nigi

Superironisk!!

Måste börja med att hänvisa till ny forskning kring upprepade missfall:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/superfertilitet-bakom-manga-missfall

Är ganska tveksam till deras teori. Sista missfallet vi gick igenom var efter att jag fått en högkvalitativ blastocyst (ett slags utvecklingsstadie hos embryot) insatt.

Nåväl, bra att de fortsätter forska i ämnet!

 

Här är det timmar kvar tills vi reser. Det är mycket som snurrar i mitt huvud.

Det är många funderingar och tankar kring hur det kommer att bli. Maten? Sömnen? Johan? Vädret? Skor och kläder? Hotellrum? Aktivering? Flygresor? Den långa bilfärden hem?

Det är såna där undringar som jag inte kan hitta svar på hur jag än funderar. Svaret blir om och om igen "Det får vi se..."

 

Förutom detta som snurrar så är det en del som jag känner behöver göras här hemma. Några är måsten inför resan, t.ex. att vi hämtade våra visum i fredags, köpt presenter och packat in, rengjort och satt in bilbarnsstolen, barnsäkrat hemmet från alla möjliga smågrejer och köpt lite alltmöjligt som småmat och omskötselgrejer till Oskar och Johan.

Sen tillkommer sånt som kanske inte egentligen är "måsten" men som kan definieras "kan-vara-bra-att-ha-gjort-innan-vi-vill-och-behöver-lägga-all-tid-på-familjen"- saker.

Några exempel.

hälsa på Johan i skolan

se till att Johan blev klippt hos frisören

fylla frysen med mat

putsa fönster

baka bullar

städa gillestugan

städa endel skåp

se till att tvättkorg är tom och kläder insorterade

Många grejer är jättelarviga (det inser jag själv) och det är bara jag själv som får för mig att det ska göras just nu. Till exempel att läsa ut biblioteksboken innan vi reser så att jag kan lämna tillbaka den i tid. Superlarvigt, jag vet. Men ändock är det sånt som jag tänker på och som stressar upp mig lite, lite.

Ärligt talat är det endel fjärilar i min mage.

"Jag ska släppa ut dem åt dig" sa Johan. "Hur då?" frågade jag.

"Jag behöver en kniv..."

 

Kram på er alla!

 

domaren godkänner
vi får tid till domstol i Arkhangelsk
resa 2: besöka lillebror i Kotlas och upp i domstolen
vänta och förbereda här hemma...
resebesked 3
åka och hämta lillebror i Arkhangelsk
hemresa via svenska konsulatet i S:t Petersburg
Vårt nya liv börjar ♥

 

Visst är det fantastiskt?

För min del känns det väldigt overkligt just nu.

Känner mig extra känslig och extra mottaglig för intryck, tyvärr även stress och negativ energi. Samma som graviditetshormoner?

 

Listan ovan är ju bara sista delens punkter. Per och jag pratade om det häromdagen, att det egentligen är ganska skönt att man förtränger allt kämpande och allt vi gjort för att komma så här långt. Det är bättre att leva i nuet, om man kan. Fast ärligt talat har senaste året mest känts som en väntan.

Kram

Det går inte att jämföra att få biologiskt barn och att adoptera. Det är alldeles för olika upplevelser och individuellt. Och det intresserar mig inte heller.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt att jag kunnat cykla till jobbet och affären och kunnat jogga som vanligt. Jag ser på mina höggravida vänninor som sitter och pustar med händerna på magen. Ni är jättevackra tjejer, men jag känner mig lite smidigare :)

 

Räknat från första missfallet så är vi nu i vecka 212 sisådär...

12 dagar kvar!!!

(Ha ha, förlåt! Jag kunde inte låta bli.. Det är så många andra som lägger upp mag-bilder på sin blogg och det vill jag också göra..)

