nigi

Jag tänker mycket.
Känner mig ganska filosofisk för tillfället. På gott och ont.
Framför allt tänker jag på vad jag uppskattar i livet.
Johan och jag har varit i Danmark. Det är helt underbart!
En familjekram och snusa i håret.
De underbara barnen på jobbet.

Jag gillar de där reklambilderna från cancerfonden:
att stryka i en grå tvättstuga,
att betala räkningar
(Nja, det där sista kunde jag gärna vara utan..)

Per och jag var på Robert Gustafssons show för några veckor sedan.
Där hamnade vi bredvid ett par som inte försvunnit från mina näthinnor än.
De var nyförälskade, vilket jag såg direkt. 56 och 63 år.
Kvinnan var som 300% duracell-kanin. Hon satt inte still en enda sekund och sa allt minst tre gånger.
Vi tillbringade flera timmar med alla klysch-citat jag någonsin hört.
"Varför ska man sörja, livet är ju så kort"
"Man ska ta vara på varje stund, man vet aldrig vad som kan hända"
"Man ska vara positiv..positiv..positiv.."
"Passa på att njut medan ni kan"
Först kände jag "Gud, det här kommer jag inte orka" men efter en stund började jag bli ganska fascinerad. Ganska häftigt par trots allt, fast vi var trötta i huvudet efter den middagen.
Naturligtvis förstår jag att det var mycket yta i orden.
Det går ju inte att bestämma sig för att vara positiv. Det har jag ju velat vara många gånger utan att det har funkat.

Jag har också kommit underfund med att jag inte accepterat att jag inte kommer vara gravid igen.
Det känns lite kluvet. Som om jag sviker vårt blivande adopterade barn lite.
Men det är ju inte för att inte det barnet är önskat.
Det är andra saker.. ja, egentligen vet jag inte. Men att vara gravid var det största som hänt mig i mitt liv.
Jag är så HIMLA avundsjuk på de kvinnor som får ett positivt graviditetstest och kan bli glada.
Det tänker jag mycket på just nu.
Per och jag får ångest när vi ser det där plusset.

Att man inte kan styra sina tankar, det vet jag!
Ju mer man bestämt sig för att inte tänka på en sak, desto mer tänker man på det såklart..

Kram till er!

Vi har anmält oss till en mail-lista med såkallade SN-barn från Bulgarien. (SN=special needs)
Att välja att acceptera ett SN-barn förkortar väntetiden avsevärd, liksom med äldre barn från 4 år och uppåt. Även många syskon söker föräldrar.
Eftersom vi endast vill adoptera ett barn och även ett lillasyskon till Johan har vi anmält oss till mail-listan.
Den förbinder oss inte vid någonting utan informerar bara kring de barn som omgående behöver föräldrar.

Ett SN-barn kan vara mycket sjukt, t.ex. ha CP-skador, epilepsi, hjärtfel, vattenskalle. Men även ha lindrigare åkommor som försenad talutveckling, astma, sex tår och liknande.
De flesta adopterade barn är försenade i utvecklingen eftersom de blivit understimulerade.

Idag fick vi ett SN-mail.
En A4-sida med nummer.
Det blöder i hjärtat.

Några exempel:
"Pojke född 080606, vänster arm amputerad, försenad psykomotorisk utveckling"
"Flicka född 080501, tidigare hjärtfel men idag i stort sätt hjärtfrisk, något sen i utvecklingen"
"Flicka född 060720, börjat gå och tala tidigare än genomsnittet, aktivt barn, gillar att vara med människor, överdrivna diagnoser enl konsultläkaren"
"Pojke född 060427, skelar, lugnt barn"
med många flera..

Det är barn det handlar om!
För oss är de en rad på ett papper som skickas runt i världen.
Vem vet hur många 100-tals par som just nu sitter och läser igenom och väljer och ratar?
I andra änden av Europa finns de här barnen.
Övergivna, oönskade.
Fy farao!

