Fortfarande naiv..
Att jag fortfarande är så naiv.
När läsåret började tänkte jag att jag nog inte kommer jobba till jul.
Den utbildning jag hade behövt haka på under terminen sköt jag framför mig.
När jag köpte träningskort köpte jag bara ett 10-klippkort, istället för 20.
20 veckor framåt.. ååh så lång tid!
Vi är lite besvikna att vi inte blev stödfamilj som vi var på väg att bli.
Men vi kunde ju inte veta... Och kan fortfarande inte.
En månad? Ett halvår? Ett år?
Det är tydligt att man har ljusare perioder och lite mörkare.
De kan vara korta. Och längre.
Ibland varar de inte ens en hel dag.
Nu känns det ljusare igen.
Jag är nog väldigt uppmärksam på hur jag mår.
Är det bra eller dåligt, tro?
♥
någonstans.
Jag längtar efter dig.
vända och vrida på ämnet
De här programmen som går om barnlöshet. Måndagar och torsdagar.
Det finns många filosofiska aspekt att vända och vrida kring ämnet.
Egoism eller inte? Rättighet eller inte?
Framför allt, hur långt kan man gå?
Ofta känner jag att jag har svårt att känna igen mig i de andras situation.
Jag tror det är mest för att jag blir gravid.
Jag har inte väntat på det där pluset. Det är det som gett mig klump i magen.
Ibland har jag faktiskt avundats de där som vet att de inte kan få barn.
På nåt sätt inbillar jag mig att det hade känts lättare att veta vilken väg man ska gå, direkt.
Ändå kan jag konstatera att vi hunnit långt i vår bearbetning.
Åh, så jobbigt de har det, de där paren. Behandlingar och uppoffringar.
"Ett stort hål i hjärtat och ett annat i plånboken" beskrev nån. Bra beskrivet.
Varför ska egentligen de som får kämpa för barn ifrågasättas?
De som får barnen naturligt, plopp, utan att ens tänka på det.
För dem är det naturligt. Inget att fundera över direkt, eller analysera.
Det känns mer positivt igen. Just nu orkar jag inte älta och välta och deppa.
Bara framåt :)
Kram
Blä och kräk!
Bara lite blä och kräkfärdighet på ännu en klyscha.
Jag har i alla fall lärt mig nåt nytt.
När jag ska ringa till adoptionsbyrån, så ska jag vara
pigg fysiskt och psykiskt, glad och tillfreds.
Inte lite trött och nedstämd med huvudvärk,
som jag var igår.
När vår handläggare svarat och jag presenterat mig
så följer en paus.
"Jo.. jag tänkte bara höra lite hur det går.."
Och så får jag känslan att hon känner "Varför ringer hon igen?"
Observera. Min känsla.
Just igår hade jag egentligen inte så många frågor.
Jo, om det kommit nya pilotfamiljer. Och om det kommit några nya barnbesked.
Jodå, de startar upp nya familjer hela tiden. Och det har kommit barnbesked.
Och även vi har varit aktuella för matchning till ett barn. Men det hände något.
"Du förstår.. i och med att ni tackat nej till ett barn så står det i era handlingar. Och om det finns minsta misstanke på FAS så blir ni inte matchade"
(Det var ju i och för sig bra! På ett sätt..)
Eller så kom det en rysk familj före. För inhemska familjer går alltid före. Och det är klart att de friska barnen går först till dem då.
Men så följer det där som får mig att vilja kräkas. Eller gråta. Eller båda.
Något jag inte förväntar mig av en professionell.
"Ja, du har ju varit gravid och vet ju hur det är. Även det är ju en väntan och en oro."
"Fast... det är ju inte samma sak." Nu är jag nedstämd och gråtfärdig och orkar inte prata emot.
"Man kan ju inte veta hur det kommer att gå då heller. Det finns ju inga garantier att det kommer gå bra."
Nä. Just det.
Så fel!
Det är INTE samma sak. Det är inte ens jämförbart!!
