höstsvacka
Utombords och inombords.
Sån där klump-i-halsen-dag.
Liten höstsvacka har väl alla ibland.
Men för mig innebär det att lite av den där
avundsjukan och bitterheten sipprar igenom igen.
Och då försöker jag tänka på allt jag är tacksam för.
Att vi är friska, till exempel.
Fy vad de får gå igenom, som har en sjukdom att fightas med
eller ett sjukt barn.
Kamp varje dag.
Fast vissa dagar känns det helt enkelt lite visset. Ändå.
Tänk vad skönt att då få tränga in sig
en mängd kvinnor i alla åldrar, olika bakgrund, olika förutsättningar
i en liten bygdegård mitt ute på landet.
Och få dansa zumba och annat smått och gott. En liten stund.
Barnlöshet har börjat aktualiseras på TV nu, verkar det som.
Det var verkligen på tiden!
I morgon börjar ännu en serie, på TV3, kl. 20.
Tänker på det fina som Anneli sa till mig på adoptionsträffen i söndags.
Hon sa ungefär:
"Ibland tittar jag på vårt lille barn och tänker på er. Undrar vad ert barn gör just nu? Och var han/hon finns?"
Ååh vad det är jobbigt att vänta just nu.
Snälla, snälla, låt oss få vårt barn snart!!
uppdatering - utan nytt..
Känns som det är måndag och fredag hela tiden.
Och varje vecka känns som ett litet nederlag.
Risk finns ju att jag kommer att upprepa detta många gånger
innan det händer något..
Gäller att försöka fånga alla fina stunder i höstsolen för att orka.
Jag har fått mycket positiv energi idag.
Sol. Underbar cykeltur. Familjeutflykt med picknick. Myskväll.
Mamma läste en dansk adoptionsbok på sin semester som hon tog med hem till mig.
"Vi ses en dag" heter den.
Det känns värdefullt att de som är nära oss intresserar sig. Och berörs.
Det är mycket starka känslor i en adoption. Det är nog inte alltid lätt att sätta sig in i.
Inte ens för oss.
I morgon ska vi träffa två par från vår adoptionsutbildning.
De har båda fått biologiska mirakelbarn efter att vi utbildade oss.
Det blir mysigt att träffas. De har ju varit inne i samma sväng som vi.
Vi var ju många par men vi vet inte så mycket om de andra.
En tanke som återkommer dagligen den sista tiden är
att väntan vi har nu, den är i och för sig jobbig. Skitjobbig ibland.
Men den tiden vi hade då.
Missfallstiden.
Den var minst 1000 gånger jobbigare.
Se de positiva sakerna var det väl??
Kram
...
På väg till jobbet.
Idag kanske de ringer?
Eftermiddag. När klockan passerat fyra.
Skit!
Varje dag tar en liten liten bit av glädjen och spänningen med sig.
Varje dag blir ju vårt barn också en dag äldre.
Och innebär ytterligare en dag av hans/hennes liv som vi missar.
Minisemester i Kristianstad
Johan fick en peng av mormor och morfar. Lördag kl 9:50 hängde han på dörren till leksaksaffären för att köpa sin efterlängtade lego-rymdfärja.
I morgon börjar en ny serie om barnlösa. "Barn till varje pris?" på SVT1 kl. 20. Ska jag inte missa. Efter boxen :)
Stor höstkram!
Att se ljust på saker
De senaste gångerna jag varit gravid har jag ofta tänkt
"Åh, 75% risk (eller mer..) att få missfall"
Men man kan ju också tänka
"Åh, 25% chans att vi klarar det"
Fast det har ju inte varit så lätt förstås..
Det är jobbigt att vänta.
Det är det.
Men jag försöker att tänka fina, bra tankar.
Jag försöker se med spänning på varje dag.
Idag KAN de ringa.
Åh, vad spännande!
"Vi har aldrig varit så nära som nu"
beskriver litenlangtan.bloggplatsen.se
Och det är ju faktiskt alldeles sant.
Vi HAR aldrig varit så nära som nu!
Kram
Hur dum får man vara?
Hade svårt att sova i natt.
Ni vet när man har sånt där skav i halsen och slem
så man bara sväljer och sväljer. Hela tiden.
Så jag satte på TV:n.
Mitt dumma nöt kollade på en hel film, dyngsent.
En skräckis.
Ganska förutsägbar i och för sig, men ändå så att kläderna förvandlades till siluetter.
Provade att byta säng till Johans
men då kom det upp nån från trappan hela tiden.
