nigi

"Gång på gång överrumplades Mariam av sorgen. Allt som behövdes för att utlösa den var tanken på den halvfärdiga spjälsängen ute i boden eller mockajackan i Rashids garderob. Då blev barnet levande coh hon kunde höra det, höra dess hungerskrik, dess joller och gurgelljud. Hon kände till och med hur det sniffade på hennes bröst. Sorgen sköljde över henne, svepte henne med sig, slog omkull henne.

Mariam fasade över att gå ut. Hon hade med ens blivit avundsjuk på de andra kvinnorna i kvarteret för deras barnrikedom. Vissa hade sju eller åtta stycken, men tycktes inte fatta vilken tur de haft, vilken välsignelse det var att ett barn hade växt i moderlivet på dem och fått leva till att ligga i deras famn och suga mjölk från deras bröst. De barnen hade inte försvunnit med en blödning, inte spolats ner i ett avlopp på badhuset tillsammans med tvålvatten och främlingars smutsiga hudavlagringar. Mariam tog illa vid sig när hon hörde dem beklaga sig över ouppfostrade söner och lata döttrar.

Vissa dagar var Mariam rasande. Det var Rashids fel för att han tagit ut glädjen i förskott. För att han hade varit så dumdristigt säker på att det skulle bli en pojke. Han hade ju gett barnet ett namn och allt. Han hade tagit Guds vilja för given. Det var hans fel för att han hade tvingat henne att gå till badhuset. Det hade varit något där, något med ångan, det smutsiga vattnet, tvålen som fått det att hända.

Nej. Inte Rashid. Skulden var hennes.
Hon blev ursinnig på sig själv för att hon hade sovit i fel ställning, ätit för kryddstark mat, ätit för lite frukt, druckit för mycket te."