nigi

Lustigt, jag har längtat så efter att få läsa på hemsidan om just vår hemresa. Men jag hade helt glömt av att kolla det nu när det var på riktigt. Kom på det först idag :)

 

Livet är bra här i vårt hus. Vi är mäkta imponerade av Oskar och hur fort han lär sig. Han förstår redan många ord, som t.ex. mage, strumpa, lampa, klocka, gunga, kudde, bil, kissekatt, kom och upp.

Han gillar också att prata och göra ljud och kan faktiskt säga en del ord. "boll" "namnam" "lampa" "titta" "där" och han har också sagt "anka". Helt otroligt efter bara en vecka hemma!

 

Även på barnmottagningen, där vi var igår för "genomgång", röntgen och provtagning, var de fascinerade av hur snabbt han snappar upp saker. Det räcker att visa en gång så har han fattat hur saker fungerar.

 

Tyvärr hade lillkillen lite otur och fick ett rejält infekterat sår precis vid handleden i förra veckan. I söndags fick vi åka in till jourläkaren och fick penicillin utskrivet. Han har inte varit lika pigg de senaste dagarna och sömnen har varit orolig. Så vi, som ju varit ovana vid att vakna ofta, har gått lite i dvala. Men nu tror jag vi har vant oss lite.

 

Jag tycker det har varit lite synd att vi har måsten nu när vi kommit hem. Förutom jourläkaren har vi också fått åka till skatteverkets kontor 3 mil bort för att registrera honom. I går var vi också på migrationsverket 10 mil bort för att de skulle ta ett kort på honom. Helt absurt! Oskar förstår fortfarande inte grejen med att åka bil men det har blivit lättare ändå om man underhåller honom. Det känns som om det varit något varje dag, om inte annat apotekbesök och provlämningar (fast det har Per kunnat åka på själv). Nu har vi i alla fall några dagar utan måsten (om det inte dyker upp något). Oskar har klarat det jättebra att vara på sjukhus och väntsalar. Han hänger på min mage eller leker i väntrummet. Fast jag tror ändå han blir lite orolig av det eftersom kvällen blir extra gnällig då. Inte så konstigt alls, tänk så mycket intryck han har hela tiden.

 

En sak som är skön med andra barnet är att jag känner mig säkrare i de flesta situationerna. Jag blir inte lika stressad av att han gnäller eller skriker (för det mesta). Men en situation där jag känner att den gamla stressen ligger kvar sedan Johans tid är det där med vagnen. Oskar har ju inte varit så förtjust i att åka vagnen men jag har tagit små korta rundor varje dag för att försöka vänja honom långsamt. I morse gick vi till lekplatsen. Jag kunde, helt utan anledning egentligen, känna samma stressklump i bröstet som på Johans tid. Johan gillade nämligen inte alls vagnen och började ofta gallskrika när jag var som längst hemifrån. Han ville äta hela tiden som bebis och jag blev helt svettig av att stressa hem med en paniskt skrikade kille i vagnen. Varje promenad slutade alltid med att han hängde i bärselen och jag gick med tom vagn. Och jag längtade så efter att gå på vagnpromenad som de andra mammorna.

 

Det som hände idag var verkligen ett framsteg. Oskar somnade på vägen hem från lekplatsen och vaknade inte heller när jag fällde ner ryggen i liggläge. Åh vilken lycklig mamma som promenerade idag i morgonsolen, en extra runda, med en lugn och sovande liten kille i vagnen! Tacksamhetsstund.

 

Kram Cissi