Lite oro hit och dit
Hej igen!
En av de bästa stunderna på dagen är på morgonen
när jag hör Johans tassande steg från sitt rum.
Och hans leende när han kommer smygande.
Alltid med ett stort täcke släpande efter sig och sin kudde och panda under armen.
"Gomojjon"
Och så. Swisch!
Så är det kväll igen.
Och fast man kan tänka tillbaka på att man gjort en massa saker
så fattar man ändå inte vart den dagen tog vägen.
Jag tänker nog varje dag
"Idag kanske de ringer".
Jag drömmer mycket på nätterna, hit och dit,
vilket inte är likt mig.
De flesta adoptivländer har väntetid i landet i minst 12-24 månader.
Det är lite på gott och ont att vara pilotfamilj.
Vi vet verkligen inte hur och när och om.
Fast om måste väl ändå bli!
Jag måste erkänna att vårt förtroende för adoptionsbyrån minskat lite
sen vi fick den där skumma efterfrågan på pojken.
Så tidigt, innan vi hunnit förbereda pappren ens.
Inte skickat iväg dem, legaliserat dem, översatt dem.
Enligt byrån skedde "placeringen" i samråd med Ryssland.
Och när jag frågade hur de kunde veta något om oss svarade hon att de hade vår utredning.
På svenska?
Varför ville hon inte berätta att de, på byrån, fått barn från Ryssland att placera och att de valt oss?
Jag kände tydligt att hon inte ville berätta allt.
Det är en liten klump i bröstet när jag tänker på det.
De kanske har samrått att vi ska få vänta nu, när vi valde att inte gå vidare med pojken??
Jag kan se det framför mig, paranoid som jag är:
"De kan allt ta och vänta ett bra tag!"
Det vore synd om vi får åka andra resan i vinter.
Då har vi planerat att Johan ska få åka med.
Vill inte tillbringa värsta vinterveckorna i norra Ryssland! Burr!
En annan starkare oro är kring FAS.
Många barn på barnhemmen i östeuropa har FAS.
Tänk om det inte finns något barn utan FAS??
Det är många saker man kan bekymra sig över,
det handlar om att inte fastna i det.
Utan istället göra som jag gör nu.
Skriva av mig här, till er, sedan gå och lägga mig bredvid min fine man.
Och höra det där underbara tassandet igen i morgon bitti.
God natt vänner!
En av de bästa stunderna på dagen är på morgonen
när jag hör Johans tassande steg från sitt rum.
Och hans leende när han kommer smygande.
Alltid med ett stort täcke släpande efter sig och sin kudde och panda under armen.
"Gomojjon"
Och så. Swisch!
Så är det kväll igen.
Och fast man kan tänka tillbaka på att man gjort en massa saker
så fattar man ändå inte vart den dagen tog vägen.
Jag tänker nog varje dag
"Idag kanske de ringer".
Jag drömmer mycket på nätterna, hit och dit,
vilket inte är likt mig.
De flesta adoptivländer har väntetid i landet i minst 12-24 månader.
Det är lite på gott och ont att vara pilotfamilj.
Vi vet verkligen inte hur och när och om.
Fast om måste väl ändå bli!
Jag måste erkänna att vårt förtroende för adoptionsbyrån minskat lite
sen vi fick den där skumma efterfrågan på pojken.
Så tidigt, innan vi hunnit förbereda pappren ens.
Inte skickat iväg dem, legaliserat dem, översatt dem.
Enligt byrån skedde "placeringen" i samråd med Ryssland.
Och när jag frågade hur de kunde veta något om oss svarade hon att de hade vår utredning.
På svenska?
Varför ville hon inte berätta att de, på byrån, fått barn från Ryssland att placera och att de valt oss?
Jag kände tydligt att hon inte ville berätta allt.
Det är en liten klump i bröstet när jag tänker på det.
De kanske har samrått att vi ska få vänta nu, när vi valde att inte gå vidare med pojken??
Jag kan se det framför mig, paranoid som jag är:
"De kan allt ta och vänta ett bra tag!"
Det vore synd om vi får åka andra resan i vinter.
Då har vi planerat att Johan ska få åka med.
Vill inte tillbringa värsta vinterveckorna i norra Ryssland! Burr!
En annan starkare oro är kring FAS.
Många barn på barnhemmen i östeuropa har FAS.
Tänk om det inte finns något barn utan FAS??
Det är många saker man kan bekymra sig över,
det handlar om att inte fastna i det.
Utan istället göra som jag gör nu.
Skriva av mig här, till er, sedan gå och lägga mig bredvid min fine man.
Och höra det där underbara tassandet igen i morgon bitti.
God natt vänner!
Kommentarer
Postat av: Hanna
Förstår att det är stor oro för er! Jag tror dock att det är "normalt"; precis som ni oroade er för Johan när han låg i magen, att något skulle vara fel med bebisen, att det skulle gå snett när han föddes, så oroar ni er för ert nya barn! Jag tror att det är en sån väntan-grej som man får dras med som förälder, oavsett på vilket vis man får sitt barn. För sedan, när barnet är hos er, så tror jag att ni kommer känna som ni gjorde när ni fick Johan till er; såklart att det var DETTA barnet vi skulle ha!! Stor kram till er!!
Trackback
