nigi

Jag har så konstig föreställning kring tiden.
Det känns så extreeemt länge sedan vi träffade Oskar.
Det är sex veckor sedan vi kom hem nu. Det känns som mycket längre!
Det är svårt, väldigt svårt, att föreställa sig att vänta ytterligare lika länge.

Nu börjar det bli jobbigt på ett annat sätt.
Jag tänker ofta på att han växer så mycket varje dag. Det känns jobbigt.
Han utvecklas säkert en massa och då ville ju vi vara med honom och se och uppleva allt som händer med honom. Jag vill vara med när han lär sig krypa, lär sig gå, säger sitt första ord.
Men det blir mindre och mindre chans för det för varje dag som går, känns det som.

Jag drömmer om det också. Att han har blivit mycket större.
I min senaste dröm var han nog runt 12 år när vi äntligen kom för att hämta honom.

Johan växer också såklart.
Han har varit och hälsat på i sin blivande skola. Han hade ryggsäck med frukt och regnbyxor.
Och när han kom hem sa han att han längtade till skolan och att sitta på sitt rum och göra läxor.
Jag har hört många barn säga det tidigare, att de längtar efter läxor.
Men att höra sitt eget barn säga det var helt annorlunda. Det var jag inte riktigt förberedd på.
Mitt hjärta snörps åt och jag blir lite gråtfärdigt rörd av det här med att börja förskoleklass.
Han börjar bli så stor. Men är ändå så liten.
Vårt första mirakel.

Måtte framtiden bli som jag föreställer den.. mammaledig till hösten. Kunna följa Johan till och från bussen.
Snälla, snälla, snälla! Låt oss få hem Oskar snart!