nigi

Jag har berättat på jobbet i veckan, dvs. för mina elever och föräldrar.
Mina kollegor har vetat från första stunden och det har varit jätteskönt.
Jag fungerar så, att jag tycker det är skönt att andra vet.
Och jag gillar att prata öppet om det, det blir lite avdramatiserat så.

Men det har varit svårt att hålla isär allt som pågår i livet just nu.
Gratulationerna jag fått, har de varit för framgångarna i "vi i femman" eller barnbeskedet?
När nån pratar med mig om resan, menar de då Thailand eller Ryssland?

De stora barnen har haft lite frågor, men min klass har inte ställt alls många.
"Varför ska ni adoptera?"
"Hur gammal är han?"
"Vad heter han?"
"Varför har inte han nån mamma och pappa?"
Jag tycker det känns underbart att de frågar. Och det är härligt att svara.

Efter en välfylld men ändå förvånansvärt lugn vecka vankas det snart semester.
Den här två veckors tjänstledigheten känns lite konstig nu när den andra resan väntar,
men ändå ska det bli så ofattbart skönt att bara vara.
Umgås med familjen, inte diska, laga mat, tvätta, städa. Bara upptäcka och umgås. Och äta!
Och så värmen, såklart.
Och sen, några dagar efter det väntas rysskylan. Vad kan det bli? Om vi har otur, kanske 50-60 graders skillnad?
Fast de kanske har vårkänningar även i norra Ryssland?

Jag har också avsagt mig lite åtaganden som tagit tid på fritiden. Det känns bra att bara kunna ha fokus på adoptionen och familjen (förutom jobb och vänner förstås..) under våren som kommer.

Jag vill säga, än en gång, att era tankar och kommentarer värmer så oerhört!
Jag är så tacksam för att ni finns, alla förstående och stöttande människor!
Och tack för bloggawarden jag har fått :) från http://elefantgraviditet.blogg.se

Kram kram

Vi är noviser i adoptionsbranschen.
Stor tacksamhet att det finns andra kunniga som kan ge oss tips.
Idag har vi haft en ny erfarenhet: besöka ryska konsulatet.
Se framför er: stort hus i rysk stil, ryska flaggan, snöyra och kallt, stort taggigt staket runt.
Det kändes faktiskt som vi var i Ryssland.

Vi blev insläppta innanför murarna och in i ett kalt rum. Överallt skriftliga instruktioner på ryska.
Två kvinnor som pratade knagglig engelska, stämplar och formulär.
Och för första gången, men definitivt inte den sista, stod vi inför en person som vi måste förlita oss på fullständigt. Det är bara om de godkänner oss som vi kan få fortsätta.
Total underkastelse.
Jag kom in i rollen direkt. Nervositet att inte fylla i formuläret rätt. Försiktig frågan och snäsigt svar.
"Ok, thank you! Thank you!" ödmjukt bedjande och se glad ut, men lagom glad, inte för glad.

Vi fick lämnat in våra pass, vår ansökan med foto, vårt stämplade intyg från försäkringsbolaget och vår inbjudan från Ryssland - stämplat, underskrivet och klart. Och så fick vi betala på banken och gå åter med kvittot.
På onsdag nästa vecka kan vi hämta passen igen. Då finns där förhoppningsvis visum med rätt datum och namn i.

Och i vår nybörjan förstår vi att detta var ett av många många stunder då vi stått öga mot öga i en situation av undergivenhet. Att förlita oss på andra och göra som vi blir tillsagda har vi lite smått blivit vana vid. Och snart tror jag nog att nervositeten inför byråkratin blir en vana.. Vilken spännande vår vi har framför oss!
Kram