Ovvan
Oskars stora idol just nu är storebror. Flera gånger under dagen då Johan är i skolan frågar han efter honom.
Idag tog han med mig till jackorna i hallen, pekade på dem och sa "Ovvan!" Han ville gå till bussen och hämta Johan. Lyckan när Johan kommer till vagnen från bussen är oändlig.
När Johan tidigare har lyft Oskar har han hängt där lite slappt och obekvämt. Numera tar han runt sina fötter och hänger armarna runt Johans hals och ger honom en riktig bamsekram.
Även syskonirritationen har börjat gro här hemma. Johan kan reta och skälla på syskonvis. Och Oskar, han har egen vilja och markerar väldigt tydligt vad han vill.
Det finns inget som påverkar en mammas hjärta mer än när ens två killar tittar på varandra sådär kärleksfullt. Eller brister ut i gemensamt klingande skratt. Gnabbandet och gnällandet, det kan jag ärligt talat vara utan. Fast ganska ofta ler jag i hemlighet, för även småretandet har sin charm emellanåt.
I morgon är det tre månader sedan vi fick Oskar, i den där hotellkorridoren. Och så råkar det vara Oskars namnsdag på lördag. Fast framför allt är det två vuxna i familjen som känner att de behöver hitta på något roligt. Så i helgen ska vi hitta på något mysigt, alla fyra.
Kram till er alla!
Språk
Barn och språk. Jag blir så imponerad.
De första veckorna efter att vi kommit hem sa Oskar minst ett nytt ord varje dag. Men de flesta sa han bara en gång. Som "jacka" och "traktor".
Sen hade han en period där han tog en liten paus från pratandet, den så kallade "ba-perioden". Min egen tanke är att han då lade fokus på förståelsen.
Det är helt annorlunda nu. Han förstår nästan allt. Det går att berätta vad vi ska göra och vad som ska hända och "resonemangen" kring böckerna vi läser har förändrats. (Det är min favoritstund på dagen, när vi läser alla godnatt-böckerna.) "Natt, natt" säger Oskar vid läggdags och ska ha pussar från pappa och Johan.
För några dagar sedan började han säga "Ovvan". Det är underbart och jag tröttnar aldrig på att höra det.
Andra ord som han säger så där jättefint är "mörkt", "tappa" och "stark". "Bokk och "matt" (de stora intressena) har levt kvar från början. Han har ett väldigt stort ordförråd nu när jag tänker efter. "Manna" har vi förstått att det betyder "vill ha". Det är väldigt komiskt att lyssna på när han försöker prata ihop hela meningar som blir en lång harang av oförstående blabbel.
Idag skulle Oskar och jag ha åkt till mitt jobb och hälsat på. Det har jag sett fram emot. Jag saknar mina fina elever och kollegorna. Men det var andra gången som resan var bestämd och Johan vaknar med feber. Så vi får satsa på nästa vecka istället..
Trevlig helg (så småningom) till er alla!
Kram
Bebbe
Oskar är väldigt snäll mot sin mamma just nu. Han tycker nämligen att alla kvinnor i tidningen (vilket ju oftast är snygga modeller) är mamma. Så jag får många komplimanger för tillfället :)
Han har ett speciellt sätt att säga mamma. Han betonar det så att det låter milt och mjukt och med en liten accent på slutet. "mammá" När han säger pappa säger han det liksom gulligt på ett frågande sätt. "pappaaa?"
I början av veckan hade vi två bebisar på besök. Mina tre närmsta vänner fick sina 2:a och 3:e barn bara inom några veckor efter att vi kom hem med Oskar. Jag har tänkt på det ofta, att jag är så glad över att vi kom hem före de fick sina små. Det hade nog varit jobbigare för mig att bearbeta annars.
Det här med att inte få någon bebistid är ju något som vi adoptivföräldrar måste bearbeta och acceptera. Var och en på sitt sätt naturligtvis. För min del känner jag att jag inte sörjer det. Kanske hjälper det att spädbarnstiden med Johan var en jobbig period. Men jag ska erkänna att det ibland hugger till lite i hjärttrakten ändå när man ser bebisminerna men framför allt mammornas vaggande och vyssjande.
"Du är min bebis" säger jag ibland till Oskar och ger honom en puss. Då tittar han på mig lite frågande och säger "bebbe". Oskar älskar bebisar. Nyfiket och med försiktiga händer sträckte han sig efter lilla Ella när hon låg i sin vagn i hallen och kände ömt på hennes lilla lilla hand. "Bebbe"
Jag har insett att det finns någonting inom mig som gör att jag inte vill att Oskar ska bli större eller äldre. I alla fall inte nu. Jag drar mig för att svara att han nästan är två år när någon frågar. Trots att han är närmare två än ett och ett halft svarar jag ändå det sistnämnda. Jag vill helt enkelt inte att han ska fylla två. Jag vill inte heller att han ska växa så att jag behöver byta klädstorlek. Jag har en hemlig önskan inombords att han inte ska ha växt så mycket när vi åker till BVC. Kanske har detta någonting att göra med att jag ändå vill att han ska vara min bebis lite längre. Och att jag inte vill börja jobba på länge än. Tiden får inte gå för fort (vilket den ju gör..)
I övrigt har Johan sin fjärde dag med feber idag så vi har lugna dagar här hemma. Oskar går runt här och grejar. När han tycker att han fått för lite uppmärksamhet går han fram till någon av de där "nä nä" sakerna som han vet om att han inte får röra. Så slänger han en liten blick åt mitt håll, småler och tar försiktigt på den. "Nä nä!" säger han sen och bländar av ett leende. Och så väntar han på en reaktion. Och lite uppmärksamhet.
Kram till er
Du är inte född av mig
men jag är född att vara din mamma.
(text lånad av www.litenlangtan,bloggplatsen.se)
Ba ba ba
Förutom att Oskar brukar sjunga med i Miss Lis låt "ba ba ba" så är det för tillfället väldigt mycket "ba" här hemma nu. Man får helt enkelt gissa i sammanhanget vad lillkillen menar just då.
"Ba" kan betyda.. Johan, ballong, blöja, bajs, blomma, vattna blommor, äpple, boll. Eller, om det skriks väldigt högt, så är det bara "vill ha!!!!" eller "jag vill!!"
BAAAAA!
(Det får mig att tänka på en saga om en prins och prinsessa som hade en betjänt som bara kunde säga "ba". Men jag kan inte få fram i mitt huvud vad sagan heter. Någon som kan hjälpa mig?)
Av och till får jag den där overklighetskänslan som jag nämnt tidigare. Är det våra två pojkar, det där?
Är det sant att vi har två barn? Kan det verkligen vara sant att Johan är så go mot sin lillebror?
Ibland tror jag nästan det är för bra för att vara sant. Då blir jag lite tveksam.
Är det där min fina familj?
Oskars anknytning verkar gå bra. Han frågar efter mig när han inte ser mig eller om jag inte är hemma. Det ser jag som ett väldigt bra tecken. I vissa situationer är han lite mammig och det är bara jag som får natta för tillfället. Men pappa och Johan är också favoriter. Det är fantastiskt att se brödernas ansiktsuttryck när de ses första gången på morgonen eller när vi hämtar Johan vid bussen efter skolan.
Sammanhållningen i vår familj växer för varje dag.
Kram från mig
