nigi

Vi är grymt trötta på hotellrum för tillfället. Och flygplatser. Vi har tillbringat måånga timmar hängande och väntande på dessa platser.

Sista natten i Ryssland har förflutit och vi är nu i St. Petersburg. I eftermiddag flyger vi till Stockholm där vi måste vänta i fem timmar innan vi reser vidare till vår slutdestination Köpenhamn. Ska bli skönt att få känd mark under fötterna och få höra ett språk man kan. Och, framför allt, att äntligen få vara med Johan igen.

 

Vi var helt slut hela dagen efter domstolsförhandlingarna igår. Vi har liksom gått runt och oroat oss för alla möjliga små och större saker under en lång tid så det är svårt att bara släppa den känslan. Man fortsätter att älta och oroa sig ett tag till. Snart, när vi är hemma och kan slappna av, kommer vi säkert känna den stora lättnaden att det är över.

 

Som jag säkert berättat tidigare, dröjer det nu 30 dagar innan domen vinner laga kraft. Under den tiden kan den överklagas, men det kommer inte hända. Domarens, åklagarens, barnhemmets och utbildningsministeriets åsikt var samstämmiga - att vi skulle bli bra föräldrar till Oskar.

 

Vi vet ju såklart vilka mängder dokoment vi samlat under den här tiden. Men att se alla dessa papper samtidigt, en enorm bunt med dokument om oss och våra liv, pengar, jobb, bostad, barndom, etc. etc. Det var en chock! Domaren gick igenom alla dokumenten under rättegången och det tog säkert en halvtimme bara att nämna dem alla. Det finns omöjligt ytterligare ett enda papper de skulle kunna fiska fram om oss, känner jag.

 

Rättegången var läskig. Domaren var ung och ny, sträng och irriterad och himlade med ögonen när någon läste innantill på ett papper. Vi hade fått reda på ordningen dagen innan. Först skulle alla presentera sig, vilket vi tränat på. Sedan, efter några frågor och domarens beskrivning av våra rättigheter, skulle Per få plädera. Vi hade tränat och tränat dagen innan för att talet skulle gå med flyt. Men domaren gjorde annorlunda. Direkt efter att Per presenterat sig, vilket blev senare i programmet, började han sin utfrågning. Då tappade vi ju liksom tråden och visste inte vad som skulle hända härnäst. Vi blev förvirrade. Men jag tror att han, som jag sa, ogillade intillläsandet och hellre ställde frågor. Men det blev inte lätt för oss att svara från hjärtat på samma sätt när vi var förvirrade. Jag kortade ner mitt tal när det var min tur. Han ställde en hel del frågor men ingen vi inte kunde svara på.

 

En annan läskig sak var en diskussion som kom upp mellan åklagaren, barnhemmet och utbildningsministeriet. De var en oklarhet kring Oskars biologiska mamma. Då, för första gången, kände jag att jag blev lite rädd. Tänk om de inte vill att vi ska adoptera Oskar för att de vill undersöka detta närmare??

Men, som tur är blev det postiivt besked. Åh så skönt att det är över!!

Nu kommer vi att vänta på att få reda på nästa resedatum. Troligtvis kommer de att flyga Oskar till Arkhangelsk runt den 30;e augusti.

 

Vi är väldigt glada och tacksamma för era tankar, lyckönskningar och för alla gratulationer!

Bloggen kommer ha en veckas paus nu ungefär då jag inte kommer ha så bra tillgång till Internet,

 

Stor varm kram till er alla!

 

Klockan 11:30 rysk tid idag läste domaren upp rättens beslut att godkänna oss som föräldrar till Oskar.

Nu är vi tvåbarnsföräldrar.

Lättnad och lycka.

Spänningarna släpper långsamt och vi börjar inse en liten bit i taget.

Är det sant? Verkligen?

Efter allt vi gått igenom... är det verkligen över nu?

 

Insikten kommer sakta... Denna lille kille är vår son!!