Så sjukt påverkad man är mitt i natten. Bara för att det är mörkt.
I natt lär det bli djupsova av.
/Cissi
Förändringar
Många utvecklingar går man igenom
utan att riktigt reflektera över dem.
För några dagar sedan insåg jag plötsligt
att den här sorgen
över att inte få vara gravid med vårt nästa barn
helt är borta!
Det gör mig verkligen ingenting
och känns inte som någon skillnad
att vi ska hämta honom/henne i ett annat land.
Vi har ju kommit långt nu
och det är ganska nära (hoppas, hoppas!)
så det hade kanske varit hemskt annars.
Men för mig var det ändå en insikt.
Det känns helt rätt!
Och jag orkar inte längre sörja.
Gör faktiskt inte heller så ont att se andra som är gravida.
Insikt!
Men ändå..
Vi fick frågan om vi ville sälja vår vagn för ett tag sedan.
Det hade väl varit klokt. Och smidigt.
Men jag kunde inte..
Jag är inte redo att göra mig av med bebisgrejerna.
Vagnen. Kläderna. Leksakerna. Badbalja. Och allt annat.
Så mogen och redo är jag inte.
Än.
Skön söndag till er!
Helg
Denna helg känns så skön och välförtjänad!
Har nog jobbat närmare 50 timmar i veckan och det känns i huvudet.
Funderar över att vi människor fungerar så
att vi behöver något att se fram emot.
Jag fungerar definitivt så!
På fredag har vi pappersbröllopsdag (5 år) och vi ska åka till Kristianstad
alla tre. Och sova på hotell. Det gillar vi.
Älskade Kristianstad, som jag saknat.
Per jobbar helg och Johan och jag har ingenting planerat.
Jätteskönt.
För att vara lycklig behövs tre ting:
Någonting att göra.
Något att se fram emot.
Någon att älska.
/Cissi
Lite kluvet
En liten magnet med text jag sett någonstans:
"Dagarna som for förbi, var det livet?"
Uj uj, vad veckorna rusar iväg.
Det är fullt upp, men det gillar jag samtidigt (fast det ibland blir lite väl mkt jobb..)
Fast det är ändå så himla kluvet.
Skönt, på nåt sätt, att tiden går fort, så det där beskedet närmar sig..
Och, ändå, lite ångestfyllt.
För vart tar tiden vägen? Och hur mycket hinner vårt barn att växa?
Och vi växer ju också ;)
Jättekul att få fler kontakter med andra pilotfamiljer!
Vår kontaktperson på adoptionsbyrån sa att vi är 21 par som väntar just nu..
Varm måndagskram!
Gött!
Jo, jag ringde idag..
Och nu känns det jättebra!
Först och främst så är det häftigt att de vet direkt vem man är när man presenterar sig.
"Vår" adoptionsbyrå är inte den största utan lite mindre. (Passar oss lantisar)
Vi har en kontaktperson som har hand om bland annat alla pilotfamiljer till Ryssland.
Det kändes som ett jättebra samtal och nu är det lite lättare i bröstet.
Jag frågade lite och som vi redan visste kan de ju inte säga någonting om när eller hur.
Det är Ryssland som ska "matcha" oss med ett barn, så de kan bara vänta som vi.
Tydligen är det 21 familjer som är pilotisar och vi var tidigt med på listan.
Ändå betyder inte det att vi får barnbesked först eftersom barnet ska "matcha" oss.
Men tydligen gick de igenom familjerna senast igår och då var vårt namn uppe.
Kontaktpersonen sa själv att hon inte trodde det skulle dröja så länge...
Spääännande!!
Nu har lite av oroklumpen släppt.
Tjihi!
Stor kram till er!
Tänk om man skulle ta..
så att de vet att vi lever. Och väntar.
Fast det knyter sig lite. Jag vill inte bli besviken, eller avfärdad.
Håll tummarna!
Jag återkommer...
Att berätta öppet
Kan förstå det om man går igenom mycket och inte orkar andras reaktioner och kommentarer.
Det viktigaste är ju att man läkt ordentligt själv först.
Men vi tycker det är skönt att andra vet, att kunna prata om det öppet.
Naturligt som det är.
Vi väntar ju barn, fast det inte syns på oss som det gör hos andra.
Igår var vi med på byns cykelfest.
Jättekul!
I ett av sällskapet ledde samtalsämnet in på vår adoption.
En av tjejerna gav en reaktion som värmer mitt hjärta fortfarande.
Hon satte händerna för ansiktet och utstrålade glädje och överraskning.
