Vi är grymt trötta på hotellrum för tillfället. Och flygplatser. Vi har tillbringat måånga timmar hängande och väntande på dessa platser.
Sista natten i Ryssland har förflutit och vi är nu i St. Petersburg. I eftermiddag flyger vi till Stockholm där vi måste vänta i fem timmar innan vi reser vidare till vår slutdestination Köpenhamn. Ska bli skönt att få känd mark under fötterna och få höra ett språk man kan. Och, framför allt, att äntligen få vara med Johan igen.
Vi var helt slut hela dagen efter domstolsförhandlingarna igår. Vi har liksom gått runt och oroat oss för alla möjliga små och större saker under en lång tid så det är svårt att bara släppa den känslan. Man fortsätter att älta och oroa sig ett tag till. Snart, när vi är hemma och kan slappna av, kommer vi säkert känna den stora lättnaden att det är över.
Som jag säkert berättat tidigare, dröjer det nu 30 dagar innan domen vinner laga kraft. Under den tiden kan den överklagas, men det kommer inte hända. Domarens, åklagarens, barnhemmets och utbildningsministeriets åsikt var samstämmiga - att vi skulle bli bra föräldrar till Oskar.
Vi vet ju såklart vilka mängder dokoment vi samlat under den här tiden. Men att se alla dessa papper samtidigt, en enorm bunt med dokument om oss och våra liv, pengar, jobb, bostad, barndom, etc. etc. Det var en chock! Domaren gick igenom alla dokumenten under rättegången och det tog säkert en halvtimme bara att nämna dem alla. Det finns omöjligt ytterligare ett enda papper de skulle kunna fiska fram om oss, känner jag.
Rättegången var läskig. Domaren var ung och ny, sträng och irriterad och himlade med ögonen när någon läste innantill på ett papper. Vi hade fått reda på ordningen dagen innan. Först skulle alla presentera sig, vilket vi tränat på. Sedan, efter några frågor och domarens beskrivning av våra rättigheter, skulle Per få plädera. Vi hade tränat och tränat dagen innan för att talet skulle gå med flyt. Men domaren gjorde annorlunda. Direkt efter att Per presenterat sig, vilket blev senare i programmet, började han sin utfrågning. Då tappade vi ju liksom tråden och visste inte vad som skulle hända härnäst. Vi blev förvirrade. Men jag tror att han, som jag sa, ogillade intillläsandet och hellre ställde frågor. Men det blev inte lätt för oss att svara från hjärtat på samma sätt när vi var förvirrade. Jag kortade ner mitt tal när det var min tur. Han ställde en hel del frågor men ingen vi inte kunde svara på.
En annan läskig sak var en diskussion som kom upp mellan åklagaren, barnhemmet och utbildningsministeriet. De var en oklarhet kring Oskars biologiska mamma. Då, för första gången, kände jag att jag blev lite rädd. Tänk om de inte vill att vi ska adoptera Oskar för att de vill undersöka detta närmare??
Men, som tur är blev det postiivt besked. Åh så skönt att det är över!!
Nu kommer vi att vänta på att få reda på nästa resedatum. Troligtvis kommer de att flyga Oskar till Arkhangelsk runt den 30;e augusti.
Vi är väldigt glada och tacksamma för era tankar, lyckönskningar och för alla gratulationer!
Bloggen kommer ha en veckas paus nu ungefär då jag inte kommer ha så bra tillgång till Internet,
Stor varm kram till er alla!