 

 

Stolta lyckokramar till er alla som tänker på oss! Tack för att ni finns!

Nu är vi tillbaka i Arkhangelsk igen.

Före kl. 12 hade vi hunnit med både flygresan, att äta en snabb frukost, ha möte inför domstolsförhandlingarna i morgon och framkalla foton.

Imorgon, klockan 10 (kl 8 hos er) är en av de viktigaste stunderna i våra liv. Då ska vi genomgå de förhandlingarna som förhoppningsvis kommer att göra Oskar till vår son. På riktigt.

Alla som vi träffat hittills säger att vi inte ska oroa oss, att det kommer gå bra. Men det är tunga krav på oss och naturligtvis gäller det att göra rätt. Så vi är spända och nervösa inför imorgon.

Förhoppningsvis blir det att skåla i champagne om ett dygn. Ska bli skönt när det är över!

 

Har läst på facebook att vi har fint väder. Alla kommenterar sommaren och sol och bad. Här är det regn.

Det gör oss inget. Vi sitter just nu på hotellrummet och kollar på bilder och filmer från vårt besök på barnhemmet. Vi känner redan att vi lärt känna Oskars personlighet. Han är en himla glad kille, har nära till skratt och är lätt att aktivera. Han älskar att sitta och greja och stapla med klossar och burkar. Han är också viljestark och bestämd kring det han vill. Vi tycker det är fantastiskt! Han är verkligen en liten kämpe som från början vetat vad han vill! Utseendemässigt är han söt som tusan. Han skelar gravt med ena ögat vilket vi skrattar charmigt åt på korten. När vi kommer hem kanske läkarna kan hjälpa att ordna till det.

 

I morgon kan vi förhoppningsvis börja nedräkningen till de 30 dagar då domen vunnit laga kraft. Sen får vi hämta honom. Just nu pågår också en nedräkning till vi är tillsammans med Johan igen, och det är just nu bara 2,5 dygn.

Håll alla tummar och tår för oss i morgon!

Kram till er

..vad vi är kära i den ungen!

Lika söt och glad som förra gången. Han kan gå men behöver stöd.

Tre timmars möte idag och blir likaså i morgon.

Det blir ett smärtsamt hejdå.

 

Kram Per och Cissi

Dagens status:

Jag gillar verkligen inte flygresor i mindre plan.

Har tillbringat dagen i ett numera regnigt - och även stormigt (huu!) Arkhangelsk.

Om drygt fyra timmar väntar nästa flygtur, med ett ännu mindre plan.

Nu börjar längtan efter Johan bli jobbig.

Har insett att vi har två pojkar fast på två olika håll som vi längtar efter.

Kan inte göra annat än se fram emot att ha dem båda tillsammans - med oss!!

 

Förhoppningsvis hittar vi ett café med wifi i Kotlas så vi hörs snart igen.

Kram

Äntligen får man väl säga. Men helgen har ändå gått fort.

Vi har gått långt idag. Över broar, genom parker, längst det vackra Vinterpalatset och ut runt på den ö som heter Vasiljön och där den första delen av staden uppfördes. Vi har inte varit inne på några museer och det är rätt skönt att gå förbi köerna in i byggnaderna. Det finns såklart massor att lära och upptäcka om man är historieintresserad. Jag är ärligt talat trög när det gäller nutidshistoria. Jag har svårt att lära och att förstå när det blir för invecklat. Ryssland tycker jag är ett invecklat land.

 

Vi är glada att det är söndag kväll. Morgondagen blir en resedag mot vårt verkliga mål: Oskar! Det pirrar av längtan och förväntan när vi tänker på honom. Kl. 5 (då är kl. 3 i Sverige) blir vi hämtade för flyg till Arkhangelsk. Kl. 19 på kvällen åker vi sedan till flygplatsen för att åka vidare med det lilla planet till Kotlas.