 

Sen finns det andra skillnader (och likheter) som inte är lika lätta att leva med. Det ekonomiska är ju en. Och det är fruktansvärt tråkigt att prata om, så det tänker jag inte älta. Men försäkringskassan kan jag inte låta bli att kommentera!
Jag minns att en av de frågorna vi fick på föräldrautbildningen som vi skulle ta ställning till var "Tycker du att adoptivföräldrar ska ha fler föräldradagar än biologiska föräldrar?" Det är ju ett ställningstyckande, men jag minns att jag tyckte "ja". Och nu med allt i bagaget står jag fast vid det.

 

Så här går att läsa på vår adoptivbyrås hemsida:

"För ett barn som är uppvuxet på barnhem med ett flertal olika vårdare så är anknytningen till de nya föräldrarna extremt viktig. Barnet behöver lära sig vad föräldrar är och måste bygga upp en tillit till sina föräldrar, så att det kan känna sig övertygat om att inte bli övergivet igen. Som nybliven adoptivförälder är det därför extra viktigt att bära på barnet, ha mycket fysisk kontakt med det, alltid vara den som matar, söver och sköter om barnet speciellt den första tiden. Det kan annars bli svårt för barnet att skilja mellan vad som är föräldrar och vad som är andra vuxna. Ett sådant störande i anknytningsprocessen kan exempelvis leda till sömnsvårigheter och mardrömmar för barnet. För att barnet verkligen ska få knyta an till föräldrarna är det betydelsefullt att föräldrarna är hemma en längre tid med barnet efter ankomsten till Sverige."

När man får ett biologiskt barn kan man börja ta ut föräldradagar ett visst antal veckor före beräknad ankomst. Det gäller inte oss! Alla resor, och även dessa dagar jag har utan lön före vår resa, får vi ingen ersättning för. Tio föräldradagar finns i samband med födseln. Dessa är desamma, fast vi har rätt att dela dem så vi istället får fem var. Det är helt sjukt!!! Hur ska den andra föräldern ha en chans att delta i den viktiga första tiden med fem (eller tio) dagar i starten????? För vår del räcker de inte ens tills vi kommer hem!

Från och med att vi får barnet i vår vård har vi rätt till barnbidrag och föräldradagar men vi kommer inte få dem utbetalda innan Oskar blivit vår son i den svenska tingsrätten och fått ett eget personnummer. Och det kan dröja..kanske två månader sådär. Alltså får vi leva utan inkomst tills dess!

Är det likvärdigt en biologisk födsel? Knappast! Snarare finns det tillfällen då vi känner oss diskriminerade. Och jag har en känsla av att den känslan inte kommer att minska.

 

Det finns ett bidrag som man kan söka hos försäkringskassan efter att allt är klart. Det bidraget är samma summa sedan 70-talet. Jag kan meddela att de pengarna är en liten "piss i vinden" för våra utgifter.

Sådär, nu har jag "bittrat av mig" lite och återgår till min fina familj och hus. Per håller på att sätta upp grindar för våra trappor.

Trevlig helg!

Nedräkning pågår för fullt. Idag är det två veckor kvar!!!

 

Denna vecka har vårt nya liv som föräldrar till ett skolbarn börjat.

Jag har jobbat och har någonting varje kväll. Och så har Johan börjat spela fotboll.

För första gången får vi lämna vid bussen, packa ner frukt och kika i väskan efter papper.

Första skoldagen åkte jag efter skolbussen och kände mig känslosam. Vad är det som framkallar dessa starka känslor just när ens barn börjar skolan?

 

 

Hälsar på fröken.

 

Dessa starka känslor man har för sitt barn, stolthet och kärlek så man kan spricka. Och så dessa förbjudna tankar som alla föräldrar har men som man alltid skjuter åt sidan.. tänk om det händer honom/henne något..

Om bara fem år är det Oskars tur. Overkligt.

 

 

 

 

Läser en del bloggar av andra adoptivmammor. Och vill börja med att påpeka att jag absolut får ut huvudsakligen gott av det! Tänk vilken erfarenhetsbank vi har tillgång till!
Idag, efter lite läsning, fick jag en oväntad osäkerhet. Tänk om jag inte är förberedd? Tänk om jag inte vet, på djupet, vad det innebär med ett adoptivbarn?

