nigi

Idag är det en månad sedan vi fick vår Oskar. (Det kan vara värt ett inlägg.)

Efter att ha fått gå igenom ett par penicillinkurer är nu lillkillen glad, lugn och harmonisk. Det märks mest på hans sömn som har blivit bättre. Det känns som om han förstår att det är vi som kommer vara med honom nu och att det är här som är hans hem.

Utvecklingen fortsätter i rasande fart. Han springer nu fort som attan och förstår mycket av det vi säger. Vi var på loppis i går och där pekade han överallt och sa "där", "kocka" (klocka) och "gaje" (galje). Oskar älskar galgar. De gör honom lycklig.

 

Johan och Oskar har också hittat sina lekar. Mest gillar de båda "bö-jage" som går till så att Johan petar Oskar i ryggen och säger "bö!". Då vänder sig Oskar om, säger "bö!" tillbaka och sedan blir det jage runt runt i huset. Det är också mycket pussande i familjen. "Mmm smack" säger det om Oskar när man ber om en puss.

 

Vi har haft några njutbara veckor då vi inte behövt greja alltför mycket med besök och papper. Vi har skickat in våra papper till Tingsrätten där vi ansöker om att få adoptera Oskar även här i Sverige. På måndag kommer vi ha kontakt med adoptionsbyrån då vi ska boka in ett besök på ryska konsulatet i Göteborg. Efter det är det bara allt med försäkringskassan kvar (och det är ju alltid en historia för sig..)

Per har börjat jobba och det flyter på bra att vara hemma som tvåbarnsmamma, tycker jag. Det är lite trixande ibland när lillebror ska sova bara och Johan inte vill vara själv på en annan våning eller följa med på promenad. (Vagnen funkar bra numera)

 

Avslutningsvis, några bilder på våra två charmtroll:

 

När Johan var ett år började jag jobba igen. Då lät jag meddela mina kollegor att jag inte skulle jobba så länge till för vi planerade ett syskon snabbt. Den sommaren, 2007, blev jag gravid igen för första gången. Sedan dess har jag väntat på att få vara mammaledig igen. Varje terminstart har jag tänkt att jag kanske inte kommer jobba hela läsåret.

Nu, mer än fem år senare, sitter jag här hemma med en liten knatte igen. Många frågar hur det känns att vara hemma. Jag säger bara "fantastiskt" men jag skulle också kunna beskriva det "naturligt".

Det är nästan lite magiskt hur Oskar smält in i vår familj från första stunden vi såg honom. Det är bara helt rätt.

Och jag kan inte undvika att fundera en hel del över ödet. Det var så här det skulle bli.

 

Flera av våra närstående som har träffat oss det sista beskriver att det känns som om Oskar alltid har varit här. På nåt sätt är det faktiskt så. Han passar in här och det bästa är att jag vet att han även känner det själv.

Jag har också fått min första typiska kommentar som adoptivförälder (från en som inte visste att Oskar är adopterad) "Åh, så lik du är din mamma!"

 

Att det finns mycket tacksamhet i vår familj behöver jag nog knappt nämna. Men jag hyser också mycket beundran. Beundran för min man som jag gått igenom allt tillsammans med. Beundran för Johan som är en så fantastisk kille och som klarar det så bra att bli storebror. Och framför allt beundran för Oskar. För att han är så trygg här hos oss. För att han utvecklas så snabbt och för att han är en så glad och pigg och nyfiken kille.

 

Jag vet inte hur det kommer att bli med den här bloggen. Den har hjälpt mig genom de senaste åren. Det har varit fantastiskt skönt att få sätta ord på mina tankar och känslor. Det har också varit skönt att låta andra få läsa om det och inte minst otroligt hjälpande och stöttande att få så många förstående kommentarer och uppmuntringar.

Men jag är inte intresserad av att blogga om vårt vardagsliv. Och jag vill inte heller att bloggen ska bli en uthängning av Oskar (och inte heller Johan förstås) Bloggen är om mig och mina upplevelser. Och jag kommer säkert göra fler inlägg. Om adoptionen. Barnens utveckling. Livets gång kanske. Vi får se.

 

Det finns så mycket att upptäcka. En liten kille i en stor värld.

 

 

 

 

Stor varm kram till er alla!

