nigi

Klockan är nu 17:30 här och dagen känns som om den varit jättelång.

Det känns overkligt och helt sant på samma gång.

Ibland tittar vi på Oskar och sen på varandra och tänker "Är det här vår son?

Ibland känns det som om vi är barnvakter. Kanske kommer vi inte fatta på riktigt förrän vi är hemma och det gått en tid.

 

Det är overkligt fantastiskt. Oskar är lugn och trygg. Han äter bra och gillar att hänga i bärselen på magen. Han är lättroad och lekfull, nyfiken och pillig. Precis som en 1-åring som varit vår son i hela sitt liv. Och så känner vi också. Han har bara smält in och det känns som om vi varit tillsammans alltid.

Johan är underbar också, som vanligt. Han leker och gosar och plockar upp saker från golvet som vi behöver.

Den första tiden tillsammans kunde inte bli bättre. Det är bara att hoppas att det fortsätter likadant.

 

Tack för alla era omtankar där hemma!

Stor varm kram från en lycklig 4-personersfamilj :)

Åh jisses! Det känns som om jag aldrig har varit så här nervös tidigare.
Nu kommer de med Oskar till vårt hotellrum när som helst.
Nu behöver vi inte lämna dig mer älskling!

Igår kväll satt Per och jag och kollade på filmerna från vårt senaste besök hos Oskar. Nu gör det inte så ont inombords längre utan är pirrig och härlig förväntan. Wihiii!

Jag har inte mått som jag tänkte idag. Ont i halsen och trötthet har tagit lite av min måste-göra-energi men jag känner mig nöjd ändå. Är väldigt glad över att vi kunde stänga väskorna. Det är bara att hoppas att halsontet går över fort.

 

I morgon blir en lång resdag. Först upp tidigt (vid 4-tiden) och minst tre timmars bilfärd till Köpenhamn. Sen flyg till St. Petersburg. Där måste vi tillbringa dagen på den inte så roliga flygplatsen tills vårt nästa plan går tidig kväll. Sen är vi säkert trötta. Men redo. :)

Ser otroligt mycket fram emot att komma hem och kunna börja vardagen tillsammans.

Vi har redan tre möten inbokade den första veckan: barnläkaren, besök från socialen och BVC.

 

Det här med anknytning är något vi måste jobba på när vi kommer hem. Det behöver man oftast inte göra på samma sätt med ett biologiskt barn. Oskar måste lära sig och förstå att det är vi som är hans familj och att det är vi som ska trösta, krama, gosa. Det är vi som hör ihop och det är till oss han ska ty sig.

Det är inte ovanligt att barnhemsbarn tyr sig till vilken vuxen som helst som finns i närheten. Det är ju inte så konstigt eftersom de levt med många vuxna omkring sig och inte "hört hemma" hos någon speciell.

Därför måste vi, fast det kan kännas asocialt och kanske vissa tycker rentav otrevligt, vara ganska tydliga mot övriga den första tiden. Vi kommer att vara hemma, bara vi. När vi träffar andra kommer ingen annan att få ha Oskar i knät eller lyfta honom i början. Inte för mycket närhet, förutom för oss. Den allra första tiden kommer vi försöka att inte utsätta honom för så många nya människor.

Självklart är det individuellt. Vissa barn har svårt att knyta an medans andra gör det jättelätt. Hur det är för Oskar måste vi känna av. Vårt sociala liv kommer att ta en paus. Nu blir familjen nummer 1 på ett tydligare sätt.

 

I en av våra häften som heter "bli adoptivfamilj" läser jag om fyra budord:

1) Utsätt inte ert barn för nya separationer, hur kortvariga och betydelselösa de än tycks vara för er. Tillbringa så mycket tid ni kan med ert barn.

2) Anknytningsarbetet är ett gemensamt arbete, för både föräldrar och barn. Lyssna in barnets signaler och se vad hon är beredd att ta emot just nu. (Cissi kommentar: Ibland måste man dämpa sin egen iver att visa kärlek, närhet och att leka, kan jag tänka mig.)

