nigi

Pratade med tjejen på familjerätten i går.
Vårt ärende är framflyttat och kommer att tas upp på socialnämndens möte 20 april.
11 april ska vi få utredningen för att läsa igenom dem.

Suck! Det är såå dryyygt!
Här finns vi, längtar och väntar.
Och kan inte göra någonting.
I händerna på andra.

Vi kan inte få iväg vår ansökan till ansökningslandet förrän vi fått vårt godkännande.
Så jäkla drygt!!

Vi kommer säkert ligga sist i förloppet av alla när vi träffar adoptionsgruppen i helgen.
Och vi kommer nog stöta på en hel del ytterligare krångel och förseningar.
Tur vi har Johan!
Undrar hur många gånger vi har sagt det under de här åren??

En av adoptionsmammorna i en av artiklarna jag läst hade också biologiskt barn sedan tidigare.
Hon uttryckte tydligt och starkt att att adoptera inte var annorlunda än att få biologiskt barn.
Och jag undrar: är det verkligen sant?
Nu har ju inte jag gått igenom hela förloppet som hon gjort. Och hon har ju mer erfarenhet än jag.
Och säkert menade hon känslomässigt.
Det är klart att det inte är skillnad på att vara mamma till ett biologiskt eller adopterat barn!

Men förloppet kan väl ändå inte vara likadant? Eller har jag fel?
Inte granskas och godkänns biologiska föräldrar så här..
Och inte kostar det väl heller minst 100-200 000 kronor?
Av och till har jag känt att det finns ett visst behov hos adoptionsföräldrar att få det till att bli så "vanligt" och "lätt". De vill nog inte att det ska vara annorlunda att vara adoptionsförälder än biologisk förälder.

Jag tror jag är inne på ett känsligt område nu.
Visst är det inte annorlunda känslomässigt.
Det är en jäääkligt lång graviditet att adoptera. Och krånglig. Och tålamodskrävande.
Och längtansfyllt.
Men kärleken och omhändertagandet och familjekänslan är såklart densamma.
Stark.
Närvarande.
Tålig.


16 september 2006


Hjälp, en farlig svan!!

Stor vårkram!