Läser om allt arbete med anknytning, om många jobbiga dagar och nätter, om problem, kommentarer från andra och funderingar som dyker upp. Och visst vet vi att det är tufft att ha småbarn. Johan var ett krävande spädbarn. Men det är inte samma sak att adoptera.

Visst har jag läst böcker och informationshäften om adoption, vi har ju gått föräldrautbildningen och jag lär mig en del av bloggarna. Men ändå känner jag inte att jag aktivt sökt information och jag har långt ifrån läst alla böcker i ämnet. Borde jag varit mer informationssökande? Är det något jag missar vad gäller anknytningen? Är vi tillräckligt förberedda?
Jo, men visst känns det ändå som om vi är det. Djupt i hjärtat. Men kanske ändå ska ta och läsa det där om anknytningen igen...?

tills vi får Oskar i våra armar. På riktigt.

Snacka om nedräkning!

 

Dagen till ära, en av mina favoritbilder :)

 

 

Stor kram och trevlig helg!

2012.08.08
Vår 11-åriga förlovningsdag.
Oskars 1,5-årsdag.
Och så har vi slutligen fått datum för resan. Det blir som vi förväntat oss i månadsskiftet.

Eftersom Per och jag går om varandra denna vecka mös Johan och jag i simhallen med tillhörande fika efteråt.
Ingen dum dag alls.

Kram och än en gång tack för era kommentarer som uppmuntrar!

Ha en fin dag

Det var en otroligt annorlunda känsla, men väldigt stark, när vi satte oss i bilen utanför Kastrups flygplats. Vi kunde köra vart vi ville! Vi kände oss fria. Kändes som om vi suttit i fängelse i tio dagar.

Under de tio resedagarna så var det bara sex timmar - då vi var med Oskar - som vi ville vara på rätt plats.

De andra stunderna, bland annat de otroligt måånga timmarna av dötid på ett hotellrum eller på en flygplats, har vi inte kunnat styra över.

 

Vi var lite mentalt trötta, men även kroppsligt, när vi kom fram till Danmark. Sen har vi ägnat dagar med vår fina Johan och andra i vår fina släkt. Det är mitt paradis på jorden, det Danmark vi brukar åka till!

Så, i lördags, åkte vi hem igen. Det är inte heller dumt. Inte alls.

Skönt att sova i sin egen säng och faktiskt lite kul att laga lite mat igen. (Det går nog snart över)

I morgon väntar jobb igen och det känns kul.

 

Den här väntan som vi har nu, den känns inte alls så där jobbig.

Nu vet vi att den är tidsbegränsad och vi kan lätt räkna dagarna nedåt. Vi har inte fått något besked än om när nästa resa blir.

Framför allt har vi inte jobbiga saker framför oss nu. Inga jobbiga moment att gå igenom som vi går och oroar oss för. Bara vara tills vi äntligen får bli fyra.

 

 

Njuter! ♥

 

 

Vi gjorde en familjetur till skattjakt vid ett slott och därefter till en djurpark som ligger nära. Johan, som inte tidigare varit så förtjust i djur, har verkligen utvecklat ett djurintresse. Hans nya önskan i födelsedagspresent: en get.

 

 

Kram Cissi

 

 

 

 

Vi är grymt trötta på hotellrum för tillfället. Och flygplatser. Vi har tillbringat måånga timmar hängande och väntande på dessa platser.

Sista natten i Ryssland har förflutit och vi är nu i St. Petersburg. I eftermiddag flyger vi till Stockholm där vi måste vänta i fem timmar innan vi reser vidare till vår slutdestination Köpenhamn. Ska bli skönt att få känd mark under fötterna och få höra ett språk man kan. Och, framför allt, att äntligen få vara med Johan igen.