3) Det finns inga förbjudna känslor! Även mycket små barn kan sörja.

4) Om du efter en tid (kanske ett halvår) inte känner att anknytningsprocessen är igång, tveka inte att söka hjälp.

 

Vi har fått så många lyckönskningar inför resan och vi vill tacka er alla som tänker på oss så starkt! Det är betydelsefullt för oss. Vi hörs snart igen!

Stor varm kram från oss alla tre

 

 

Superironisk!!

Måste börja med att hänvisa till ny forskning kring upprepade missfall:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/superfertilitet-bakom-manga-missfall

Är ganska tveksam till deras teori. Sista missfallet vi gick igenom var efter att jag fått en högkvalitativ blastocyst (ett slags utvecklingsstadie hos embryot) insatt.

Nåväl, bra att de fortsätter forska i ämnet!

 

Här är det timmar kvar tills vi reser. Det är mycket som snurrar i mitt huvud.

Det är många funderingar och tankar kring hur det kommer att bli. Maten? Sömnen? Johan? Vädret? Skor och kläder? Hotellrum? Aktivering? Flygresor? Den långa bilfärden hem?

Det är såna där undringar som jag inte kan hitta svar på hur jag än funderar. Svaret blir om och om igen "Det får vi se..."

 

Förutom detta som snurrar så är det en del som jag känner behöver göras här hemma. Några är måsten inför resan, t.ex. att vi hämtade våra visum i fredags, köpt presenter och packat in, rengjort och satt in bilbarnsstolen, barnsäkrat hemmet från alla möjliga smågrejer och köpt lite alltmöjligt som småmat och omskötselgrejer till Oskar och Johan.

Sen tillkommer sånt som kanske inte egentligen är "måsten" men som kan definieras "kan-vara-bra-att-ha-gjort-innan-vi-vill-och-behöver-lägga-all-tid-på-familjen"- saker.

Några exempel.

hälsa på Johan i skolan

se till att Johan blev klippt hos frisören

fylla frysen med mat

putsa fönster

baka bullar

städa gillestugan

städa endel skåp

se till att tvättkorg är tom och kläder insorterade

Många grejer är jättelarviga (det inser jag själv) och det är bara jag själv som får för mig att det ska göras just nu. Till exempel att läsa ut biblioteksboken innan vi reser så att jag kan lämna tillbaka den i tid. Superlarvigt, jag vet. Men ändock är det sånt som jag tänker på och som stressar upp mig lite, lite.

Ärligt talat är det endel fjärilar i min mage.

"Jag ska släppa ut dem åt dig" sa Johan. "Hur då?" frågade jag.

"Jag behöver en kniv..."

 

Kram på er alla!

 

domaren godkänner
vi får tid till domstol i Arkhangelsk
resa 2: besöka lillebror i Kotlas och upp i domstolen
vänta och förbereda här hemma...
resebesked 3
åka och hämta lillebror i Arkhangelsk
hemresa via svenska konsulatet i S:t Petersburg
Vårt nya liv börjar ♥

 

Visst är det fantastiskt?

För min del känns det väldigt overkligt just nu.

Känner mig extra känslig och extra mottaglig för intryck, tyvärr även stress och negativ energi. Samma som graviditetshormoner?

 

Listan ovan är ju bara sista delens punkter. Per och jag pratade om det häromdagen, att det egentligen är ganska skönt att man förtränger allt kämpande och allt vi gjort för att komma så här långt. Det är bättre att leva i nuet, om man kan. Fast ärligt talat har senaste året mest känts som en väntan.

Kram

Det går inte att jämföra att få biologiskt barn och att adoptera. Det är alldeles för olika upplevelser och individuellt. Och det intresserar mig inte heller.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt att jag kunnat cykla till jobbet och affären och kunnat jogga som vanligt. Jag ser på mina höggravida vänninor som sitter och pustar med händerna på magen. Ni är jättevackra tjejer, men jag känner mig lite smidigare :)

 

Räknat från första missfallet så är vi nu i vecka 212 sisådär...

