Drygt!
Pratade med tjejen på familjerätten i går.
Vårt ärende är framflyttat och kommer att tas upp på socialnämndens möte 20 april.
11 april ska vi få utredningen för att läsa igenom dem.
Suck! Det är såå dryyygt!
Här finns vi, längtar och väntar.
Och kan inte göra någonting.
I händerna på andra.
Vi kan inte få iväg vår ansökan till ansökningslandet förrän vi fått vårt godkännande.
Så jäkla drygt!!
Vi kommer säkert ligga sist i förloppet av alla när vi träffar adoptionsgruppen i helgen.
Och vi kommer nog stöta på en hel del ytterligare krångel och förseningar.
Tur vi har Johan!
Undrar hur många gånger vi har sagt det under de här åren??
En av adoptionsmammorna i en av artiklarna jag läst hade också biologiskt barn sedan tidigare.
Hon uttryckte tydligt och starkt att att adoptera inte var annorlunda än att få biologiskt barn.
Och jag undrar: är det verkligen sant?
Nu har ju inte jag gått igenom hela förloppet som hon gjort. Och hon har ju mer erfarenhet än jag.
Och säkert menade hon känslomässigt.
Det är klart att det inte är skillnad på att vara mamma till ett biologiskt eller adopterat barn!
Men förloppet kan väl ändå inte vara likadant? Eller har jag fel?
Inte granskas och godkänns biologiska föräldrar så här..
Och inte kostar det väl heller minst 100-200 000 kronor?
Av och till har jag känt att det finns ett visst behov hos adoptionsföräldrar att få det till att bli så "vanligt" och "lätt". De vill nog inte att det ska vara annorlunda att vara adoptionsförälder än biologisk förälder.
Jag tror jag är inne på ett känsligt område nu.
Visst är det inte annorlunda känslomässigt.
Det är en jäääkligt lång graviditet att adoptera. Och krånglig. Och tålamodskrävande.
Och längtansfyllt.
Men kärleken och omhändertagandet och familjekänslan är såklart densamma.
Stark.
Närvarande.
Tålig.
16 september 2006
Hjälp, en farlig svan!!
Stor vårkram!
Myror
Nu kryper det myror inombords, när vi inte hört nåt på länge.
Referenterna väntar på mail. De har inte kontaktat förskolan än.
Var det den 9:e vi skulle upp, tro?
Jag ska nog ta och köpa en champagne till dess..
På söndag är det återträff för vår adoptionsgrupp på utbildningen.
Tre av de åtta paren+en singel har fått barn sedan vi utbildades. Biologiska alltså.
Vi var inte med på det förra mötet eftersom det var mitt i provrörsbefruktningen.
Det här med tiden är visst något jag måste bråka med framöver.
Vart tog mars vägen? En månad är ju ingenting.
Ändå.
Den där j-a väntan.
När blir det klart så vi kan börja fundera vidare?
Verklighetskrockar
Till exempel alla BB-program.
En hälsotidning vi fick gratis innehöll temat "så blir du gravid"
Till och med Gekås tidning hade gravidtema.
"Usch-vad-det-är-jobbigt-att-vara-mamma-med-små-barn"-bloggar och kåserier.
Bort med dem!
Faktiskt har Borås Tidning på bara någon vecka haft två artiklar om adoption.
Först om öppna förskolan med bara adopterade barn.
Och så nu om en familj som adopterat tre barn från Kina med gomspalt, s.k. SN-barn.
I båda har det stått att det tar i snabbaste fall tar 2 år att adoptera men kan ta ända upp till 6 år.
I min värld kommer Johan gå i ettan när han får syskon.
Tänk om han kommer gå i 5:an!??
Varför verkar verkligheten krocka med min föreställda framtidsvärld hela tiden?
Stor vårkram!
5 år!
Fem hela år! Helt otroligt..
Vi har firat i helgen och Johan är helnöjd efter Kent-Agent-tårta, presenter, barnkalas och skattjakt.
Kent-Agent-kläder fick han också.
Nu har vi haft taco- (jag två och Johan fyra) och filmkväll och jag frossar i gamla kort.
Jag glömmer så fort hur han var förut.
Krävande bebis, aktiv och med redan från början.
Den lille lintotten med lockar i nacken.
Charmtroll från första stund.
På BB.
I vår sorg efter fler barn har vi frossat extra i kärleken till Johan och familjen.
Det blir nog så. Det har blivit en tröst att vi har varandra.