 

Vi var helt slut hela dagen efter domstolsförhandlingarna igår. Vi har liksom gått runt och oroat oss för alla möjliga små och större saker under en lång tid så det är svårt att bara släppa den känslan. Man fortsätter att älta och oroa sig ett tag till. Snart, när vi är hemma och kan slappna av, kommer vi säkert känna den stora lättnaden att det är över.

 

Som jag säkert berättat tidigare, dröjer det nu 30 dagar innan domen vinner laga kraft. Under den tiden kan den överklagas, men det kommer inte hända. Domarens, åklagarens, barnhemmets och utbildningsministeriets åsikt var samstämmiga - att vi skulle bli bra föräldrar till Oskar.

 

Vi vet ju såklart vilka mängder dokoment vi samlat under den här tiden. Men att se alla dessa papper samtidigt, en enorm bunt med dokument om oss och våra liv, pengar, jobb, bostad, barndom, etc. etc. Det var en chock! Domaren gick igenom alla dokumenten under rättegången och det tog säkert en halvtimme bara att nämna dem alla. Det finns omöjligt ytterligare ett enda papper de skulle kunna fiska fram om oss, känner jag.

 

Rättegången var läskig. Domaren var ung och ny, sträng och irriterad och himlade med ögonen när någon läste innantill på ett papper. Vi hade fått reda på ordningen dagen innan. Först skulle alla presentera sig, vilket vi tränat på. Sedan, efter några frågor och domarens beskrivning av våra rättigheter, skulle Per få plädera. Vi hade tränat och tränat dagen innan för att talet skulle gå med flyt. Men domaren gjorde annorlunda. Direkt efter att Per presenterat sig, vilket blev senare i programmet, började han sin utfrågning. Då tappade vi ju liksom tråden och visste inte vad som skulle hända härnäst. Vi blev förvirrade. Men jag tror att han, som jag sa, ogillade intillläsandet och hellre ställde frågor. Men det blev inte lätt för oss att svara från hjärtat på samma sätt när vi var förvirrade. Jag kortade ner mitt tal när det var min tur. Han ställde en hel del frågor men ingen vi inte kunde svara på.

 

En annan läskig sak var en diskussion som kom upp mellan åklagaren, barnhemmet och utbildningsministeriet. De var en oklarhet kring Oskars biologiska mamma. Då, för första gången, kände jag att jag blev lite rädd. Tänk om de inte vill att vi ska adoptera Oskar för att de vill undersöka detta närmare??

Men, som tur är blev det postiivt besked. Åh så skönt att det är över!!

Nu kommer vi att vänta på att få reda på nästa resedatum. Troligtvis kommer de att flyga Oskar till Arkhangelsk runt den 30;e augusti.

 

Vi är väldigt glada och tacksamma för era tankar, lyckönskningar och för alla gratulationer!

Bloggen kommer ha en veckas paus nu ungefär då jag inte kommer ha så bra tillgång till Internet,

 

Stor varm kram till er alla!

 

Klockan 11:30 rysk tid idag läste domaren upp rättens beslut att godkänna oss som föräldrar till Oskar.

Nu är vi tvåbarnsföräldrar.

Lättnad och lycka.

Spänningarna släpper långsamt och vi börjar inse en liten bit i taget.

Är det sant? Verkligen?

Efter allt vi gått igenom... är det verkligen över nu?

 

Insikten kommer sakta... Denna lille kille är vår son!!

 

 

Stolta lyckokramar till er alla som tänker på oss! Tack för att ni finns!

Nu är vi tillbaka i Arkhangelsk igen.

Före kl. 12 hade vi hunnit med både flygresan, att äta en snabb frukost, ha möte inför domstolsförhandlingarna i morgon och framkalla foton.

Imorgon, klockan 10 (kl 8 hos er) är en av de viktigaste stunderna i våra liv. Då ska vi genomgå de förhandlingarna som förhoppningsvis kommer att göra Oskar till vår son. På riktigt.

Alla som vi träffat hittills säger att vi inte ska oroa oss, att det kommer gå bra. Men det är tunga krav på oss och naturligtvis gäller det att göra rätt. Så vi är spända och nervösa inför imorgon.

