nigi

På något konstigt sätt så kan man faktiskt vänja sig även vid jobbiga saker.
(till och med att få missfall)
Den här väntan och längtan har blivit en slags del av vår vardag.
Imorse åkte jag ifrån mobilen och var utan den i 10 minuter.
Nästan lite panik.
Och spännande!
Tänk om de ringt nu, de här minuterna medans jag inte hörde?
Precis som om de skulle ringa kl 7 på morgonen???

Det känns lite overkligt av och till.
Vi ska bli adoptionsfamilj.
Lite konstigt. Och annorlunda.
Men självklart finns VÅRT barn där någonstans. Det känner vi.

Jag har börjat tänka på missfallen igen. Och på min kropp.
Jag måste erkänna att hoppet ändå finns där och gror längst inne.
Naivt nog tror jag nog fortfarande att jag kan föda ett barn igen.
Och jag måste nog bearbeta att det är naivt av mig.
Det kommer inte gå!
Men det kommer bli tufft. För jag känner att jag vill ha kvar det där hoppet.
Lite till, bara...

Jag har läst lite igen. Varför vet jag inte.
Min kropp har för tufft immunförsvar.
Det går att få hjälp, men inte i Sverige. De har inte accepterat immunologiska problem kring missfall än.
Men i USA går det. I England. Och i Grekland.
Suck. Det orkar vi inte.
Och har inte råd.

Får tänka på vårt barn som faktist finns istället.
Och krama mobilen.
Hårt.