nigi

och känslig idag.
Är det för att det varit mycket i veckan och för lite sömn?
Kanske. Lite.
Är det för att Johan har magkrångel och vi får isolera oss hemma idag?
Kanske. Lite.
Är det för att flera nära mig är gravida och skaffar syskon och jag är avundsjuk?
Kanske. Lite.
Kanske för att jag slarvat och ätit mjöl fast jag kanske inte tål det och humöret blir påverkat?
Kanske. Lite.
Är det för att jag längtar efter vår nya kärlek och sörjer att inte få träffa honom än?
Absolut.

Varenda sekund och energi som blir över efter jobbet går till pappren som ska samlas.
Idag har jag varit hos en revisor som bekräftat vår ekonomi. Det enda som oroar mig är att han inte hade någon stämpel. Ryssarna ääälskar stämplar!
Vår inkorg på mailen innehåller bara korrespondans med våra handledare på adoptionsbyrån.
Det snurrar i huvudet kring papper som ska lämnas hit och dit.
Men vi tycker att vi har kommit lång på bara de här dagarna.
Händer inget oförutsett eller vi får bakslag så kan vi bli snabba.
Hoppas hoppas hoppas!

Till er: ♥
Tack för alla gratulationer!

Ikväll har vi fått instruktionerna för några av de dokument vi ska samla inför nästa resa inför domstolen.
Vi sätter tänderna i dem direkt.
De är inte så mastiga som första 1 kilos handlingar. Skönt!
Läkarbesök för hela familjen, intyg och ekonomi och inkomst, utdrag ur polisregistret bland annat.
Men med första delen i åtanke känns det ganska milt.
Hoppas vi kan vara supersnabba!!!

När pappren sen är klara ska de till notarius publicus. Sen översätts de och sänds till bestyrkning även i Ryssland. Cirka en månad efter att vi är klara med dem överlämnas de till domaren som ska läsa igenom och godkänna.
Den månaden blir nog väldigt seg!
Så därför känns det viktigare än någonsin att få sänt iväg den här bibban SNABBT.

Blir nog en sen kväll.. men för världens bästa ändamål ♥
Kram

Hej älskade vänner!
Jag försökte förgäves få bloggen att funka via telefonen när vi var borta, men det ville sig inte. Så istället skrev jag några inlägg på facebook. Tidigare har jag varit lite anonym om adopteringen där, men varför ska inte alla få veta?
Samtidigt vill vi inte vara naiva och vi förstår att han inte är vår son än. Det är mycket kvar som väntar. Inte förrän domstolsförhandlingarna är över och domaren gett oss godkänt på nästa resa kommer vi att kunna pusta ut helt och hållet. Men, ärligt talat, i våra hjärtan är han vår son och vi älskar honom redan.

Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det? Ska göra ett försök..
Ni som har barn känner ju till den där känslan när man får se sitt barn för första gången. Igenkännandet. "Men.. där är du ju, du som har legat i min mage"
Ni vet också hur kär man blir. Man vill bara titta och titta. Känna, klappa, pussa, krama, gosa. Pussa en gång till. Titta med stora ögon. Titta, titta, när barnet sover. När det rör på sig och man häpnas över allt den gör. "Nämen, oj vad du kan! Du kan vifta med de små armarna! Du kan vinkla på tårna, så duktig du är!"

Det här var precis likadant. Känslan är lika stor och lika mäktig och lika omvälvande. Hela ens inre gör en törn.

Vi träffade två läkare med en tolk och en sköterska på barnhemmets kontor på förmiddagen 22 mars. I en och en halv timme pratade de om vår pojke och allt han har gått igenom. Han hade en tuff start i livet och är en riktig liten kämpe! Vilken livskraft! Det finns några frågetecken som vi ska kolla upp när vi kommer hem, men inga allvarliga saker.

När de skulle komma in med lillkillen var vi såklart pirriga och nervösa och förväntansfulla. Vi stod och satt och tittade på den där dörröppningen i säkert en halvtimme innan de kom in med honom.
Sen följde de mest fantastiska timmarna. Han är fantastisk! Han är glad och mysig och nyfiken. Han skrattade så han kiknade när vi lekte "mormors lilla kråka" och gillade både pussar och att gosa.

Att träffa sitt adoptivbarn för första gången är något som alla blivande adoptivföräldrar tänker mycket på, tror jag. Man kan aldrig veta hur det kommer att bli och det kan bli väldigt olika. Egentligen ska man nog inte ha så mycket förhoppningar om det första mötet. Är barnet lite större kan det bli en jobbig upplevelse då barnet kan gråta och skrika och vara okontaktbart.

När jag ser tillbaka på vårt möte inser jag att vi haft tur. Lillebror är liten än och glad för att få all uppmärksamhet han kan få. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att vi skulle få sån kontakt som vi verkligen fick.
Han började titta allt längre stunder på oss och undersökte Pers skägg. Han lade sig fram mot mitt bröst för att få bli omkramad. Han tittade på oss och log. Alla de sakerna helt obeskrivligt fantastiska!

Efter ett par timmars lek kom en representant från domstolen som skulle granska vilken kontakt vi fick med honom. Då började lillkillen bli trött efter allt lekande och all uppmärksamhet. Vi började sjunga en sång och jag höll honom i famnen. Han var nyfiken och ville vara vaken men tyckte ändå det var så mysigt att ligga där. Jag fortsatte att sjunga och sjunga och sen somnade han.
Där stod vi, med finaste killen sovande i famnen. Och tårarna trillande nedför våra kinder.