Förhoppningsvis blir det att skåla i champagne om ett dygn. Ska bli skönt när det är över!

 

Har läst på facebook att vi har fint väder. Alla kommenterar sommaren och sol och bad. Här är det regn.

Det gör oss inget. Vi sitter just nu på hotellrummet och kollar på bilder och filmer från vårt besök på barnhemmet. Vi känner redan att vi lärt känna Oskars personlighet. Han är en himla glad kille, har nära till skratt och är lätt att aktivera. Han älskar att sitta och greja och stapla med klossar och burkar. Han är också viljestark och bestämd kring det han vill. Vi tycker det är fantastiskt! Han är verkligen en liten kämpe som från början vetat vad han vill! Utseendemässigt är han söt som tusan. Han skelar gravt med ena ögat vilket vi skrattar charmigt åt på korten. När vi kommer hem kanske läkarna kan hjälpa att ordna till det.

 

I morgon kan vi förhoppningsvis börja nedräkningen till de 30 dagar då domen vunnit laga kraft. Sen får vi hämta honom. Just nu pågår också en nedräkning till vi är tillsammans med Johan igen, och det är just nu bara 2,5 dygn.

Håll alla tummar och tår för oss i morgon!

Kram till er

..vad vi är kära i den ungen!

Lika söt och glad som förra gången. Han kan gå men behöver stöd.

Tre timmars möte idag och blir likaså i morgon.

Det blir ett smärtsamt hejdå.

 

Kram Per och Cissi

Dagens status:

Jag gillar verkligen inte flygresor i mindre plan.

Har tillbringat dagen i ett numera regnigt - och även stormigt (huu!) Arkhangelsk.

Om drygt fyra timmar väntar nästa flygtur, med ett ännu mindre plan.

Nu börjar längtan efter Johan bli jobbig.

Har insett att vi har två pojkar fast på två olika håll som vi längtar efter.

Kan inte göra annat än se fram emot att ha dem båda tillsammans - med oss!!

 

Förhoppningsvis hittar vi ett café med wifi i Kotlas så vi hörs snart igen.

Kram

Äntligen får man väl säga. Men helgen har ändå gått fort.

Vi har gått långt idag. Över broar, genom parker, längst det vackra Vinterpalatset och ut runt på den ö som heter Vasiljön och där den första delen av staden uppfördes. Vi har inte varit inne på några museer och det är rätt skönt att gå förbi köerna in i byggnaderna. Det finns såklart massor att lära och upptäcka om man är historieintresserad. Jag är ärligt talat trög när det gäller nutidshistoria. Jag har svårt att lära och att förstå när det blir för invecklat. Ryssland tycker jag är ett invecklat land.

 

Vi är glada att det är söndag kväll. Morgondagen blir en resedag mot vårt verkliga mål: Oskar! Det pirrar av längtan och förväntan när vi tänker på honom. Kl. 5 (då är kl. 3 i Sverige) blir vi hämtade för flyg till Arkhangelsk. Kl. 19 på kvällen åker vi sedan till flygplatsen för att åka vidare med det lilla planet till Kotlas.

 

Vi har även gått förbi svenska konsulatet här. Det ska vi återbesöka om ca fem veckor, när vi kommer åter. Den gången är vi fyra stycken. :)

 

Alla tankar hemifrån värmer verkligen.

Kram

Ha ha, jag låter mitt syftesfel i förra inlägget vara kvar för jag tyckte det var roligt. För er som undrar: nej, det var inte den uppstoppade björnen som ställde frågor till oss, utan psykiatriken :)

 

St. Petersburg är grundat av Peter den store som hade Holland som favoritland.

Därför är staden uppbygd som Amsterdam, med kanaler runt om i staden och minst sagt mäktig arkitektur, nästan lite overklig. Husen är överösta med snirkliga utsmyckningar och inte sällan höga kupoler och pelare, både i gotisk och dorisk stil (lärde jag mig på latinlektionerna i gymnasiet..) De har säkert en massa andra stilar också, men jag nämner bara de två för det är de enda jag kommer ihåg..

