nigi

Vilken häftig känsla det är att hitta en bok som beskriver exakt sina egna tankar.
Jag har hittat en sån bok. Längtansbarn heter den.
Det känns som om jag sugs in i den.
Den handlar om adoption såklart, men också om längtan och barnlöshet.

I måndags, efter vårt femte möte, kände jag mig nedstämd och helt slut.
Jag hade hoppats att det var sista träffen, men vi hann inte allt.
Därför blir det ett till möte om två veckor.
Just nu vill jag bara att det ska vara klart så vi kan slappna av lite.
Det är energikrävande att undersökas och utredas.

Vi pratade om vad föräldrautbildningen gett oss, vad vi förväntar oss när vi fått hem barnet och vad vi tänker kring anknytning och föräldraskap. Och om intressen och fritid och massa annat.
Nästa gång ska vi prata om vår relation.

Vi gick en föräldrautbildning för blivande adoptivföräldrar i Borås i mars 2010. Den var på 22 timmar och kostade över 5000 kr.
Men den var bra.
Det känns som vi gjort så mycket, kommit så långt och ändå har vi nästan inte ens kommit någonstans.
Det känns lite tungt.

För det mesta känns det bra och jag grubblar inte så mycket. Vardagen rullar på.
Per börjar sitt nya jobb nästa vecka och kommer att jobba mera dagtid. Johan kommer vara mer på dagis och det blir tidigare morgnar. Det blir lite omställning förstås men säkert inga svårigheter.

Vissa dagar är jag mer känslig.
Det kan plötsligt, faktiskt helt utan förvarning, knipa till av sorg inombords.
Kommer jag aldrig mer att få bära ett barn?
Kommer jag aldrig mer att få amma och trösta ett spädbarn?

Men, vad f-n, vad är spädbarnstiden egentligen?
Skrik och vakna nätter och magknip och kräks...
Och samtidigt underbart.

Ja, ni känner av mina känslor fram och tillbaka.
Det är konstigt att sätta ord på dem. Ytligt på nåt sätt.
Det är ju fram och tillbaka som beskriver mina senaste tre år.

Kram på er!