En häpen inandning och strålande ögon.
Och så skönt det är att andra är intresserade, ställer frågor och bryr sig.
Jag känner att jag mår bra av att berätta.
Jag vill att andra ska veta. Det är ingen hemlighet.
Vi har också lyckan och turen att ha så många förstående och stöttande människor runt omkring oss.
Alla dessa peppande ord och tankar hjälper jättemycket!
Tack!
Den där pärmen...
Nyss tog jag fram den röda missfallspärmen från hyllan. Längst in.
Jag behövde kolla upp några uppgifter kring läkarbesök och sjukskrivning till en hälsoblankett.
Smack!
Ångestklump i magen.
Ett år har gått sedan IVF-behandlingen, ganska precis.
För ett år sedan var vår vardag medicinering, oro, psykisk terror.
Skönt att det är över! Och inte kommer tillbaka.
Jag har haft en tanke, ett behov, att jag ska skriva ner våra upplevelser som en loggbok.
Men efter den där känslan, när jag öppnade missfallspärmen, vet jag inte om jag orkar...
Helt otroligt att en fysisk sak kan framkalla så mycket.
Stackars underbara kämpande kvinnor som går igenom IVF-helvetet och missfalls-helvetet!
Kämpa på! Det kan gå!
Och.
Jag vet att jag sagt det förut. Otaliga gånger.
Men det är värt att upprepas. Oändligt!
Vi är så djupt, innerligt, fanatiskt, triumferande lyckliga över att vi har vår lillkille!
Biblioteksmys.
"Mamma, det är så mysigt att läsa sagor på dagen. För då behöver man inte sova."
Varm kram
Cissi
Ännu en vecka..
Och jag måste erkänna att jag faktiskt väntar.
Varje dag.
Och längtar.
Varje dag.
Och inser mer och mer att det är relativt många par i vår situation.
Har nu kontakt med tre par som också är pilotfamiljer i Ryssland.
Och som också väntar.
och längtar.
Varje dag.
Och läser jag bloggar så har kvinnor runt om i landet
exakt samma känslor, och tankar, och upplevelser
som jag.
Samma formuleringar om avundsjuka
små vardagliga kommentarer som tar djupt
funderingar över hur livet kommer att bli
barnet som man inte vet något om ännu
längtan, längtan och denna otroliga väntan!
Vi håller ut, vi fortsätter att vänta & längta
och tar lite tröst av varandra när det behövs.
Trevlig helg alla!
Stora killen
"Jag skrek ingenting, mamma"
Han ritade en rymdraket och en astronaut utan armar.
Och följer perfekt kurvan ovan "normal" på alla sätt.
Han har lite klåda på tungan av och till och Per och BVC-sköterskan resonerade kring om det kunde vara färgämnen han är allergisk mot.
"Men muffins med färg i kan jag äta, mamma" (Vi har bakat röda muffins..)
Och när den kommentaren följdes av skratt säger den underbara ungen:
"Det var min egen hypotes.."
Snacka om lillgammalt ord att kunna :)
Han börjar bli så himla stor nu. Och i morgon börjar dagis igen.
Sista året före förskoleklassen.
Ibland tänker jag på det att vi är så bortskämda nu.
Vi har det så lugnt och behagligt.
Inga problem att ha egentid, fixa och dona och greja som man vill.
Johan leker och pysslar för sig själv
följer alltid med oss glad och nöjd
myser, gosar och roar.
Fast vi varit beredda på syskon så länge
känns det ändå lite läskigt.
Tänk om lugnet förändras till kaos
sömnkaos, matkaos, ständig koll
skrik, gråt, besvikelser, rädsla, oro..
Eller...
...så är det som de säger...
alldeles värt det!!!
Kram
Tid..
I morgon börjar vecka 33.
Då räknar man väl att semestertider är över..?
Vår kontaktperson är åter.
Tiden upplevs annorlunda nu när jag jobbar heltid.
Den går definitivt fortare
och man har många fler bollar i luften.
I helgen har vi provat på campingliv i ett dygn.
Jättemysigt, gott o trevligt. Trodde inte man sov så gott i husvagn.
Hörs snart!
/Cissi
Underbara sommar!
Denna sommar har varit fantastisk!
Nu väntar jobb och vardag igen.
Förhoppningsvis har vi en spännande höst framför oss.
På nåt sätt är jag ju inställd på att inte behöva jobba hela läsåret.
Fast det har jag varit i fyra läsår nu..