 

I alla fall, det är mäktiga hus och vackert vart man än vänder huvudet. Vi har gått fram och tillbaka på huvudgatan Nevsky Prospect. Det är mycket människor, butiker av olika slag och många filer med bilar som kör som det vore ett race rakt genom stan. Vi har också fått uppleva St. Petersburgs växlande väder idag. Vi bokade en båttur på kanalerna och lagom till det kom det in riktiga regnmoln snabbt som tusan. Det höll i sig till vi var klara ungefär. Då var himlen blå igen. Rätt var det var, på eftermiddagen, så återkom riktiga skyfall.

 

Idag har vi inte känt oss lika pigga som vanligt. Vi har varit mycket på rummet och slöat, läst och kollat på dokumentärer. Det är ju helt enkelt så att vi inte valt att vara här. Vi vill egentligen vara någon annanstans och då blir entusiasmen inte så stor.

 

Vi vet i alla fall att vårt minihotell (som det kallas) har ett fungerande brandlarm. När vi var på rummet började en kvinnoröst prata ryska ur en högtalare på väggen. Inte för att vi fattade något såklart, men vi förstod ändå att det var ett larm. Per tänkte väldigt rationellt: Adoptionspappren! Passen! Datorn! Han berättade efteråt att han även tänkte på domstolskläderna men de lät han naturligtvis vara. Väl nere i receptionen kom receptionisten och förklarade att någon troligtvis rökt på rummet och att det inte var någon fara. Jag som brukar vara lugn i liknande situationer kände på väg ner för trappan att jag var gråtfärdig. Så cool var jag..

 

Avslutningsvis, några bilder från staden. Gillar man museum och vacker arkitektur rekommenderas en resa hit starkt. Det går också bra om man gillar pannkakor och sushi :)

 

"Vår kyrka" som jag kallar den för att vi bor in på den gatan. Egentligen heter den Cazankatedralen. Väldigt mäktig! Och så stor så vi har inte ens lyckats få med hela på bild..

 

"Kristi uppståndelsekyrka av spillt blod". Finast av alla.

En del av vinterpalatset genom ett regnigt båtfönster. Numera ett av världens största nationalmuseum.

Till den här delen av staden kanske vi går i morgon. Om vädret tillåter.

 

Varma hälsningar från Per och Cissi

 

 

 

 

 

Så, nu är första orosmomentet gjort. Skönt!

Fast det inte känts som om vi spänt oss inför det så märker man det i kroppen efteråt, när man slappnar av. Vi blir supertrötta! Lite spänningshuvudvärk och magkatarrskänningar spär också på insikten.

 

Vi har tillbringat 3,5 av morgontimmarna på ett sjukhus här i St. Petersburg. Vi fick en underbar kvinna till vår hjälp, som pratade engelska som en hel amerikan och som dragit runt på oss i korridorerna och placerat oss i olika soffor och väntstolar här och där. Och levererat oss till olika specialister.

 

När vi först kom in på kontoret visade det sig att vi egentligen var bokade ett annat datum. Då blev vi såklart förfärade. Men administratören bakom skrivbordet log, sa att det ordnar sig och grejade runt i sina hundratals buntar med papper. Sen var vi inbokade idag istället. Tack och lov.

 

Först blev vi lite utfrågade av olika läkare om olika sjukdomar och fick fylla i 70 frågor till psykologtestet på engelska.

"Do you often feel angry without reason and want to scratch out someones eyes?"

"Do you feel like the people around you are trying to hurt you and that they are hypnotizing you?"

Två av de mer extrema..

Vi var tacksamma att de kortat ner det då det riktiga testet egentligen är 1000 frågor och tar 4 timmar.

Samtidigt som vi försöker fylla i frågorna kacklar fem personer i rummet ryska med varandra, letar bland papper, pratar i telefon. Fokus! Fokus! Fokus!

 

Sen fick vi lämna sex stora rör med blod

Efter det gick vi till lungröntgen.

