nigi

Livets tankar, funderingar, frustration, väntan och längtan! Efter ett biologiskt barn och 12 upprepade missfall är vi nu inne i den långa adoptionsprocessen.

Tacksamhet

När Johan var ett år började jag jobba igen. Då lät jag meddela mina kollegor att jag inte skulle jobba så länge till för vi planerade ett syskon snabbt. Den sommaren, 2007, blev jag gravid igen för första gången. Sedan dess har jag väntat på att få vara mammaledig igen. Varje terminstart har jag tänkt att jag kanske inte kommer jobba hela läsåret.

Nu, mer än fem år senare, sitter jag här hemma med en liten knatte igen. Många frågar hur det känns att vara hemma. Jag säger bara "fantastiskt" men jag skulle också kunna beskriva det "naturligt".

Det är nästan lite magiskt hur Oskar smält in i vår familj från första stunden vi såg honom. Det är bara helt rätt.

Och jag kan inte undvika att fundera en hel del över ödet. Det var så här det skulle bli.

 

Flera av våra närstående som har träffat oss det sista beskriver att det känns som om Oskar alltid har varit här. På nåt sätt är det faktiskt så. Han passar in här och det bästa är att jag vet att han även känner det själv.

Jag har också fått min första typiska kommentar som adoptivförälder (från en som inte visste att Oskar är adopterad) "Åh, så lik du är din mamma!"

 

Att det finns mycket tacksamhet i vår familj behöver jag nog knappt nämna. Men jag hyser också mycket beundran. Beundran för min man som jag gått igenom allt tillsammans med. Beundran för Johan som är en så fantastisk kille och som klarar det så bra att bli storebror. Och framför allt beundran för Oskar. För att han är så trygg här hos oss. För att han utvecklas så snabbt och för att han är en så glad och pigg och nyfiken kille.

 

Jag vet inte hur det kommer att bli med den här bloggen. Den har hjälpt mig genom de senaste åren. Det har varit fantastiskt skönt att få sätta ord på mina tankar och känslor. Det har också varit skönt att låta andra få läsa om det och inte minst otroligt hjälpande och stöttande att få så många förstående kommentarer och uppmuntringar.

Men jag är inte intresserad av att blogga om vårt vardagsliv. Och jag vill inte heller att bloggen ska bli en uthängning av Oskar (och inte heller Johan förstås) Bloggen är om mig och mina upplevelser. Och jag kommer säkert göra fler inlägg. Om adoptionen. Barnens utveckling. Livets gång kanske. Vi får se.

 

Det finns så mycket att upptäcka. En liten kille i en stor värld.

 

 

 

 

Stor varm kram till er alla!

Ni är underbara alla fyra!
Förstår din tanke med bloggen. Tror att den är ett fint minne gör Oskar och hjälp för andra som går igenom det ni upplevt. Jag kommer kika in ibland och se om det hänt något! Kram!!

Vilket fint inlägg om Tacksamhet och att ni äntligen får vara tillsammans alla 4! :)

Hjärtetack för dina berättelser, känner mig så rörd i hjärtat, särskilt också när jag ser de underbara bilderna..är så glad för er skull. Tror säkert det har varit bra för dig att skriva ner dina tankar, känslor och upplevelser och det är också upp till mottagaren att respektera allt du skrivit som är ganska så privat. Jag känner mig hedrad för att jag fått läsa det du skrivit...det har även berikat mitt liv och lärt mig väldigt mycket...om vad? Jo, återigen om tacksamhet och att inte ta något för givet...om kärlekens betydelse om närhetens betydelse och om att kärlek,närhet och anknytning till varandra kan rädda liv! Massor med varma goa kramar till er och på återseende! <3