 

Vi har även gått förbi svenska konsulatet här. Det ska vi återbesöka om ca fem veckor, när vi kommer åter. Den gången är vi fyra stycken. :)

 

Alla tankar hemifrån värmer verkligen.

Kram

Ha ha, jag låter mitt syftesfel i förra inlägget vara kvar för jag tyckte det var roligt. För er som undrar: nej, det var inte den uppstoppade björnen som ställde frågor till oss, utan psykiatriken :)

 

St. Petersburg är grundat av Peter den store som hade Holland som favoritland.

Därför är staden uppbygd som Amsterdam, med kanaler runt om i staden och minst sagt mäktig arkitektur, nästan lite overklig. Husen är överösta med snirkliga utsmyckningar och inte sällan höga kupoler och pelare, både i gotisk och dorisk stil (lärde jag mig på latinlektionerna i gymnasiet..) De har säkert en massa andra stilar också, men jag nämner bara de två för det är de enda jag kommer ihåg..

 

I alla fall, det är mäktiga hus och vackert vart man än vänder huvudet. Vi har gått fram och tillbaka på huvudgatan Nevsky Prospect. Det är mycket människor, butiker av olika slag och många filer med bilar som kör som det vore ett race rakt genom stan. Vi har också fått uppleva St. Petersburgs växlande väder idag. Vi bokade en båttur på kanalerna och lagom till det kom det in riktiga regnmoln snabbt som tusan. Det höll i sig till vi var klara ungefär. Då var himlen blå igen. Rätt var det var, på eftermiddagen, så återkom riktiga skyfall.

 

Idag har vi inte känt oss lika pigga som vanligt. Vi har varit mycket på rummet och slöat, läst och kollat på dokumentärer. Det är ju helt enkelt så att vi inte valt att vara här. Vi vill egentligen vara någon annanstans och då blir entusiasmen inte så stor.

 

Vi vet i alla fall att vårt minihotell (som det kallas) har ett fungerande brandlarm. När vi var på rummet började en kvinnoröst prata ryska ur en högtalare på väggen. Inte för att vi fattade något såklart, men vi förstod ändå att det var ett larm. Per tänkte väldigt rationellt: Adoptionspappren! Passen! Datorn! Han berättade efteråt att han även tänkte på domstolskläderna men de lät han naturligtvis vara. Väl nere i receptionen kom receptionisten och förklarade att någon troligtvis rökt på rummet och att det inte var någon fara. Jag som brukar vara lugn i liknande situationer kände på väg ner för trappan att jag var gråtfärdig. Så cool var jag..

 

Avslutningsvis, några bilder från staden. Gillar man museum och vacker arkitektur rekommenderas en resa hit starkt. Det går också bra om man gillar pannkakor och sushi :)

 

"Vår kyrka" som jag kallar den för att vi bor in på den gatan. Egentligen heter den Cazankatedralen. Väldigt mäktig! Och så stor så vi har inte ens lyckats få med hela på bild..

 

"Kristi uppståndelsekyrka av spillt blod". Finast av alla.

En del av vinterpalatset genom ett regnigt båtfönster. Numera ett av världens största nationalmuseum.

Till den här delen av staden kanske vi går i morgon. Om vädret tillåter.

 

Varma hälsningar från Per och Cissi

 

 

 

 

 

Så, nu är första orosmomentet gjort. Skönt!

Fast det inte känts som om vi spänt oss inför det så märker man det i kroppen efteråt, när man slappnar av. Vi blir supertrötta! Lite spänningshuvudvärk och magkatarrskänningar spär också på insikten.

 

Vi har tillbringat 3,5 av morgontimmarna på ett sjukhus här i St. Petersburg. Vi fick en underbar kvinna till vår hjälp, som pratade engelska som en hel amerikan och som dragit runt på oss i korridorerna och placerat oss i olika soffor och väntstolar här och där. Och levererat oss till olika specialister.

