nigi

Hej älskade vänner!
Jag försökte förgäves få bloggen att funka via telefonen när vi var borta, men det ville sig inte. Så istället skrev jag några inlägg på facebook. Tidigare har jag varit lite anonym om adopteringen där, men varför ska inte alla få veta?
Samtidigt vill vi inte vara naiva och vi förstår att han inte är vår son än. Det är mycket kvar som väntar. Inte förrän domstolsförhandlingarna är över och domaren gett oss godkänt på nästa resa kommer vi att kunna pusta ut helt och hållet. Men, ärligt talat, i våra hjärtan är han vår son och vi älskar honom redan.

Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det? Ska göra ett försök..
Ni som har barn känner ju till den där känslan när man får se sitt barn för första gången. Igenkännandet. "Men.. där är du ju, du som har legat i min mage"
Ni vet också hur kär man blir. Man vill bara titta och titta. Känna, klappa, pussa, krama, gosa. Pussa en gång till. Titta med stora ögon. Titta, titta, när barnet sover. När det rör på sig och man häpnas över allt den gör. "Nämen, oj vad du kan! Du kan vifta med de små armarna! Du kan vinkla på tårna, så duktig du är!"

Det här var precis likadant. Känslan är lika stor och lika mäktig och lika omvälvande. Hela ens inre gör en törn.

Vi träffade två läkare med en tolk och en sköterska på barnhemmets kontor på förmiddagen 22 mars. I en och en halv timme pratade de om vår pojke och allt han har gått igenom. Han hade en tuff start i livet och är en riktig liten kämpe! Vilken livskraft! Det finns några frågetecken som vi ska kolla upp när vi kommer hem, men inga allvarliga saker.

När de skulle komma in med lillkillen var vi såklart pirriga och nervösa och förväntansfulla. Vi stod och satt och tittade på den där dörröppningen i säkert en halvtimme innan de kom in med honom.
Sen följde de mest fantastiska timmarna. Han är fantastisk! Han är glad och mysig och nyfiken. Han skrattade så han kiknade när vi lekte "mormors lilla kråka" och gillade både pussar och att gosa.

Att träffa sitt adoptivbarn för första gången är något som alla blivande adoptivföräldrar tänker mycket på, tror jag. Man kan aldrig veta hur det kommer att bli och det kan bli väldigt olika. Egentligen ska man nog inte ha så mycket förhoppningar om det första mötet. Är barnet lite större kan det bli en jobbig upplevelse då barnet kan gråta och skrika och vara okontaktbart.

När jag ser tillbaka på vårt möte inser jag att vi haft tur. Lillebror är liten än och glad för att få all uppmärksamhet han kan få. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att vi skulle få sån kontakt som vi verkligen fick.
Han började titta allt längre stunder på oss och undersökte Pers skägg. Han lade sig fram mot mitt bröst för att få bli omkramad. Han tittade på oss och log. Alla de sakerna helt obeskrivligt fantastiska!

Efter ett par timmars lek kom en representant från domstolen som skulle granska vilken kontakt vi fick med honom. Då började lillkillen bli trött efter allt lekande och all uppmärksamhet. Vi började sjunga en sång och jag höll honom i famnen. Han var nyfiken och ville vara vaken men tyckte ändå det var så mysigt att ligga där. Jag fortsatte att sjunga och sjunga och sen somnade han.
Där stod vi, med finaste killen sovande i famnen. Och tårarna trillande nedför våra kinder.



Så småningom fick jag lämna över honom till en sköterska.
Sen skrev vi på papper om att vi vill adoptera honom.

Fyra dagar har vi haft som resedagar. Och vi kunde träffa honom i några timmar. Men det var värt varenda liten sekund, varenda litet öre och varenda orosstund. Det var värt allt vi gått igenom, faktiskt.
Nu tänker vi på honom det första vi gör när vi vaknar och det sista vi gör innan vi somnar.
Det är lycka och längtan i en blandad mix.

Jag återkommer.
Varm kram från Cissi