Känns mycket bättre nu!
Vi har väntat längst av alla pilotfamiljer i Ryssland.
"länge" som i det här fallet är ca ett år.
Men inte alls länge i andra adoptionssammanhang.
Nu när man gett sig in i den här världen så "möter" man så många som väntar.
De finns överallt, de där längtansfamiljerna.
Kram och trevlig helg!
Obestämbar känsla
Åh vad jag tycker det är jobbigt när jag känner sådär
obeskrivligt
vet inte riktigt vad det är för känsla.
Oro?
Någonting gnager.
Men inte är det väl oro?
Förväntan?
Näe, något annat är det..
Rädsla? Nä, väl?
Vad är det då?
Sände iväg ett litet mail, ett kort ett, vid 15:56.
16:24 kom ett svar.
Vi är bara registrerade i den regionen vi stått i från början.
Den regionala representanten är på semester.
Återkommer andra veckan i februari.
Vår handledare har frågat hur det går för oss.
Och de ska försöka fixa en barnmatchning när hon är tillbaka.
Jaha.
Och detta innebär?
Lite funderingar. Även några förbjudna.
Varför berättade hon för oss att de skulle starta upp samarbete med andra regioner?
För att ge oss förhoppningar? Falska sådana?
Vilka barn är det som är kvar? De "sista"?
Nä, så kan man ju inte tänka..
Klart att vårt barn finns där, just den där lille godingen.
Och så var vi tillbaka där igen.
Där det slutar varje gång.
Kast mellan hopp.
Och förtvivlan.
Eller?
/Cissi
En aning ansvarslöst..
En resa till Thailand väntar senare i vinter.
Ser fram emot det varje dag.
Antagligen ganska ansvarslöst -framför allt ekonomiskt och med tanke på väntan.
Vi borde verkligen spara inför alla kommande utgifter.
Och vi borde fortsätta hålla oss hemma och vänta vid telefonen.
Borde. Borde. Borde.
Men vi har nog kommit till en punkt när vi inte orkar bry oss. Just nu.
Senaste fem åren har vi hoppats, trott, väntat. Inte vågat planera.
Snart är det ett år vi väntat i Ryssland.
Inte kunnat planera vad som väntat. Vad som ska hända.
Hela tiden trott att de kan ringa nästa dag.
Nu blir det skönt att bara åka. Lite som att rymma, känns det som.
Rymma från väntan.
Det jobbigaste kring väntan just nu, och som kommer bli mer intensivt, är jobbet.
Kommer jag jobba till hösten?
Det som spär på det jobbiga är att det hänger på min tjänst om andra kan vara kvar på arbetsplatsen.
Och redan nu tänker jag en del på hur det kommer att bli.
Men ingenting kan vi veta, planera, bestämma.
Och ingenting kan vi påverka.
Kram i snökaoset!
Cissi
Just nu en period
Och så drömmer jag mycket.
Längtansfyllda drömmar.
Även Johan har drömt om en lillebror. Med svart hår.
"Vi var på dagis, men det såg inte ut som dagis."
Hur var det nu..?
En dag närmre..
/Cissi
Blivande storebror
är så klok och go. Har jag sagt det förut? ;)
Han pratar ofta om lillebror. "Mamma, vi måste köpa en sån stol till lillebror" eller "När lillebror kommer..."
Emellanåt säger jag "Det är ju inte säkert att det blir en lillebror, det kan ju bli en lillasyster också"
Men egentligen tänker jag mig en pojke, mest hela tiden.
Det är ju mestadels pojkar på barnhemmet i den ryska regionen vi väntar i. Och en pojke till vore kul.
En tjej också, såklart.
En kort period var jag lite ledsen att jag kanske aldrig kommer bli mormor. Men det har gått över nu. Tror jag. I alla fall för nu.
Johan tränar sitt syskonskap med vår katt Tussan ibland. Det är så himla roligt att lyssna på.
"Buhuuuää!! Mamma!!! Tussan tog min maaaat!" eller "Tussan reetar mig!"