Jag vet att det är klyschigt, men varje dag är ju faktiskt en gåva.
Begrundar och beundrar tårtan.
Johan-Kent-Agent idag, 5 år!
Johan har varit en solstråle hela dagen.
Det är han de flesta dagar, måste jag säga.
Full av fantasi över alla gränser, kreativ och nyfiken.
Det största miraklet!
/Cissi
Nu händer i alla fall något..
Tusen tack för att ni hjälper oss!
Vet i och för sig inte med förskolan än..
Skönt när det äntligen händer något igen.¨
Det kändes lite stillastående ett tag...
I helgen är det fem år sedan vårt mirakel kom till världen.
Det blir Kent-Agent firande i stora lass!
Återkommer med bilder..
Kram
Blogga
Och det var han vänlig nog att påpeka för mig :)
Jag har faktiskt tänkt på det ett bra tag.
Inte just att jag ska ha narcissistiska drag, men däremot om egocentrisitet och egoism.
(Vad det nu är för skillnad mellan de två??)
Visst är det så att de flesta människor är sig själva närmast i slutänden.
Visst kan man älska någon så mycket att man kan göra allt för den personen.
Som ens barn, till exempel.
När man går igenom saker, jobbiga saker, måste man nog bli mer egocentrisk för att orka.
Då får man nog en slags "hinna" som skyddar en mot att ta emot mer elände utifrån.
Jag känner absolut inte så nu, men i kortare perioder har jag upplevt det så.
Och att gå på behandlingar: healing, terapi av olika slag, massage och liknande.
Då är det bara fokus på mig, mig, mig.
Det kan man lätt välja sig vid.
Och det behöver man nog också emellanåt.
Undrar om det är det som många, framför allt kvinnor, kalla att "unna sig"?
Att bara tänka på sig själv en stund.
Att blogga är skönt, tycker jag.
Jag har ju alltid gillat att formulera mina tankar i ord. Och jag mår bra av det.
Att det har många fler fördelar är bara en bonus.
Till exempel att det är mycket svårare att berätta med ord vad man tänker och går igenom.
Man berättar inte sina innersta tankar för någon man träffar på ICA
och vad svarar man på "Hur är det?"
"Jo, jag har funderat en del kring det där med adoption. Tror du att adopterade tonåringar mår sämre i snitt än biologiskt födda barn?"
Nää.. så funkar det ju inte.
Och så blev det ännu en konsekvens som jag inte tänkte på förut.
Mamma, pappa, svärmor och alla andra nära i släkt och familj. Och vänner också förstås.
Som inte har gått igenom adoptions-känslo-bearbetningen lika långt som vi.
De kanske kan komma ikapp lite.
Bara en månad kvar till godkännandet!
KRAM!
Vår sjuka vardag
Och så viker vi oss båda i skratt.
Helt sjukt.
Man måste kunna skratta åt det.
Och gråta.
Jo, jag har varit gravid igen.
I cirka fyra veckor var jag det.
Ganska naivt av oss och mot doktors råd.
Men nu är det i alla fall bevisat ännu en gång.
Och för den sista.
Min kropp klarar inte av det.
Punkt.
Slut.
Jag känner tydligt när jag är gravid hur livmodern får jobba.
Den krampar och kämpar för att försöka stöta bort det främmande där inne.
Troligtvis har jag s.k. "killer cells" i livmodern.
Någonstans har jag läst att det är 55% risk för missfall efter tre upprepade missfall.
Då borde jag väl ligga på någonstans kring 90-100%
9 april är datumet tas vårt ärende upp inför socialnämnden.
Sen kan vi äntligen gå vidare och kontakta adoptionsbyrån.
Fram tills dess är det att försöka glädjas åt alla små vardagsstunder.
Johan byggde en äkta lådbil i solskenet igår. Av ett gammalt bord med hjul och en kartong.
Vi åt lunch ute.
Vi har köpt ett nytt skåp. Jättefint!
Våren är på väg!
Kram Cissi
Väntan
Vi har inte hört någonting de senaste veckorna och de har inte ringt referenterna än.
Hon sa att arbetsutskottet har möte i slutet av mars och i mitten av april.
Allra troligast tas vårt ärende upp i april.
Vad är egentligen ett par månader i all väntan?
Men ändå, ett par månader längre mot målet..
Inget kan vi göra för att påskynda.
Bara leva vidare.
Och det är ju inte fy skam det heller :)
Lek i Danmark
