nigi

Hit och dit.
Fram och tillbaka.
Upp och ner.
Det går tydligen inte att vänja sig vid det.
Även om man är med om det av och till.

När vi är i de lite mer naiva situationerna kan vi se det som
att vi ska adoptera ett barn.
Åh, så mysigt och trevligt och roligt!
Och det kommer det ju att bli också.

Vi kan också sitta och prata om
hur jobbigt det kommer att vara.
Som hos psykologen i torsdags.
(parentes: 1,5 h = 3600 kr)

Vi kan berätta om att vi är förberedda på
att barnet kan vara arga på oss
spotta oss i ansiktet
skrika efter barnhemspersonalen
att anknytningstiden kan bli jättejobbig.
Och vi kan berätta om hur vi är förberedda
och hur vi tänker hantera det.
Och att det kommer bli jobbigt.
Med våra naiva ögon.

Och aldrig hade jag kunnat föreställa mig
att vi skulle förlora ännu ett barn.
Så snabbt, så abrupt.
Vi har gjort det, faktiskt.
Det har nog inte kommit ikapp mig förrän idag.
Tror jag.

I onsdags, dagen efter "vår glada familj" inlägg
ringde de från vår adoptionsbyrå.
De hade matchat oss med en pojke på 1,5 år.
Chock! Lycka! Förväntan!

Vi fattar inte hur det kan ha gått så fort.
Vi har inte ens skickat in våra papper än.
Första delbetalningen har inte dragits än.

Men det blev inte så bra ändå.
Mycket tydde på att pojken hade FAS (fetala alkoholskador)
att mamman var alkoholist och druckit under graviditeten.

På fasforeningen.nu går att läsa:
"En god miljö botar inga alkoholskador
Personer med alkoholskador behöver mycket och specialanpassad hjälp eftersom de ofta saknar förutsättningar att själva skapa och leva ett självständigt liv. Utan sådan hjälp kommer en stor del av de alkoholskadade barnen att växa upp till en framtid i missbruk, kriminalitet och social misär. Detta gäller även de barn som familjehemsplacerats tidigt och därmed fått en förhållandevis bra uppväxtmiljö."

Om inte Johan funnits hade vi nog inte tvekat en sekund.
Vi har ett extra ansvar för att vi har Johan
att inte förstöra hans uppväxt.
Vi kan inte, med hänsyn till honom, ta emot ett barn där vi riskerar att få ägna den mesta kraft, energi och tid på syskonet.
Koncentrationssvårigheter, sömnrubbningar, svårigheter med inlärning och liknande kan vi nog hjälpa på många sätt!
Men inte beteendestörningar. Det är där vi måste dra gränsen.
Och det jobbiga har varit att man inte kunde veta med den här pojken.

Det här är en av de svåraste sakerna jag varit med om hittills!
Vi har tvingats att särskilja på känslor och förnuft.
Vilket jag inte trodde gick.
Det har inte gått att lyssna på sitt hjärta.
Det känns för jävligt, rent ut sagt.
Men vi valde att inte gå vidare med adoptionen.
Nu vet vi inte vad som händer. Vi får vänta vidare.

Och nu märker jag hur skör jag är trots allt.
Hur lätt den här känslan av orättvisa kommer tillbaka.
För nu känns allt så där orättvist igen!
Så orättvist att inte vi kan få barn som alla andra!
Att vi måste betala hundratusentals kronor!
Och gå igenom allt som vi tvingas göra!
Skit!
Just nu!
Men det blir bättre!