nigi

Hösttrist.
Utombords och inombords.
Sån där klump-i-halsen-dag.
Liten höstsvacka har väl alla ibland.
Men för mig innebär det att lite av den där
avundsjukan och bitterheten sipprar igenom igen.

Och då försöker jag tänka på allt jag är tacksam för.
Att vi är friska, till exempel.
Fy vad de får gå igenom, som har en sjukdom att fightas med
eller ett sjukt barn.
Kamp varje dag.
Fast vissa dagar känns det helt enkelt lite visset. Ändå.

Tänk vad skönt att då få tränga in sig
en mängd kvinnor i alla åldrar, olika bakgrund, olika förutsättningar
i en liten bygdegård mitt ute på landet.
Och få dansa zumba och annat smått och gott. En liten stund.

Barnlöshet har börjat aktualiseras på TV nu, verkar det som.
Det var verkligen på tiden!
I morgon börjar ännu en serie, på TV3, kl. 20.

Tänker på det fina som Anneli sa till mig på adoptionsträffen i söndags.
Hon sa ungefär:
"Ibland tittar jag på vårt lille barn och tänker på er. Undrar vad ert barn gör just nu? Och var han/hon finns?"

Ååh vad det är jobbigt att vänta just nu.
Snälla, snälla, låt oss få vårt barn snart!!