nigi

Alla snälla välmenande och omtänksamma människor frågar "hur går det?"

Jag är så lycklig över att ärligt kunna svara "bra"

Troligtvis hade jag svarat så även om det inte var sant, för jag kan inte i min fantasi se hur det skulle bli om jag hade svarat något i stil med "Det är jättejobbigt. Oskar är otrygg och kan inte knyta an så här tidigt. Han tror att alla är hans föräldrar och bla bla bla bla..."

 

Jag har under de här veckorna sedan vi fick Oskar försökt sätta ord på det här med anknytningen. Jag hittade ett så himla bra stycke i adoptionsbyråns informationbrev som beskriver exakt det jag velat få ur mig.

 

Barn på barnhem – att tänka på 

Lite att tänka på när det gäller barn som bor på barnhem: Det är inte ovanligt att barnen är distanslösa i sitt beteende. Det betyder att de t ex kramar om obekanta, tar kontakt med främmande människor på gatan, bussen eller i affären.

På barnhemmet har de varit vana vid att gå mellan personalen och få lite kärlek och uppmärksamhet här och där, vilket är ett alldeles ”rätt” beteende utifrån barnets situation. Det är en överlevnadsstrategi för att få de känslomässiga behoven tillgodosedda, trots bristen på egen familj. En del barn är istället avvaktande, drar sig undan och klarar sig själva, vilket också är en överlevnadsstrategi.

Det är en mycket stor omställningsprocess att sedan komma till en familj och ha ”egna föräldrar”. Det tar tid att knyta an och etablera djupa relationer till en mamma och en pappa, i stället för att ha en mängd mera ytliga relationer till personal på ett barnhem.

Processen kan ta olika lång tid men man får räkna med minst 6-12 månader, kanske ännu längre. Även om barnet ”vet” vilka som är hans/hennes föräldrar så tar det lång tid innan han/hon känner var gränsen går mellan familjen och omgivningen. Det tar tid innan barnet får den tillit och trygghet han eller hon så väl behöver.

---

 

Vi är så lyckligt lottade. Det är som en dröm. Overklig lycka över att Oskar är här hos oss nu. Och fascination över hur underbar och charmig han verkligen är. Vi träffar inte alltför mycket människor men följer vår vardag ungefär som förut. Vi har varit i flera andra miljöer och Oskar trivs med miljöombyte. Vi har till exempel varit på badhuset ett par gånger. Det var populärt! Av och till träffar vi andra som inte riktigt förstår det här med anknytning, även om vi försökt förklara. Och det är verkligen svårt att säga till "bekanta" att vi inte vill att de ska krama vår son. Jag kan inte det. De vill ju bara väl och beter sig troligtvis så som de brukar göra mot andras barn (hoppas jag).

 

Oskar visar många positiva tecken på att han börjar knyta an till oss. Men vi får också, av och till, påminnelser om det här som texten ovan förmedlar: det tar tid! Han har ju trots allt bara varit hos oss i mindre än två månader.

 

Det är otäckt hur fort dagarna går. Det känns som om det är morgon och kväll hela tiden. Men jag njuter av varenda sekund av att vara mammaledig. Allra mest njuter jag av promenaderna med vagnen som nu går riktigt bra. Det är också som en dröm, det här att kunna söva vårt barn i vagnen. Det som jag avundats andra mammor tidigare. Självklart njuter vi mest av våra fina och fantastiska barn! Som sagt: som en dröm... en underbar sådan. Overklig men sann.