nigi

Livets tankar, funderingar, frustration, väntan och längtan! Efter ett biologiskt barn och 12 upprepade missfall är vi nu inne i den långa adoptionsprocessen.

Pheuw! Vi är friska!

Så, nu är första orosmomentet gjort. Skönt!

Fast det inte känts som om vi spänt oss inför det så märker man det i kroppen efteråt, när man slappnar av. Vi blir supertrötta! Lite spänningshuvudvärk och magkatarrskänningar spär också på insikten.

 

Vi har tillbringat 3,5 av morgontimmarna på ett sjukhus här i St. Petersburg. Vi fick en underbar kvinna till vår hjälp, som pratade engelska som en hel amerikan och som dragit runt på oss i korridorerna och placerat oss i olika soffor och väntstolar här och där. Och levererat oss till olika specialister.

 

När vi först kom in på kontoret visade det sig att vi egentligen var bokade ett annat datum. Då blev vi såklart förfärade. Men administratören bakom skrivbordet log, sa att det ordnar sig och grejade runt i sina hundratals buntar med papper. Sen var vi inbokade idag istället. Tack och lov.

 

Först blev vi lite utfrågade av olika läkare om olika sjukdomar och fick fylla i 70 frågor till psykologtestet på engelska.

"Do you often feel angry without reason and want to scratch out someones eyes?"

"Do you feel like the people around you are trying to hurt you and that they are hypnotizing you?"

Två av de mer extrema..

Vi var tacksamma att de kortat ner det då det riktiga testet egentligen är 1000 frågor och tar 4 timmar.

Samtidigt som vi försöker fylla i frågorna kacklar fem personer i rummet ryska med varandra, letar bland papper, pratar i telefon. Fokus! Fokus! Fokus!

 

Sen fick vi lämna sex stora rör med blod

Efter det gick vi till lungröntgen.

Visst slog mig tanken när vi satt i korridoren för att vänta på resulatet. Tänk om de hittar en tumör?? Men tack och lov: "Your lungs are great!"' Vill ni se dem?

 

Fint va?

Bakom skymtar pappret till domstolen med alla stämplar.

 

Efter väntan och lite te och kaka (tjock kexchoklad) och lite mer väntan var det ytterligare ett annat rum. Där gjorde vi EKG. Allt fint. Sen var det undersökning av överkroppen (huden) och lite kläm på magen.

I ett annat rum fick vi träffa en neurolog där vi fick titta på en penna, kolla reflexerna, blunda och peka på näsan och svara på frågor.

Utanför psykiatrikens rum stod en stor uppstoppad björn. Han bad oss berätta om vår uppväxt och när vi tar stora beslut, bla bla bla. Fast det är inte helt lätt att uttrycka sig på ett annat språk än sitt modersmål när det kommer till psykologiska frågor. Enligt honom var vi i alla fall jämna i humöret och på testen hade vi lika svar.

När vi träffade onkologen fyllde hon bara i pappret.

Resultatet av morgonen blev varsin tjock plastficka med ryska papper som sedan sammanställdes till en akt vi ska lämna till domstolen. Där finns alla stämplarna och intygen på att specialisterna är just det.

Summan blev lite mindre än det de angivit som maxbelopp. För det som blev över tar vi nog en båttur på kanalerna i morgon.

 

Det vi bär med oss av morgonens möten är administratörens rördhet när hon sa hejdå och lycka till. I bilen försökte jag förklara för vår tolk hur mycket vi uppskattar deras arbete för att hjälpa oss med adoptionen.

"Thank you for what you do. I admire you" säger hon då.
 Då fick vi båda gråt i halsen.

 

Under vår tidigare resa i Ryssland har vi förstått att det finns olika uppfattningar om internationell adoption. Ofta blir vi bemötta med skepsis och misstro. Ibland kan man känna sig uttittad. Att vi absolut inte får nämna ordet adoption när vi ansöker om visum är också ett tecken på att det inte för alla är ok. Enligt adoptionsbyrån så finns det två läger. En grupp (ofta personer som lever under bättre sociala förhållanden) som förstår att alla dessa tusentals barn behöver ett hem och att inte landet har möjlighet att ta hand om dem. Den andra gruppen är helt emot det och tycker att de säljer sina barn till utlandet.

 

Här i St. Petersburg känns det lättare. Människorna vi mött hittills har varit glada och öppna och tillmötesgående och fler kan prata engelska. Himlen är mestadels blå och staden är vacker. Vi har pratat med Johan via skype och livet känns lite lättare.

Varm kram till er!

 

 

Härligt!! Underbara nyheter!!! Fick allt en liten tår.. Njut nu i helgen! Vi tänker på er..!

Skönt att läkarundersökningen gick bra och är över. Nu kan ni fokusera på nästa steg och öva på era tal. :) Det är verkligen jätteroligt att du hinner uppdatera bloggen. Vi är många här hemma som tänker och undrar hur det går för er! Kram!

Men oj! Helt sjukt att ni ska behöva göra så omfattande läkarundersköning och ytterligare djupintervjuer i landet! Strongt av er!