Först och främst: att vänta ett barn har en tidsbestämning på nio månader.
Visst, det är oro och väntan, men inte alls på samma sätt.
Då.
Du vet att du kommer att få ett barn. Gratis dessutom. Som är likt oss. Som är 0 år. Som kommer att få anknytningen gratis, från dag 1. Som får sin uppväxt hos sina föräldrar. Som inte behöver gå igenom traumatiska separationer som liten.
Nu.
Väntan. Oro. När? Hur? Om?
/Cissi
siffror och svåra ord
I förra veckan fick vi ett mail från vår adoptionsbyrå.
"Bulgarienlistan" kallas det. Ett standardmail som skickas ut om man önskat vara med på listan.
256 föräldralösa barn!!!
Numrerade och diagnostiserade.
Åter igen. En siffra på ett papper.
Ord som:
hydroma subdurale cerebri
hypotrophy I-II degree
acrocephalosyndactyly
preauricular fissures
heylognatopalatumshizis
micrognathia
hypertelorism
strabismus
Solklart, eller hur?
Inte konstigt att man kan känna en liten lätt oro någonstans i magtrakten..
Fast jag vet att vårt barn finns där. Någonstans i Ryssland.
Nummerlös och föräldralös.
Kan de inte bara få tummen ur att skicka oss att hälsa på snart??
Snääääääälla!!!
höstsvacka
Utombords och inombords.
Sån där klump-i-halsen-dag.
Liten höstsvacka har väl alla ibland.
Men för mig innebär det att lite av den där
avundsjukan och bitterheten sipprar igenom igen.
Och då försöker jag tänka på allt jag är tacksam för.
Att vi är friska, till exempel.
Fy vad de får gå igenom, som har en sjukdom att fightas med
eller ett sjukt barn.
Kamp varje dag.
Fast vissa dagar känns det helt enkelt lite visset. Ändå.
Tänk vad skönt att då få tränga in sig
en mängd kvinnor i alla åldrar, olika bakgrund, olika förutsättningar
i en liten bygdegård mitt ute på landet.
Och få dansa zumba och annat smått och gott. En liten stund.
Barnlöshet har börjat aktualiseras på TV nu, verkar det som.
Det var verkligen på tiden!
I morgon börjar ännu en serie, på TV3, kl. 20.
Tänker på det fina som Anneli sa till mig på adoptionsträffen i söndags.
Hon sa ungefär:
"Ibland tittar jag på vårt lille barn och tänker på er. Undrar vad ert barn gör just nu? Och var han/hon finns?"
Ååh vad det är jobbigt att vänta just nu.
Snälla, snälla, låt oss få vårt barn snart!!
uppdatering - utan nytt..
Känns som det är måndag och fredag hela tiden.
Och varje vecka känns som ett litet nederlag.
Risk finns ju att jag kommer att upprepa detta många gånger
innan det händer något..
Gäller att försöka fånga alla fina stunder i höstsolen för att orka.
Jag har fått mycket positiv energi idag.
Sol. Underbar cykeltur. Familjeutflykt med picknick. Myskväll.
Mamma läste en dansk adoptionsbok på sin semester som hon tog med hem till mig.
"Vi ses en dag" heter den.
Det känns värdefullt att de som är nära oss intresserar sig. Och berörs.
Det är mycket starka känslor i en adoption. Det är nog inte alltid lätt att sätta sig in i.
Inte ens för oss.
I morgon ska vi träffa två par från vår adoptionsutbildning.
De har båda fått biologiska mirakelbarn efter att vi utbildade oss.
Det blir mysigt att träffas. De har ju varit inne i samma sväng som vi.
Vi var ju många par men vi vet inte så mycket om de andra.
En tanke som återkommer dagligen den sista tiden är
att väntan vi har nu, den är i och för sig jobbig. Skitjobbig ibland.
Men den tiden vi hade då.
Missfallstiden.
Den var minst 1000 gånger jobbigare.
Se de positiva sakerna var det väl??
Kram
