nigi

Vi är noviser i adoptionsbranschen.
Stor tacksamhet att det finns andra kunniga som kan ge oss tips.
Idag har vi haft en ny erfarenhet: besöka ryska konsulatet.
Se framför er: stort hus i rysk stil, ryska flaggan, snöyra och kallt, stort taggigt staket runt.
Det kändes faktiskt som vi var i Ryssland.

Vi blev insläppta innanför murarna och in i ett kalt rum. Överallt skriftliga instruktioner på ryska.
Två kvinnor som pratade knagglig engelska, stämplar och formulär.
Och för första gången, men definitivt inte den sista, stod vi inför en person som vi måste förlita oss på fullständigt. Det är bara om de godkänner oss som vi kan få fortsätta.
Total underkastelse.
Jag kom in i rollen direkt. Nervositet att inte fylla i formuläret rätt. Försiktig frågan och snäsigt svar.
"Ok, thank you! Thank you!" ödmjukt bedjande och se glad ut, men lagom glad, inte för glad.

Vi fick lämnat in våra pass, vår ansökan med foto, vårt stämplade intyg från försäkringsbolaget och vår inbjudan från Ryssland - stämplat, underskrivet och klart. Och så fick vi betala på banken och gå åter med kvittot.
På onsdag nästa vecka kan vi hämta passen igen. Då finns där förhoppningsvis visum med rätt datum och namn i.

Och i vår nybörjan förstår vi att detta var ett av många många stunder då vi stått öga mot öga i en situation av undergivenhet. Att förlita oss på andra och göra som vi blir tillsagda har vi lite smått blivit vana vid. Och snart tror jag nog att nervositeten inför byråkratin blir en vana.. Vilken spännande vår vi har framför oss!
Kram