Så småningom fick jag lämna över honom till en sköterska.
Sen skrev vi på papper om att vi vill adoptera honom.

Fyra dagar har vi haft som resedagar. Och vi kunde träffa honom i några timmar. Men det var värt varenda liten sekund, varenda litet öre och varenda orosstund. Det var värt allt vi gått igenom, faktiskt.
Nu tänker vi på honom det första vi gör när vi vaknar och det sista vi gör innan vi somnar.
Det är lycka och längtan i en blandad mix.

Jag återkommer.
Varm kram från Cissi

...och vintermössa i.
Ut med cyklop och bikini.
I med "ryska på resan" och lusekofta.

Exakt vid den här tiden, för exakt sex år sedan åkte Per och jag in till BB.
Om sex timmar, strax efter 4 på morgonen tog de ut vårt mirakel Johan.
Det känns speciellt att just den dagen, sex år senare, påbörjar vi vår fysiska resa till lillebror.
(Den psykiska resan började ju för länge sedan.)

Vi tycker båda det är rätt så jobbigt att vi ska vara ifrån Johan i fem dagar.
Han kommer att ha det hur bra som helst här med mormor och morfar, men vi kommer nog längta ihjäl oss.
Helgen som var, då vi skulle fira Johans 6-års dag, blev inte riktigt som tänkt.
Per fick magsjuka och allt fick ställas in. Men, tack och lov, så kunde Johan ha sitt barnkalas på söndagen. Utomhus.
Jag är så tacksam att vi kunde göra det för honom.

Lite känslosam har jag varit i helgen. Nära till gråt. Det ligger liksom på ytan av och till.
Tacksamheten för Johan och kärleken till honom blir ibland så mäktig.
All förväntan och längtan till lillebror. Och att vi sen ska lämna honom där i ytterligare månader.

Resan till Varbergs BB för sex år sedan var inte så lång. Men ack så stor!
Resan vi påbörjar i morgon är desto längre. Och obeskrivligt mäktig!


2006


2012

Ni ska veta, våra fina vänner, att ert positiva stöd betyder otroligt mycket! De där tankarna ni sänder, ett litet ord och en kommentar. En kram. Och en tår i ögonvrån. De minns vi och håller kvar inombords.
Jag ska försöka uppdatera bloggen om möjlighet finns. Kanske går det att få ner våra upplevelser svart på vitt, men går det att beskiva det som händer där inne med ord?
Oj, det blev djupt ;) Kram på er!
/Cissi och Per

Sammanfattningsvis underbar semester! Har njutit varje sekund.
Ändå alltid skönt att komma hem. Lite groggy i huvudet är vi idag, då Johan varit pigg som en guttaperkaboll sedan vi kom innanför dörren 3:30 i morse.

Vi har inte haft de stekheta stilla Thailandsdagarna med grönt skimrande vatten varje dag. Faktiskt har det inte gjort så mycket då de dagarna blir så himla heta. Vi har kunnat njuta av sol och värme ändå och underbara bad. Och lite äventyr. Vi har ju besökt lite olika platser - Phuket, Koh Kho Khao och Khao Lak - och vi har varit i djungeln och ridit elefant. Tyvärr har vi haft otur med magarna i resesällskapet. Min morbror blev mest sjuk då han fått ligga en vecka. Sen kom en doktor och gav honom en stark spruta :) Johan spydde en gång sista kvällen med de andra. Jag mådde illa den natten och låg i feber hela nästa dag. Efter vi åkt blev pappa också dålig, men det gick visst över fort. 

Vi åkte hem den hetaste dagen. Då låg vattnet grönt och blänkande och Thailändarna själva klagade över värmen "So hot today!" Då blir man lite vemodig som alltid när en härlig semester tar slut.
Men när vi nu är hemma känns det så himla skönt. Johan är sprudlande lycklig och har redan betat av kattlek, barnkanalen och legobygge.


Nej, det är inget vykort ;)


Morfar och Johan var de bästa badkompisarna ♥


Drink i baren hör till..


Johan njöt av massage.


Vi fick en underbar dag på White sand innan vi blev sjuka det sista.

Nu ser vi framåt mot några dagars jobb och dagis, födelsedagsfirande och sedan.. såklart.. den stora höjdpunktsresan! Jag var inne på vår kontaktgrupp där någon skrivit att nya strängare regler kring Rysslandsadoptioner väntar i höst. Och då fick jag lite magknip. Åh, snälla snälla, låt oss få hem lillebror fort! Är helt inställd på att satsa 100% på att få klart handlingarna så fort som det bara går när vi kommit hem.

Nu fortsätter dagen med tvätt, plock, återställning av huvud och hem och lite njutning av vårsolen som vi sett fram emot här hemma!
Varma hälsningar till er alla och tack för alla kommentarer ♥

Har kommer en halsning fran over 30 graders varme.
Ett mantra som upprepas om och om igen i mitt huvud "Det har ar livet!"
Vi ar tre stearinljus pa stranden bland alla bruna kroppar.
Hotellvakten skrattade och sa "So white!"
I alla fall, det ar sa dar harligt precis som vi langtat efter.
Sa haftigt och annorlunda att resa med Johan. Man upplever helt andra saker.

Aska och regnovader har det varit pa natterna, men det gor ju inte sa mycket.
Igar var en helt molnig dag men det ar ocksa en bra start. Det allra basta ar ju varmen.
Jag hoppas ni har det bra alla goa vanner.
Kram Cissi