12 dagar kvar!!!

(Ha ha, förlåt! Jag kunde inte låta bli.. Det är så många andra som lägger upp mag-bilder på sin blogg och det vill jag också göra..)

 

Sen finns det andra skillnader (och likheter) som inte är lika lätta att leva med. Det ekonomiska är ju en. Och det är fruktansvärt tråkigt att prata om, så det tänker jag inte älta. Men försäkringskassan kan jag inte låta bli att kommentera!
Jag minns att en av de frågorna vi fick på föräldrautbildningen som vi skulle ta ställning till var "Tycker du att adoptivföräldrar ska ha fler föräldradagar än biologiska föräldrar?" Det är ju ett ställningstyckande, men jag minns att jag tyckte "ja". Och nu med allt i bagaget står jag fast vid det.

 

Så här går att läsa på vår adoptivbyrås hemsida:

"För ett barn som är uppvuxet på barnhem med ett flertal olika vårdare så är anknytningen till de nya föräldrarna extremt viktig. Barnet behöver lära sig vad föräldrar är och måste bygga upp en tillit till sina föräldrar, så att det kan känna sig övertygat om att inte bli övergivet igen. Som nybliven adoptivförälder är det därför extra viktigt att bära på barnet, ha mycket fysisk kontakt med det, alltid vara den som matar, söver och sköter om barnet speciellt den första tiden. Det kan annars bli svårt för barnet att skilja mellan vad som är föräldrar och vad som är andra vuxna. Ett sådant störande i anknytningsprocessen kan exempelvis leda till sömnsvårigheter och mardrömmar för barnet. För att barnet verkligen ska få knyta an till föräldrarna är det betydelsefullt att föräldrarna är hemma en längre tid med barnet efter ankomsten till Sverige."

När man får ett biologiskt barn kan man börja ta ut föräldradagar ett visst antal veckor före beräknad ankomst. Det gäller inte oss! Alla resor, och även dessa dagar jag har utan lön före vår resa, får vi ingen ersättning för. Tio föräldradagar finns i samband med födseln. Dessa är desamma, fast vi har rätt att dela dem så vi istället får fem var. Det är helt sjukt!!! Hur ska den andra föräldern ha en chans att delta i den viktiga första tiden med fem (eller tio) dagar i starten????? För vår del räcker de inte ens tills vi kommer hem!

Från och med att vi får barnet i vår vård har vi rätt till barnbidrag och föräldradagar men vi kommer inte få dem utbetalda innan Oskar blivit vår son i den svenska tingsrätten och fått ett eget personnummer. Och det kan dröja..kanske två månader sådär. Alltså får vi leva utan inkomst tills dess!

Är det likvärdigt en biologisk födsel? Knappast! Snarare finns det tillfällen då vi känner oss diskriminerade. Och jag har en känsla av att den känslan inte kommer att minska.

 

Det finns ett bidrag som man kan söka hos försäkringskassan efter att allt är klart. Det bidraget är samma summa sedan 70-talet. Jag kan meddela att de pengarna är en liten "piss i vinden" för våra utgifter.

Sådär, nu har jag "bittrat av mig" lite och återgår till min fina familj och hus. Per håller på att sätta upp grindar för våra trappor.

Trevlig helg!

Nedräkning pågår för fullt. Idag är det två veckor kvar!!!

 

Denna vecka har vårt nya liv som föräldrar till ett skolbarn börjat.

Jag har jobbat och har någonting varje kväll. Och så har Johan börjat spela fotboll.

För första gången får vi lämna vid bussen, packa ner frukt och kika i väskan efter papper.

Första skoldagen åkte jag efter skolbussen och kände mig känslosam. Vad är det som framkallar dessa starka känslor just när ens barn börjar skolan?

