråerna och MIA (myndigheten för internatinella adoptioner) är det fler par som vill adoptera än det finns barn.
Enligt Haag-konventionen måste man för barnets bästa alltid söka föräldrar i närheten av barnet först.
Först familj. Släkt. Närstående. Inom landet.
Och sen utomlands.
Det är därför vi inte kan adoptera barn som är yngre än 1,5-3 år längre.
Processen tar tid.
För barnets bästa.
För barnets bästa?
Var är barnen under tiden? Hur mår de?
Barnhemsbarnen.

Och här i Sverige:
Vad händer med de oönskade barnen här?

Tankar på en påskdag.
Glad fortsatt påsk!