Tänk om man skulle ta..
så att de vet att vi lever. Och väntar.
Fast det knyter sig lite. Jag vill inte bli besviken, eller avfärdad.
Håll tummarna!
Jag återkommer...
Att berätta öppet
Kan förstå det om man går igenom mycket och inte orkar andras reaktioner och kommentarer.
Det viktigaste är ju att man läkt ordentligt själv först.
Men vi tycker det är skönt att andra vet, att kunna prata om det öppet.
Naturligt som det är.
Vi väntar ju barn, fast det inte syns på oss som det gör hos andra.
Igår var vi med på byns cykelfest.
Jättekul!
I ett av sällskapet ledde samtalsämnet in på vår adoption.
En av tjejerna gav en reaktion som värmer mitt hjärta fortfarande.
Hon satte händerna för ansiktet och utstrålade glädje och överraskning.
En häpen inandning och strålande ögon.
Och så skönt det är att andra är intresserade, ställer frågor och bryr sig.
Jag känner att jag mår bra av att berätta.
Jag vill att andra ska veta. Det är ingen hemlighet.
Vi har också lyckan och turen att ha så många förstående och stöttande människor runt omkring oss.
Alla dessa peppande ord och tankar hjälper jättemycket!
Tack!
Den där pärmen...
Nyss tog jag fram den röda missfallspärmen från hyllan. Längst in.
Jag behövde kolla upp några uppgifter kring läkarbesök och sjukskrivning till en hälsoblankett.
Smack!
Ångestklump i magen.
Ett år har gått sedan IVF-behandlingen, ganska precis.
För ett år sedan var vår vardag medicinering, oro, psykisk terror.
Skönt att det är över! Och inte kommer tillbaka.
Jag har haft en tanke, ett behov, att jag ska skriva ner våra upplevelser som en loggbok.
Men efter den där känslan, när jag öppnade missfallspärmen, vet jag inte om jag orkar...
Helt otroligt att en fysisk sak kan framkalla så mycket.
Stackars underbara kämpande kvinnor som går igenom IVF-helvetet och missfalls-helvetet!
Kämpa på! Det kan gå!
Och.
Jag vet att jag sagt det förut. Otaliga gånger.
Men det är värt att upprepas. Oändligt!
Vi är så djupt, innerligt, fanatiskt, triumferande lyckliga över att vi har vår lillkille!
Biblioteksmys.
"Mamma, det är så mysigt att läsa sagor på dagen. För då behöver man inte sova."
Varm kram
Cissi
Ännu en vecka..
Och jag måste erkänna att jag faktiskt väntar.
Varje dag.
Och längtar.
Varje dag.
Och inser mer och mer att det är relativt många par i vår situation.
Har nu kontakt med tre par som också är pilotfamiljer i Ryssland.
Och som också väntar.
och längtar.
Varje dag.
Och läser jag bloggar så har kvinnor runt om i landet
exakt samma känslor, och tankar, och upplevelser
som jag.
Samma formuleringar om avundsjuka
små vardagliga kommentarer som tar djupt
funderingar över hur livet kommer att bli
barnet som man inte vet något om ännu
längtan, längtan och denna otroliga väntan!
Vi håller ut, vi fortsätter att vänta & längta
och tar lite tröst av varandra när det behövs.
Trevlig helg alla!
Stora killen
"Jag skrek ingenting, mamma"
Han ritade en rymdraket och en astronaut utan armar.
Och följer perfekt kurvan ovan "normal" på alla sätt.
Han har lite klåda på tungan av och till och Per och BVC-sköterskan resonerade kring om det kunde vara färgämnen han är allergisk mot.
"Men muffins med färg i kan jag äta, mamma" (Vi har bakat röda muffins..)
Och när den kommentaren följdes av skratt säger den underbara ungen:
"Det var min egen hypotes.."
Snacka om lillgammalt ord att kunna :)
Han börjar bli så himla stor nu. Och i morgon börjar dagis igen.
Sista året före förskoleklassen.
Ibland tänker jag på det att vi är så bortskämda nu.
Vi har det så lugnt och behagligt.
Inga problem att ha egentid, fixa och dona och greja som man vill.
Johan leker och pysslar för sig själv
följer alltid med oss glad och nöjd
myser, gosar och roar.
Fast vi varit beredda på syskon så länge
känns det ändå lite läskigt.
Tänk om lugnet förändras till kaos
sömnkaos, matkaos, ständig koll
skrik, gråt, besvikelser, rädsla, oro..
Eller...
...så är det som de säger...
alldeles värt det!!!
Kram
Tid..
I morgon börjar vecka 33.
Då räknar man väl att semestertider är över..?
Vår kontaktperson är åter.
Tiden upplevs annorlunda nu när jag jobbar heltid.
Den går definitivt fortare
och man har många fler bollar i luften.
I helgen har vi provat på campingliv i ett dygn.
Jättemysigt, gott o trevligt. Trodde inte man sov så gott i husvagn.
Hörs snart!
/Cissi
Underbara sommar!
Denna sommar har varit fantastisk!
Nu väntar jobb och vardag igen.
Förhoppningsvis har vi en spännande höst framför oss.
På nåt sätt är jag ju inställd på att inte behöva jobba hela läsåret.
Fast det har jag varit i fyra läsår nu..
Vi brukar avsluta sommaren i Danmark.
Underbara Danmark!
Vill jag aldrig vara utan!
Johan blev inspirerad av danskarnas loppisar och hade en egen affär. Tack vare sina snälla släktingar och vänner tjänade han ihop till en leksak.
Vi har levt strandliv.
Johan är en obeskrivligt underbar pojke på alla sätt ♥
Per och jag har sett en dokumentär i tre delar om en döv kvinna som adopterar sitt andra barn, denna gång från St Petersburg. Två saker slog mig:
Oj, så mycket vi har framför oss..
Ryssarna älskar verkligen papper!
Jag funderar ofta över vilket trauma det måste vara för ett litet barn att slitas upp från sin trygghet som det innebär med adoption.
Något jag inte reflekterat över är vilken bild de har av livet, så mycket de missat.
De har aldrig fått se vardagssysslor. De har aldrig sett någon vuxen ta på sig, klä av sig, duscha, gå på toa, laga mat, tvätta osv. Sådana hushållssysslor som ofta ingår i våra barns lekar finns inte i barnens lekar. Undrar hur det påverkar deras utveckling? Där har de mycket att ta ikapp..
När man ser på de ryska barnhemmen i film ser man stora lekrum eller lekgårdar med stora plastleksaker såsom rutschkana, hus, klättergrejer. Motoriskt utvecklande ja, och de tränar ju också socialt umgänge med andra. Men inte mycket mer än så..
/Cissi
