När vi kommer hem
Igår kväll satt Per och jag och kollade på filmerna från vårt senaste besök hos Oskar. Nu gör det inte så ont inombords längre utan är pirrig och härlig förväntan. Wihiii!
Jag har inte mått som jag tänkte idag. Ont i halsen och trötthet har tagit lite av min måste-göra-energi men jag känner mig nöjd ändå. Är väldigt glad över att vi kunde stänga väskorna. Det är bara att hoppas att halsontet går över fort.
I morgon blir en lång resdag. Först upp tidigt (vid 4-tiden) och minst tre timmars bilfärd till Köpenhamn. Sen flyg till St. Petersburg. Där måste vi tillbringa dagen på den inte så roliga flygplatsen tills vårt nästa plan går tidig kväll. Sen är vi säkert trötta. Men redo. :)
Ser otroligt mycket fram emot att komma hem och kunna börja vardagen tillsammans.
Vi har redan tre möten inbokade den första veckan: barnläkaren, besök från socialen och BVC.
Det här med anknytning är något vi måste jobba på när vi kommer hem. Det behöver man oftast inte göra på samma sätt med ett biologiskt barn. Oskar måste lära sig och förstå att det är vi som är hans familj och att det är vi som ska trösta, krama, gosa. Det är vi som hör ihop och det är till oss han ska ty sig.
Det är inte ovanligt att barnhemsbarn tyr sig till vilken vuxen som helst som finns i närheten. Det är ju inte så konstigt eftersom de levt med många vuxna omkring sig och inte "hört hemma" hos någon speciell.
Därför måste vi, fast det kan kännas asocialt och kanske vissa tycker rentav otrevligt, vara ganska tydliga mot övriga den första tiden. Vi kommer att vara hemma, bara vi. När vi träffar andra kommer ingen annan att få ha Oskar i knät eller lyfta honom i början. Inte för mycket närhet, förutom för oss. Den allra första tiden kommer vi försöka att inte utsätta honom för så många nya människor.
Självklart är det individuellt. Vissa barn har svårt att knyta an medans andra gör det jättelätt. Hur det är för Oskar måste vi känna av. Vårt sociala liv kommer att ta en paus. Nu blir familjen nummer 1 på ett tydligare sätt.
I en av våra häften som heter "bli adoptivfamilj" läser jag om fyra budord:
1) Utsätt inte ert barn för nya separationer, hur kortvariga och betydelselösa de än tycks vara för er. Tillbringa så mycket tid ni kan med ert barn.
2) Anknytningsarbetet är ett gemensamt arbete, för både föräldrar och barn. Lyssna in barnets signaler och se vad hon är beredd att ta emot just nu. (Cissi kommentar: Ibland måste man dämpa sin egen iver att visa kärlek, närhet och att leka, kan jag tänka mig.)
3) Det finns inga förbjudna känslor! Även mycket små barn kan sörja.
4) Om du efter en tid (kanske ett halvår) inte känner att anknytningsprocessen är igång, tveka inte att söka hjälp.
Vi har fått så många lyckönskningar inför resan och vi vill tacka er alla som tänker på oss så starkt! Det är betydelsefullt för oss. Vi hörs snart igen!
Stor varm kram från oss alla tre
Kommentarer
Postat av: Jenny
Så spännande Cissi! Tänker mycket på er och den kommande resan. Tänk att den äntligen är här. Väntar med spänning att få höra om allt när ni kommer hem! Lycka till! Kram
Postat av: Jonna
Man kan se det som att få ett för tidigt fött barn. Dagisbarn och sjuka människor är icke välkomna till det infektionskänsliga barnet. Likadant här, fast er första tid hemma är för att knyta an. Tror nog alla ni känner respekterar detta och väntar såååå på att få uppdatering via bloggen!!! Kraaaam
Trackback
