nigi

Per har läst att de som bloggar har narcissistiska drag.
Och det var han vänlig nog att påpeka för mig :)

Jag har faktiskt tänkt på det ett bra tag.
Inte just att jag ska ha narcissistiska drag, men däremot om egocentrisitet och egoism.
(Vad det nu är för skillnad mellan de två??)
Visst är det så att de flesta människor är sig själva närmast i slutänden.
Visst kan man älska någon så mycket att man kan göra allt för den personen.
Som ens barn, till exempel.

När man går igenom saker, jobbiga saker, måste man nog bli mer egocentrisk för att orka.
Då får man nog en slags "hinna" som skyddar en mot att ta emot mer elände utifrån.
Jag känner absolut inte så nu, men i kortare perioder har jag upplevt det så.

Och att gå på behandlingar: healing, terapi av olika slag, massage och liknande.
Då är det bara fokus på mig, mig, mig.
Det kan man lätt välja sig vid.
Och det behöver man nog också emellanåt.
Undrar om det är det som många, framför allt kvinnor, kalla att "unna sig"?
Att bara tänka på sig själv en stund.

Att blogga är skönt, tycker jag.
Jag har ju alltid gillat att formulera mina tankar i ord. Och jag mår bra av det.
Att det har många fler fördelar är bara en bonus.
Till exempel att det är mycket svårare att berätta med ord vad man tänker och går igenom.
Man berättar inte sina innersta tankar för någon man träffar på ICA
och vad svarar man på "Hur är det?"
"Jo, jag har funderat en del kring det där med adoption. Tror du att adopterade tonåringar mår sämre i snitt än biologiskt födda barn?"
Nää.. så funkar det ju inte.

Och så blev det ännu en konsekvens som jag inte tänkte på förut.
Mamma, pappa, svärmor och alla andra nära i släkt och familj. Och vänner också förstås.
Som inte har gått igenom adoptions-känslo-bearbetningen lika långt som vi.
De kanske kan komma ikapp lite.

Bara en månad kvar till godkännandet!
KRAM!