 

När vi först kom in på kontoret visade det sig att vi egentligen var bokade ett annat datum. Då blev vi såklart förfärade. Men administratören bakom skrivbordet log, sa att det ordnar sig och grejade runt i sina hundratals buntar med papper. Sen var vi inbokade idag istället. Tack och lov.

 

Först blev vi lite utfrågade av olika läkare om olika sjukdomar och fick fylla i 70 frågor till psykologtestet på engelska.

"Do you often feel angry without reason and want to scratch out someones eyes?"

"Do you feel like the people around you are trying to hurt you and that they are hypnotizing you?"

Två av de mer extrema..

Vi var tacksamma att de kortat ner det då det riktiga testet egentligen är 1000 frågor och tar 4 timmar.

Samtidigt som vi försöker fylla i frågorna kacklar fem personer i rummet ryska med varandra, letar bland papper, pratar i telefon. Fokus! Fokus! Fokus!

 

Sen fick vi lämna sex stora rör med blod

Efter det gick vi till lungröntgen.

Visst slog mig tanken när vi satt i korridoren för att vänta på resulatet. Tänk om de hittar en tumör?? Men tack och lov: "Your lungs are great!"' Vill ni se dem?

 

Fint va?

Bakom skymtar pappret till domstolen med alla stämplar.

 

Efter väntan och lite te och kaka (tjock kexchoklad) och lite mer väntan var det ytterligare ett annat rum. Där gjorde vi EKG. Allt fint. Sen var det undersökning av överkroppen (huden) och lite kläm på magen.

I ett annat rum fick vi träffa en neurolog där vi fick titta på en penna, kolla reflexerna, blunda och peka på näsan och svara på frågor.

Utanför psykiatrikens rum stod en stor uppstoppad björn. Han bad oss berätta om vår uppväxt och när vi tar stora beslut, bla bla bla. Fast det är inte helt lätt att uttrycka sig på ett annat språk än sitt modersmål när det kommer till psykologiska frågor. Enligt honom var vi i alla fall jämna i humöret och på testen hade vi lika svar.

När vi träffade onkologen fyllde hon bara i pappret.

Resultatet av morgonen blev varsin tjock plastficka med ryska papper som sedan sammanställdes till en akt vi ska lämna till domstolen. Där finns alla stämplarna och intygen på att specialisterna är just det.

Summan blev lite mindre än det de angivit som maxbelopp. För det som blev över tar vi nog en båttur på kanalerna i morgon.

 

Det vi bär med oss av morgonens möten är administratörens rördhet när hon sa hejdå och lycka till. I bilen försökte jag förklara för vår tolk hur mycket vi uppskattar deras arbete för att hjälpa oss med adoptionen.

"Thank you for what you do. I admire you" säger hon då.
 Då fick vi båda gråt i halsen.

 

Under vår tidigare resa i Ryssland har vi förstått att det finns olika uppfattningar om internationell adoption. Ofta blir vi bemötta med skepsis och misstro. Ibland kan man känna sig uttittad. Att vi absolut inte får nämna ordet adoption när vi ansöker om visum är också ett tecken på att det inte för alla är ok. Enligt adoptionsbyrån så finns det två läger. En grupp (ofta personer som lever under bättre sociala förhållanden) som förstår att alla dessa tusentals barn behöver ett hem och att inte landet har möjlighet att ta hand om dem. Den andra gruppen är helt emot det och tycker att de säljer sina barn till utlandet.

 

Här i St. Petersburg känns det lättare. Människorna vi mött hittills har varit glada och öppna och tillmötesgående och fler kan prata engelska. Himlen är mestadels blå och staden är vacker. Vi har pratat med Johan via skype och livet känns lite lättare.

Varm kram till er!

 

 

Oj, vilken konstig känsla att ha en liten dator med sig och gratis wifi på hotellrummet :) Nu kan jag ju uppdatera till skillnad från förra resan och vi kan ju kolla upp saker vi undrar över och hänga med i den övriga världen.