På www.bfa.se, adoptionsbyråns hemsida:

• Välkomna hem...
  ...till den familj som kom hem med sitt barn från Ryssland igår.

 

Äntligen får vi hänga små kläder på sträcket igen.

Äntligen får vi locka till skratt genom tokiga lekar.

Äntligen får vi blåsa på för varm mat.

Äntligen får vi plocka små leksaker från golvet.

Äntligen har vi snor och salivspår på axeln.

Äntligen får vi skrubba bort intorkad mat från bordet.

Äntligen får vi leka tittut bakom duschdraperiet.

Äntligen får vi trösta och vyssa när liten kille slagit sig.

Äntligen får vi skynda med gröten för någon är hungrig NU.

Äntligen, äntligen, äntligen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När man har längtat och väntat på något länge så känns det väldigt overkligt när den dagen äntligen är här.

Igår var den dagen vi har sett fram emot så länge. Vi fick äntligen ha med oss vår nya fina kille hem!

Oskar har ägnat varje stund hittills åt att undersöka och upptäcka varenda liten vrå och grej här i stora huset. Tidigare har vi ju bara haft ett rum att begränsa oss i, men nu finns det så mycket att leka och pilla med! Och ett steg efter sig har han en av oss.

 

Jag försöker fortfarande förstå att det finns två små killar nu i vår familj. När Oskar vaknade tidigt i morse tog jag upp honom på mitt bröst och då somnade han om. Efter en stund var jag tvungen att gå på toa. När jag sedan kom tillbaka till sängen fanns det ingen plats för mig.

Oskar har såklart provat de flesta av sina leksaker och han gillar att gå runt och greja en del själv. Med jämna mellanrum kommer han fram och ger mig en stor kram och ett leende. Han har ätit hemmagjord mat med god aptit och han blev galen i den tårtan som Johan och jag bakade idag för att fira. Johan tyckte det skulle stå "välkommen till släkten Oskar" på den men det blev bara "välkommen Oskar". Som vi gissat blev gungan en stor favorit och sandlådan likaså. Vagnen, däremot, var inte jätterolig. Och bilstolen kan han gärna vara utan. (Det var lite smått jobbigt med bilresan hem från flygplatsen igår)

 

 

Det är ytterligare en fantastisk kille som kommit till vårt hus!

När vi kom hem fanns kort, blommor och paket som väntade på oss. Tusen tack till er alla som gratulerar! Johan blev också väldans glad då han fick sin efterlängtade legoflygplats i storebrorspresent.

Kram till er alla!

 

I morse åkte Per till svenska konsulatet. Det tog en kvart på plats för att få Oskars svenska visum. Nu kan vi äntligen åka hem! Faktiskt hade vi kunnat åka med ett flyg idag kl. 14 men vi valde att inte stressa. Dessutom kostar det extra att boka om och det hade varit knappt med tid. Nu är det exakt 24 timmar kvar tills vi åker till flygplatsen. Per var upprymd när han kom tillbaka. Det känns befriande att kunna komma hem nu. Kontaktpersonen som hjälpte honom på konsulatet var väldigt trevlig och tackade oss ödmjukt för det vi gör, att vi tar hand om ett av deras barnhemsbarn. Det är starka ord när en ryss säger så till en.

 

Johan trivs och vill gärna stanna på hotellet flera nätter. "Det är så fint här på rummet" tycket han. Det är väldigt skönt att höra. Han har hittat på alla möjliga lekar, påhittig som han är. Ett tag hade han ju, som sagt, affär. Sen blev det fängelse i Oskars spjälsäng. Där finns det några krokar han kan använda som handbojor :) Igår kväll fick han en rysk militärmössa och sen var det lite krig här i sängen. Han gillar verkligen bollhavet som finns några våningar ner. Just nu är Per och Johan där medans jag har sövt Oskar. Han somnade som vanligt på min mage.

