Som en dröm..
Lite att tänka på när det gäller barn som bor på barnhem: Det är inte ovanligt att barnen är distanslösa i sitt beteende. Det betyder att de t ex kramar om obekanta, tar kontakt med främmande människor på gatan, bussen eller i affären.
På barnhemmet har de varit vana vid att gå mellan personalen och få lite kärlek och uppmärksamhet här och där, vilket är ett alldeles ”rätt” beteende utifrån barnets situation. Det är en överlevnadsstrategi för att få de känslomässiga behoven tillgodosedda, trots bristen på egen familj. En del barn är istället avvaktande, drar sig undan och klarar sig själva, vilket också är en överlevnadsstrategi.
Det är en mycket stor omställningsprocess att sedan komma till en familj och ha ”egna föräldrar”. Det tar tid att knyta an och etablera djupa relationer till en mamma och en pappa, i stället för att ha en mängd mera ytliga relationer till personal på ett barnhem.
Processen kan ta olika lång tid men man får räkna med minst 6-12 månader, kanske ännu längre. Även om barnet ”vet” vilka som är hans/hennes föräldrar så tar det lång tid innan han/hon känner var gränsen går mellan familjen och omgivningen. Det tar tid innan barnet får den tillit och trygghet han eller hon så väl behöver.
Vi är så lyckligt lottade. Det är som en dröm. Overklig lycka över att Oskar är här hos oss nu. Och fascination över hur underbar och charmig han verkligen är. Vi träffar inte alltför mycket människor men följer vår vardag ungefär som förut. Vi har varit i flera andra miljöer och Oskar trivs med miljöombyte. Vi har till exempel varit på badhuset ett par gånger. Det var populärt! Av och till träffar vi andra som inte riktigt förstår det här med anknytning, även om vi försökt förklara. Och det är verkligen svårt att säga till "bekanta" att vi inte vill att de ska krama vår son. Jag kan inte det. De vill ju bara väl och beter sig troligtvis så som de brukar göra mot andras barn (hoppas jag).
Oskar visar många positiva tecken på att han börjar knyta an till oss. Men vi får också, av och till, påminnelser om det här som texten ovan förmedlar: det tar tid! Han har ju trots allt bara varit hos oss i mindre än två månader.
Det är otäckt hur fort dagarna går. Det känns som om det är morgon och kväll hela tiden. Men jag njuter av varenda sekund av att vara mammaledig. Allra mest njuter jag av promenaderna med vagnen som nu går riktigt bra. Det är också som en dröm, det här att kunna söva vårt barn i vagnen. Det som jag avundats andra mammor tidigare. Självklart njuter vi mest av våra fina och fantastiska barn! Som sagt: som en dröm... en underbar sådan. Overklig men sann.
Ljuvligt att allt går bra!
Och det blir säkert bara bättre med tiden...
Man ska njuta så mycket som möligt, jag tyckte att jag skulle vara så jätte länge hemma, två hela år... nu är dom slut om ett par veckor... Vart har den tiden gått???
Men om jag talar sanning så tror jag att jag inte skulle orka med att vara hemma ett år till, det här räcker riktigt bra. Fast jag är ju igentligen ännu också för det mesta hemma, för att jag studerar och har lextioner bara 2 dagar i veckan, så det betyder att jag är hemma 5dagar... Två år till tid att spendera med sin son, men har något annat också att göra, det låter bra... =D
Har det redan gått två månader och vi har ännu inte hunnit träffas? Jag är ju så nyfiken på detta lilla liv och att få krama om dig! Tack för kortet! Vi får försöka få till en dag helt enkelt, en söndag eller nåt,
Kram på er
Härligt att få läsa om dina tankar och att det verkligen går bra! Det är bra att du förklarar för oss hur det fungerar med anknytningen och roligt att få se dessa härliga bilder. Kram på dig!
Heeej, tusen tack för det fina kortet. Vet inte om Jonas pratat med er ? , men vi åker nog neråt till i landet v.44 . I slutet på veckan. Torsdag-fredag tror jag. Kanske vi kan ses en liten stund då ? Vore kul!
kram Fia