St. Petersburg är STORT! 5 miljoner människor bor det här och det är inte lätt att promenera på trottoaren eller gå över vägen. Vi har haft tur och hittat ett enkelt hotell ganska nära centrum, inom promenadavstånd till många fina sevärdheter.

Det enda vi vet just nu är att vi i morgon kl. 7 ska bli upphämtade i receptionen. Vi får inte äta eller dricka innan. Och så ska vi ha 1500 dollar redo. Vilka läkarundersökningar vi sen får göra eller delta i har vi egentligen inte mycket koll på. Men en del provtagningar kommer det bli.

Efter det måste vi vara kvar här till måndag morgon då vi flyger vidare. Vi får göra det bästa av helgen och upptäcka så mycket som möjligt av staden till fots och kanske via en liten båttur på alla floderna. Men egentligen har vi inte råd med en weekend. Och vi har inte lust att semestra. Vi vill ju bara träffa Oskar!

Tack för alla lyckönskningar vi har fått!
Varm kram till er alla

Och hur känns det nu att ÄNTLIGEN få åka?
Ärligt talat.. inget vidare. Jo, vi längtar ihjäl oss efter att få träffa Oskar igen, såklart. Vi saknar honom och längtar tills vi får träffa honom igen.
Men, allt det andra är inget vi ser fram emot.
Läkarbesöket. En helg i St. Petersburg. Flygresor hit och dit. Domstolen.
Och framför allt.
Tio dagar från Johan.

Och det här med Oskar. När vi så äntligen får träffa honom igen. Hålla honom, pussa honom, leka, gosa, busa, sjunga, skoja.
Då ska vi lämna honom igen. En hel månad.
Omänskligt.

Förhoppningsvis kommer wifi fungera bra under resan. Och då tänker jag uppdatera här. Det går också bra att maila oss :)
Vill också passa på att tacka för alla som hjälpt oss med kläder till barnhemmet. Vi kunde tyvärr inte ta med allt men det vi fick sålla ut hamnar i goda händer till Vitryssland.
Tack alla fina vänner för allt stöd! Vi hörs snart igen,
stor kram

Vi möts ofta av frågor kring varför det ska vara så fruktansvärd byråkratiskt och krångligt att adoptera från Ryssland.
Här är en av anledningarna.
http://www.expressen.se/nyheter/miljonboter-for-adoptivmamma/

Att vi omedvetet valde det kanske mest byråkratiska och dyraste landet att adoptera från övervägs av bilden som hänger på vårt kylskåp. Han är verkligen bedårande fin! Längtar otroligt!
Räknar ner dagarna..

sa Per.
Har ni, som jag, missat Klara Zimmergrens sommarprat? Snälla, ta er en timme.
Makalöst känslosamt. För oss. Det var jag inte riktigt beredd på...
http://sverigesradio.se/sida/ljud/4015443

Kram

Colliander's baby :)
och vilka storlekar lillebror har. Vi ska nämligen ta med oss kläder till honom.
Jämförde med Johan. Han är lika lång och har samma huvudomfång som Johan hade när han var 1 år.

Men han väger 2200 gram mindre!!
♥ Kram

Nu räknar vi nedåt till resan.
Det är ju skit bara att det inte är den tredje resan vi ska göra, vilket ju var meningen!!
Det blev ju inte som tänkt ändå, med jobb och så. Jag kommer att börja jobba 7 augusti. Jag ska vara mentor i ett par veckor. Det känns ganska ok ändå. Och jag kommer inte jobba varje dag, för jag vill ju bland annat följa med Johan till förskoleklassen hans första dag. Vi har inte heller fritids till honom så vi får pussla med våra jobb och ha mormor och morfar till hjälp.