 

Vi fick ju ett rutinschema från barnhemmet och jag tog fram det på morgonen vi skulle få Oskar. Men vi har inte tittat på det någonting. Vi har hittat bra rutiner själva tycker vi. En gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen märker man på Oskar att han behöver en sovstund. Han blir liksom lite övertokig. Han brukar sova ca 45 min. På kvällen har han somnat bra runt 21 och sen sovit till 7. Och maten är det inga problem med alls. Han äter allt vi ger honom och gillar även välling. Enligt barnhemmet ska han ha sovit 2,5 h på förmiddagen och 1,5 timme på eftermiddagen. Det tar vi med en nypa salt. Kanske var det "säng-stund" så barnen fick ligga kvar i sängarna före och efter de sovit. Likadant är det med det där de sa till oss att han redan vi ett år kunde äta själv med sked. Det har vi inte märkt av. Och jag tror säkert han somnade själv i spjälsängen på barnhemmet för han hade väl inget val. Men med oss blir han jätteledsen och vill ha närhet. Och det är fantastiskt!

 

Det är bara frukosten på morgonen som är lite kaotisk. Det kan den ju vara i sig när det är ett stort hotell och stor buffé där man får gå många gånger och hämta till sig själv och dessutom två barn. Sen gillar inte Oskar att sitta i den stolen som finns här. Den är liksom stor med ett mastigt bord framför och han vägrar. Så det får bli matning i knät och försöka slänga åt sig själv en tugga mellan varven. Oskar är gnällig och gillar nog inte det stora rummet med mycket intryck, folk och stoj. Inte direkt lugn och ro. Och jag är väldigt glad att inte vi ska plocka undan efter oss själva. Det ser ut som ett bombnedslag efteråt!

 

I morgon stannar vi till utcheckning, kl 12 rysk tid. Någon gång vid 14:30 flyger vi hem till Köpenhamn. Det ska bli skönt att få komma hem till sina egna grejer. I eftermiddag går vi nog ut igen, denna gången för att hitta en lekplats som ska finnas i närheten. Sen är det sista kvällen här. Vi längtar efter er alla där hemma! 

Stor kram

 

Vi kom ytterligare ett steg närmare målet igår när vi flög till St. Petersburg. Oskar klarar allting bra. Han somnade både i bilen och på flyget. Dagarna känns långa nu, det känns som om vi mest väntar på att få åka hem. Samtidigt återupplever vi det som hör småbarnlivet till.

Att få säga ”aj, aj” åt samma sak hundra gånger i rad. (Just nu skrattar Oskar åt mig när jag säger ”nej” eller ”njet” men nu har vi lärt oss att säga aj-aj på ryska ”njelsa” och det funkar lite bättre.)

Konsten att torka bajs som kletat ända upp på ryggen.

Konsten att äta sin mat i skift för att den andra ska kunna underhålla en liten.

Konsten att hålla allting i en radie runt de långa små armarna. (Första dagen höll Oskar på att få en skål varm soppa rakt över sig när han grabbade tag i servitrisens bricka)

Att upptäcka alla små charmigheter hos en liten 1-åring och hur hjärtat smälter av slängpussar och glädjen när han får syn på oss. Och att inse hur fort det går för honom att lära sig nya saker.

 

Det är också en ny konst att försöka hålla Oskar ifrån de sakerna som Johan leker med. Johan har en liten affär här på vårt hotellrum där han radat upp alla saker han säljer, små sockerpåsar och kaffepulver osv. Man betalar med toalettpapper

Storebror är fantastisk. Som vanligt upphör han aldrig att förvåna oss. Han får vara lugn och tyst när lillebror ska nattas i samma rum och klagar inte. Han pussar på Oskar och leker titt-ut.

Och fast jag varit lite hängig idag så har vi många lyckostunder. Jag är otroligt glad att Oskar trivs och slappnar av på bärselen på min mage. Där somnar han tryggt. Att natta honom liggande på sin egen mage är också något alldeles extra. På dagarna tultar han runt på hotellrummet och plockar grejer fram och tillbaka. Allt som ligger på golvet tar han upp. Ibland kommer han med en av våra skor. "Tack, tack"

 

Idag tog vi en liten utflykt mellan regnskurarna. Tunnelbanan lååångt ner under marken tog oss till centrum där vi bland annat visade Johan "karamellkyrkan". Så fick vi ytterligare några timmar att gå.

Imorgon bitti ska Per åka till svenska konsulatet och ordna hemresa för Oskar. Vi andra tre behöver inte följa med. Sen, i övermorgon, är det äntligen hemresa. Det ser vi fram emot.

Stor varm kram och än en gång tack för alla era fina ord och lyckönskningar!