nigi

Maj 2009. Då postade vi adoptionspapprena. På torsdag startar hemutredningen.

Så här i efterhand kan jag ofta känna att det är tur att man inte kan veta i förväg vad som kommer att hända. Hoppet fanns så länge på ett andra biologiskt barn.

Jag startade denna bloggen för att dokumentera alla missfallen.
Jag hann till 3. När jag läser texterna nu märker jag hur bitterheten fräter igenom..

Idag är de raderade!
Och jag kan tydligt konstatera att det hade varit tråkigt att läsa om alla 11!

Det låter kanske som en klyscha, men jag står fullt för att även onda erfarenheter kan ge något gott med sig! (Jag vet också att det finns undantag för det!)
Jag har utvecklats så mycket. Jag är inte densamma som i augusti 2007 när jag naivt tittade på det där plusset och trodde att det var på riktigt.
Jag har träffat så många människor jag inte hade träffat annars.
Jag har också fått en del kommentarer jag inte hade fått annars.
Jag har också märkt vilka som är ens vänner när det verkligen gäller.

Vi har också förstått, Per och jag, vilket mirakel vår Johan är! Fast vi redan kände att han var det största miraklet kunde vi inte ana från början. Vår kärlek till honom har bara blivit djupare.

Det händer att jag tänker på vårt nya barn. Jag undrar om du är född ännu?
Kanske ligger du i din mammas mage och sprattlar..
Kanske är du inte ens en liten cell.
Men påtänkt är du!
Och efterlängtad!
Och älskad!