Dagarna det senaste har jag njutit av att vara ledig. Vi pysslar här hemma, Johan och jag, när Per jobbar. Jag har plockat, rensat, tvättat och lagat gamla kläder och leksaker. Bara detta att flytta upp Johans lego (Han har MYCKET lego!!!) blev ett halvdagsprojekt.
Däremellan har vi såklart cyklat en del. Till vår fina camping. Till vår fina badplats. Till mormor och morfar. Jag njuter av varje stund med honom och familjen.

I fredags var vi i Göteborg igen och ansökte om visum. Vi börjar kunna detta nu. Vilka papper vi ska ha och hur de ska fyllas i.
Adoptionsbyrån behövde nya kopior på Pers pass (Ryssland har nämligen bestämt att så fort stämplarna är mer än 6 månader gamla så gäller de inte längre..) som ska till Notarius Publicus.
Efter besök på konsulatet åkte vi till adoptionsbyrån i Kungsbacka och lämnade pappren i handen.
Det var kul att träffa dem man pratat så mycket i telefon med, och mailat med fram och tillbaka. De lugnade oss lite också. De tror inte att läkarundersökningarna kommer att vara så allvarliga. Och ingen har hittills blivit nekade adoption i den domstolen vi ska upp i. Värre är det med andra regioner i samma land..
I förra veckan skrev en av de som ingår i vår "Rysslandsgrupp" på FB att deras domare bestämt att de inte får sin son. Helt ofattbart! Tänk att ha träffat sin pojke, längtat och väntat och kämpat, och sedan ändå inte få ta hem honom.. Obeskrivbart!

Så jag är tacksam. Tacksam för sommaren. För familjen. För Oskar som vi snart ska få träffa igen. ÄNTLIGEN!

legalisering i Sverige
översättning
legalisering i Ryssland
domaren läser dokumenten
domaren läser + komplettering av papper
vi får tid till domstol i Arkhangelsk
resa 2: besöka lillebror i Kotlas och upp i domstolen
vänta och förbereda här hemma...
resebesked 3
åka och hämta lillebror i Arkhangelsk
hemresa via svenska konsulatet i S:t Petersburg
Vårt nya liv börjar ♥

 

Visst är vi spända inför mycket av det som väntar, men jag försöker inte tänka så mycket på det nu. Läkarbesöken, hur kommer det bli? Flygresorna gillar jag inte.. Vi ska hålla tal i domstolen, en och en.

Och de där pengarna som hela tiden flyter upp i magtrakten som en klump.. Det är inte billigt att vistas i landet i nio dagar. Hotell, mat, resor, undersökningar. Och så tvingas vi till en minisemester i St Petersburg över helgen, i väntan på vidare resa. Hade inte våra föräldrar funnits hade vi inte haft möjlighet att adoptera. Det är också något att fundera över...

Har alla rätt till barn?

 

Trevlig måndag!

Hej alla vänner!

 

Efter en härlig vecka med fina vänner i Danmark, vårt smultronställe, är det nu mer vardag här hemma.

ark

 

När vi var på semester var det inte lika många tankar på Oskar. Men här hemma uppfylls jag av dem hela tiden. Jag är glad över att vi har ett stort hus och en stor trädgård. Det är inte svårt att hitta projekt.

 

 

5 1/2 år tidigare.

 

Det är känslosamt att leta i Johans kläder och gamla saker. Han sa själv mina egna tankar "Tänk att jag har blivit så stor"

Samtidigt som jag blir upprymd och förväntansfylld och lycklig känner jag ett sting av ledsamhet att låta lådan märkt "storlek 50-74" stå. Inte just över att ha en bebis, det sörjer jag inte så mycket. Men över att ha missat så mycket av Oskars första tid.

Längtan efter honom kan jag inte beskriva här, inte i ord. Och tyvärr kämpar jag för tillfället över lite bittra tankar, sån där orättvisa som jag upplever av och till. Och jag vågar fortfarande inte släppa till den där lyckan helt. Jag vågar inte lita på det helt. En tillbakahållen stillsam förväntan..

 

Kram Cissi