Nu har det gått två veckor sedan vårt sista möte på socialkontoret. Det har gått rätt så fort.
Kanske att tjejerna fortsätter arbeta på vårt fall kommande vecka.
Att ringa referenter och börja sammanställa intervjuerna.
Och så kanske, om vi har tur, har vi ett medgivande om 6-8 veckor.
Sedan kan den "riktiga" proceduren börja: kontakt med adoptionsbyrån.

Tiden går fort, det vet vi ju.
Och vad är egentligen ytterligare två-tre år...104-156 veckor?
Med räkning från vårt första missfall är vi i si-så-där vecka 172 nu.

I morgon är det 13 år sedan Per och jag blev tillsammans.
Vi brukar skoja om att vi hade kunnat ha en 12-åring här hemma.

I stort sett varje gång jag tittar på Johan förundras jag över hur lång han har blivit.
Han är vår lille kille, men börjar ändå bli vår store pojk. Han börjar bli mer självständig.







Johans stora idol är Kent Agent. Varje dag frågar han vilken dag det är så han kan räkna ut hur långt det är kvar till nästa avsnitt på fredag. "Det är ju inte alls långt kvar, ju" säger han varje morgon.
Han önskar sig Kent-Agent-kläder i födelsedagspresent. Och en Kent-Agent-tårta.
Nån som vet var man kan köpa beige/grå lång rock i barnstorlek? Och en Kent-Agent-tårta.. Vad i helsike är det, då?

Kram till er och glad alla ♥-dag!

"Avund är smuts som absolut måste ut." ( A. Bakichanov)
"Avundsjuka är konsten att räkna andras glädjeämnen istället för din egen."
"Avundas aldrig någon hans sken av lycka. Du känner inte hans sorger."

Min avundsjuka finns där. Ibland mer närvarande och ibland lite dold.
Ibland nästan obefintlig.
Då mår jag som bäst.

Jag gillar inte avundsjuka!
Det är ett drag hos mig själv jag ogillar, men tvingas att acceptera.
Det finns andra som har något som jag själv önskar.
Så är det, helt enkelt.

En samtalsterapeut sa till mig en gång att tänka på det som jag hade och som andra kanske avundades.
Det funkar faktiskt.
Jag har ju min skatt-familj! Och hem! Och jobb! Och er vänner!

Vi har mer Svensson-tider nu. Det är faktiskt skönt.
Vi åker samtidigt till jobbet och kommer hem samtidigt. I alla fall för det mesta.
Johan gillar att vara långa dagar på dagis och leka med sina kompisar. Det känns att han kommit dem närmare nu när han är där mera. Och så gillar han att äta lunch där :)

Men nu börjar jag längta efter vår på allvar!
KRAM

Har du gjort reklam för dig själv någon gång? Möjligtvis kan man tänka sig en jobbintervju..
Ja, vissa likheter finns det nog.
Vi kände det lite som om vi gjorde reklam för oss och vår familj.
Välj oss! Vi är bra! Vi är inte perfekta men vi lovar, lovar, lovar att älska och ta hand om ert barn!!

Sista mötet handlade om Pers och min relation. Och om våra tidigare relationer.
Vi fick berätta om hur vi träffades, beskriva den andres positiva och negativa sidor, analysera våra roller, prata om våra relationer med andra. Vad tänker vi kring avlastning? Vad kommer det innebära med ytterligare ett barn? För oss? För Johan? Hur ser omgivningen på adoptionen?
"Bla, bla, bla, bla..  Nej, för Guds skull, skriv inte det!!"
Ibland har jag glömt att det är givarlandet som ska läsa..

Per är min själsfrände.
Det finns ingenting som kan stoppa oss nu.
Och vi har bara fått positiva reaktioner från er.
"Tänk så otroligt att ni hittade varandra" sa en av utredarna.

Om cirka två veckor kommer handledaren att fortsätta utredning med referenter genom vänner och förskola. Sedan ska det sammanställas, ev. kompletteras och någon gång under mars-april kommer det presenteras för socialnämnden.
Nåde dem om de skulle ha några anmärkningar på oss.. Men man vet ju aldrig med Svenljunga kommun ;)

Kram på er!