Visst slog mig tanken när vi satt i korridoren för att vänta på resulatet. Tänk om de hittar en tumör?? Men tack och lov: "Your lungs are great!"' Vill ni se dem?

 

Fint va?

Bakom skymtar pappret till domstolen med alla stämplar.

 

Efter väntan och lite te och kaka (tjock kexchoklad) och lite mer väntan var det ytterligare ett annat rum. Där gjorde vi EKG. Allt fint. Sen var det undersökning av överkroppen (huden) och lite kläm på magen.

I ett annat rum fick vi träffa en neurolog där vi fick titta på en penna, kolla reflexerna, blunda och peka på näsan och svara på frågor.

Utanför psykiatrikens rum stod en stor uppstoppad björn. Han bad oss berätta om vår uppväxt och när vi tar stora beslut, bla bla bla. Fast det är inte helt lätt att uttrycka sig på ett annat språk än sitt modersmål när det kommer till psykologiska frågor. Enligt honom var vi i alla fall jämna i humöret och på testen hade vi lika svar.

När vi träffade onkologen fyllde hon bara i pappret.

Resultatet av morgonen blev varsin tjock plastficka med ryska papper som sedan sammanställdes till en akt vi ska lämna till domstolen. Där finns alla stämplarna och intygen på att specialisterna är just det.

Summan blev lite mindre än det de angivit som maxbelopp. För det som blev över tar vi nog en båttur på kanalerna i morgon.

 

Det vi bär med oss av morgonens möten är administratörens rördhet när hon sa hejdå och lycka till. I bilen försökte jag förklara för vår tolk hur mycket vi uppskattar deras arbete för att hjälpa oss med adoptionen.

"Thank you for what you do. I admire you" säger hon då.
 Då fick vi båda gråt i halsen.

 

Under vår tidigare resa i Ryssland har vi förstått att det finns olika uppfattningar om internationell adoption. Ofta blir vi bemötta med skepsis och misstro. Ibland kan man känna sig uttittad. Att vi absolut inte får nämna ordet adoption när vi ansöker om visum är också ett tecken på att det inte för alla är ok. Enligt adoptionsbyrån så finns det två läger. En grupp (ofta personer som lever under bättre sociala förhållanden) som förstår att alla dessa tusentals barn behöver ett hem och att inte landet har möjlighet att ta hand om dem. Den andra gruppen är helt emot det och tycker att de säljer sina barn till utlandet.

 

Här i St. Petersburg känns det lättare. Människorna vi mött hittills har varit glada och öppna och tillmötesgående och fler kan prata engelska. Himlen är mestadels blå och staden är vacker. Vi har pratat med Johan via skype och livet känns lite lättare.

Varm kram till er!

 

 

Oj, vilken konstig känsla att ha en liten dator med sig och gratis wifi på hotellrummet :) Nu kan jag ju uppdatera till skillnad från förra resan och vi kan ju kolla upp saker vi undrar över och hänga med i den övriga världen.

St. Petersburg är STORT! 5 miljoner människor bor det här och det är inte lätt att promenera på trottoaren eller gå över vägen. Vi har haft tur och hittat ett enkelt hotell ganska nära centrum, inom promenadavstånd till många fina sevärdheter.

Det enda vi vet just nu är att vi i morgon kl. 7 ska bli upphämtade i receptionen. Vi får inte äta eller dricka innan. Och så ska vi ha 1500 dollar redo. Vilka läkarundersökningar vi sen får göra eller delta i har vi egentligen inte mycket koll på. Men en del provtagningar kommer det bli.

Efter det måste vi vara kvar här till måndag morgon då vi flyger vidare. Vi får göra det bästa av helgen och upptäcka så mycket som möjligt av staden till fots och kanske via en liten båttur på alla floderna. Men egentligen har vi inte råd med en weekend. Och vi har inte lust att semestra. Vi vill ju bara träffa Oskar!

Tack för alla lyckönskningar vi har fått!
Varm kram till er alla