Emellanåt skrattas det och busas med henne. Hon är himla snäll, vår Tussan och går med på det mesta.
Ända sedan vi kom hem från BB med Johan har hon gillat honom.
I övrigt känns det lite så där pirrigt igen. Att de kan ringa snart, inom några månader eller så.
Och det är roligt att ha börjat jobba igen. Fast med förkylning och kråkhesröst blir kvällarna inte speciellt långa.. Men å andra sidan, då går ju dagarna rätt så fort mot målet.
/Cissi
Tiden går fort
Johan blir ledsen när vi pratar om att han ska till dagis på måndag.
Inte för att han inte trivs där, det gör han.
Han blir mammagris på loven. Men det är mitt fel, för jag blir en Johangris :)
"Mamma, du sa ju att vi skulle vara lediga många dagar!"
Ja, visst gjorde jag det. I början av lovet.
Men det går ju så himla fort.
Ibland tror man ju att det är för att vi vuxna fyller dagarna med så mycket aktiviteter, tankar, måsten.
Att vi hela tiden ligger ett steg före.
Men nu, när även ens barn upplever samma sak.
Är det inte då så att tiden verkligen går fortare??
Det här med att selektera vilken information man orkar ta till sig.
Jag håller med dig i din kommentar, Jonna, att man ofta tar för givet att allt kommer gå bra.
Jag gjorde det med graviditeten, förlossningen och amningen. Jag hade inte tagit till mig någonting om urakuta snitt. Och visst var det självklart att jag skulle amma.
Men samtidigt har jag lärt något om det nu i efterhand. Det är nog därför jag vågar tänka negativa tankar.
Jag förstod det redan när vi gick föräldrautbildningen inför adoptionen. Många av paren tyckte den var negativ i sin utvärdering. Jag tyckte det var toppen att de tog upp även de sidorna! Kanske blir man mindre naiv då..
Fast selektiv är man nog alltid i olika mått mätt kring saker som ligger i framtiden.
Nu börjar en ny skoltermin. Och jag hade nog egentligen inte trott jag skulle jobba hela läsåret. Men även där var jag ju naiv. Fast jag ser fram emot det ändå. Mycket.
Kram
Å ganska skrämmande...
Jag försöker ta till mig mer fakta och lära mig mer om vad som väntar oss efter vi fått barnbesked.
Bland annat genom en dold facebookgrupp där alla är adoptivföräldrar från Ryssland.
Otroligt lärorikt som ni förstår. Och vilken underbar källa!
Men.. jag orkar inte riktigt. Jag blir ganska så skrämd.
Så klart vet jag att allt krångel kommer att vara värt det!!!
En minut efter att man fått hålla sitt barn i famnen glömmer man allt det jobbiga. Direkt.
Men.
Det är helt otroligt vad som väntar. Och jag måste erkänna att jag blir rejält skrämd.
Godkännanden.
Läkarundersökningar.
Krångel med domstol, försäkringskassa, familjerätt, skatteverk, ambassader, papper, papper och åter papper.
Och för att inte tala om utgifter!!!
Någon berättade om att en av läkarundersökningarna i Ryssland (det ska göras flera) kostat 1700 USdollar.
Och någon annan om nya legaliseringskostnader på 18.000 kr. Herregud! Och dessa är ju bara ett fåtal av alla utgifterna. Dessutom är de ju förutom de 195.000 kr som betalas till adoptionsbyrån.
Kommer vi kunna? Kommer vi orka?
Såklart!
Tänk positivt! Tänk postivt! Tänk positivt!
/Cissi
Lite nytt från adoptionsbyrån
"Fem av våra pilotfamiljer har nu kommit hem med sina barn och tre till kommer att hämta hem sina barn inom den närmaste tiden. Sammanlagt har ytterligare 13 familjer sina handlingar i Ryssland och av dem har nio st. blivit matchade med barn. Vi kommer att starta upp fler familjer i januari månad och har även utökat antalet regioner i Ryssland."
Oj, då! Då är vi en av fyra familjer som inte blivit matchade än.
Vad har de emot oss? ;)
Gott nytt år!
Kram
