nigi

Nej, det är inte magsjuka.
Bara lite blä och kräkfärdighet på ännu en klyscha.

Jag har i alla fall lärt mig nåt nytt.
När jag ska ringa till adoptionsbyrån, så ska jag vara
pigg fysiskt och psykiskt, glad och tillfreds.
Inte lite trött och nedstämd med huvudvärk,
som jag var igår.

När vår handläggare svarat och jag presenterat mig
så följer en paus.
"Jo.. jag tänkte bara höra lite hur det går.."
Och så får jag känslan att hon känner "Varför ringer hon igen?"
Observera. Min känsla.

Just igår hade jag egentligen inte så många frågor.
Jo, om det kommit nya pilotfamiljer. Och om det kommit några nya barnbesked.
Jodå, de startar upp nya familjer hela tiden. Och det har kommit barnbesked.
Och även vi har varit aktuella för matchning till ett barn. Men det hände något.
"Du förstår.. i och med att ni tackat nej till ett barn så står det i era handlingar. Och om det finns minsta misstanke på FAS så blir ni inte matchade"
(Det var ju i och för sig bra! På ett sätt..)
Eller så kom det en rysk familj före. För inhemska familjer går alltid före. Och det är klart att de friska barnen går först till dem då.

Men så följer det där som får mig att vilja kräkas. Eller gråta. Eller båda.
Något jag inte förväntar mig av en professionell.
"Ja, du har ju varit gravid och vet ju hur det är. Även det är ju en väntan och en oro."
"Fast... det är ju inte samma sak." Nu är jag nedstämd och gråtfärdig och orkar inte prata emot.
"Man kan ju inte veta hur det kommer att gå då heller. Det finns ju inga garantier att det kommer gå bra."
Nä. Just det.
Så fel!
Det är INTE samma sak. Det är inte ens jämförbart!!
Först och främst: att vänta ett barn har en tidsbestämning på nio månader.
Visst, det är oro och väntan, men inte alls på samma sätt.

Då.
Du vet att du kommer att få ett barn. Gratis dessutom. Som är likt oss. Som är 0 år. Som kommer att få anknytningen gratis, från dag 1. Som får sin uppväxt hos sina föräldrar. Som inte behöver gå igenom traumatiska separationer som liten.

Nu.
Väntan. Oro. När? Hur? Om?

/Cissi