Nu har jag insett..
att det alltid kommer att vara orättvist.
Ledsamheten och sorgen kommer fortsätta flamma upp då och då.
Att lillebror faktiskt finns där. Och att vi väntar på honom.
Det är förväntan och glädje.
Men det är en helt annan sak.
Även om lyckan för honom finns kommer det ändå vara orättvist.
Alltid.
Och runt omkring oss finns hundratals barnlösa par som går igenom samma sak.
Åh vad de är starka.
Det finns mängder av bloggar av kvinnor (främst) som öser ur sin avundsjuka och bitterhet.
För man kan ju inte vara stark jämt.
Trevlig lördag!
Kram
Kära ni,ja, jag kan nästan känna din känsla Cissi..och nej, livet är inte rättvist,då vi människor har så otroligt olika förutsättningar. Många har de sämsta tänkbara. Man kan tycka att väldigt mycket i vår värld är orättvist och meningslöst..Vi människor borde vara så intelligenta och så empatiska att vi skulle arbeta för en helt ny världsordning där man inkluderar de fattiga länder och där man vägrar att ställa upp på förtryck, svält och övergrepp. En värld där vi i första hand ser till att alla har trygghet, mat och vatten, tak över huvudet och det mest nödvändiga.
Ändå! Det lilla man gör kan vara det stora! Nu när ni ska få adoptera er lille son så gör ni livet så väldigt bra för både honom och för er själva, och kanske för många många fler människor (såsom hans biologiska föräldrar?). Det är att våga se det stora i det lilla och göra det som står i ens makt att göra i detta liv.
Gör man sitt bästa och har man kärleken och tacksamheten som grund så kommer även en känsla av sorg och dysterhet över en ibland, för man önskar ju från sitt hjärta alla människor ett drägligt liv...Alla har vi uppgifter, alla har vi ansvar, fast det finns tyvärr många medborgare på vår Jord som inte tar det ansvaret...och många i ansvarsfyllda positioner.
Tänker på er och önskar er GLÄDJE och KÄRLEK tillsammans!<3
Ps När åker ni nästa gång? Har några kläder som ni kan ta med om det finns lite plats i väskan.