 

 

Hälsar på fröken.

 

Dessa starka känslor man har för sitt barn, stolthet och kärlek så man kan spricka. Och så dessa förbjudna tankar som alla föräldrar har men som man alltid skjuter åt sidan.. tänk om det händer honom/henne något..

Om bara fem år är det Oskars tur. Overkligt.

 

 

 

 

Läser en del bloggar av andra adoptivmammor. Och vill börja med att påpeka att jag absolut får ut huvudsakligen gott av det! Tänk vilken erfarenhetsbank vi har tillgång till!
Idag, efter lite läsning, fick jag en oväntad osäkerhet. Tänk om jag inte är förberedd? Tänk om jag inte vet, på djupet, vad det innebär med ett adoptivbarn?

Läser om allt arbete med anknytning, om många jobbiga dagar och nätter, om problem, kommentarer från andra och funderingar som dyker upp. Och visst vet vi att det är tufft att ha småbarn. Johan var ett krävande spädbarn. Men det är inte samma sak att adoptera.

Visst har jag läst böcker och informationshäften om adoption, vi har ju gått föräldrautbildningen och jag lär mig en del av bloggarna. Men ändå känner jag inte att jag aktivt sökt information och jag har långt ifrån läst alla böcker i ämnet. Borde jag varit mer informationssökande? Är det något jag missar vad gäller anknytningen? Är vi tillräckligt förberedda?
Jo, men visst känns det ändå som om vi är det. Djupt i hjärtat. Men kanske ändå ska ta och läsa det där om anknytningen igen...?

tills vi får Oskar i våra armar. På riktigt.

Snacka om nedräkning!

 

Dagen till ära, en av mina favoritbilder :)

 

 

Stor kram och trevlig helg!

2012.08.08
Vår 11-åriga förlovningsdag.
Oskars 1,5-årsdag.
Och så har vi slutligen fått datum för resan. Det blir som vi förväntat oss i månadsskiftet.

Eftersom Per och jag går om varandra denna vecka mös Johan och jag i simhallen med tillhörande fika efteråt.
Ingen dum dag alls.

Kram och än en gång tack för era kommentarer som uppmuntrar!

Ha en fin dag

Det var en otroligt annorlunda känsla, men väldigt stark, när vi satte oss i bilen utanför Kastrups flygplats. Vi kunde köra vart vi ville! Vi kände oss fria. Kändes som om vi suttit i fängelse i tio dagar.

Under de tio resedagarna så var det bara sex timmar - då vi var med Oskar - som vi ville vara på rätt plats.

De andra stunderna, bland annat de otroligt måånga timmarna av dötid på ett hotellrum eller på en flygplats, har vi inte kunnat styra över.

 

Vi var lite mentalt trötta, men även kroppsligt, när vi kom fram till Danmark. Sen har vi ägnat dagar med vår fina Johan och andra i vår fina släkt. Det är mitt paradis på jorden, det Danmark vi brukar åka till!

Så, i lördags, åkte vi hem igen. Det är inte heller dumt. Inte alls.

Skönt att sova i sin egen säng och faktiskt lite kul att laga lite mat igen. (Det går nog snart över)

I morgon väntar jobb igen och det känns kul.

 

Den här väntan som vi har nu, den känns inte alls så där jobbig.

Nu vet vi att den är tidsbegränsad och vi kan lätt räkna dagarna nedåt. Vi har inte fått något besked än om när nästa resa blir.

Framför allt har vi inte jobbiga saker framför oss nu. Inga jobbiga moment att gå igenom som vi går och oroar oss för. Bara vara tills vi äntligen får bli fyra.

 

 

Njuter! ♥

 

 

Vi gjorde en familjetur till skattjakt vid ett slott och därefter till en djurpark som ligger nära. Johan, som inte tidigare varit så förtjust i djur, har verkligen utvecklat ett djurintresse. Hans nya önskan i födelsedagspresent: en get.

 

 

Kram Cissi