Vi brukar avsluta sommaren i Danmark.
Underbara Danmark!
Vill jag aldrig vara utan!
Johan blev inspirerad av danskarnas loppisar och hade en egen affär. Tack vare sina snälla släktingar och vänner tjänade han ihop till en leksak.
Vi har levt strandliv.
Johan är en obeskrivligt underbar pojke på alla sätt ♥
Per och jag har sett en dokumentär i tre delar om en döv kvinna som adopterar sitt andra barn, denna gång från St Petersburg. Två saker slog mig:
Oj, så mycket vi har framför oss..
Ryssarna älskar verkligen papper!
Jag funderar ofta över vilket trauma det måste vara för ett litet barn att slitas upp från sin trygghet som det innebär med adoption.
Något jag inte reflekterat över är vilken bild de har av livet, så mycket de missat.
De har aldrig fått se vardagssysslor. De har aldrig sett någon vuxen ta på sig, klä av sig, duscha, gå på toa, laga mat, tvätta osv. Sådana hushållssysslor som ofta ingår i våra barns lekar finns inte i barnens lekar. Undrar hur det påverkar deras utveckling? Där har de mycket att ta ikapp..
När man ser på de ryska barnhemmen i film ser man stora lekrum eller lekgårdar med stora plastleksaker såsom rutschkana, hus, klättergrejer. Motoriskt utvecklande ja, och de tränar ju också socialt umgänge med andra. Men inte mycket mer än så..
/Cissi
Tankar från en 5-åring
Vad tror du lillebror eller lillasyster kommer att tycka om det?
Vad vill du lära lillebror eller lillasyster?
Tror du det kommer att bli jobbigt att ha ett syskon?
Tänk att inte lillebror eller lillasyster kan prata svenska..
Ett par av Johans tankar:
"Mamma, tänk om barnet vi beställer kommer från Danmark.."
"Mamma, om lillebror eller lillasyster säger att ni ska vara mamma och pappa bara till honom, vad säger du då?"
Har nu pratat med adoptionsbyrån. Vår handläggare har semester till v. 33 så jag pratade med en annan.
De kommer att starta upp samarbete mot andra barnhem i Ryssland till hösten.
Tydligen är aktiviteten lite lägre under semestertider, men hon sa att två par varit på sin resa, två är inbokade och två väntar på resebesked. Hon bedömde kontakten med Ryssland som god.
Det som gör lite ont är att de verkligen har koll på att vi har "tackat nej" till ett barnbesked. Hon visste direkt vilket barn vi valde att inte gå vidare med när jag presenterade mig, vad han hette också. Gulp!
Min största fasa är naturligtvis att vi kommer att få barnbesked om ytterligare ett barn med problematiken FAS även nästa gång. Men kanske ser adoptionsbyrån till att det inte blir så..
Eller så får vi ett betydligt större barn den här gången. Som "straff".
Ja, som sagt. Nu är det "bara" att vänta.
Lite jobbigt är det att inte veta hur hösten och vintern kommer att te sig. Min stora dröm är att åka till Thailand i vinter men det kan ju inte bli av om vi får hem barnet innan. Och det går ju inte att boka resa när man inte vet..
Uppdrag: försöka leva i nuet och njuta av sommaren först och främst.
Kram
minikris och minigris
Har känt mig lite ledsen några dagar.
En bra egenskap jag har är att min omgivning inte alltid behöver märka det så fasligt mycket.
Inte när det är en sån här minikris. Det är mest jag själv som känner och tänker.
(Jag har förresten jagat en minigris genom byn en gång.
men det är en annan historia...)
En rolig sak är att jag fått kontakt med två par
som också är pilotfamiljer för Ryssland, som vi.
Det ena paret fick tidigt barnbesked, som vi.
De kom hem från sin första resa i veckan.
Deras barn visade inga tecken på FAS.
Om vi fått ett icke-FAS-barn från början
hade vi alltså kunnat få resa och hämta det om ca två månader.
Om vi hade fått föda det där första barnet som blev till efter Johan.
Så hade det fyllt 3 år denna månaden.
Jag kan inte vänja mig vid alla dessa motgångar.
I morgon ska någon av oss ringa adoptionsbyrån.
Avslutningsvis, dagens höjdpunkt.
Att känna solen i ansiktet, blunda och bara höra "kluck, kluck"
Kram!
Klump i magen
Hörde mig för om nuläget hos adoptionsbyrån.
Svaret ger en klump i magen.
"För närvarande har vi inga barn som väntar utan kö utan alla familjer väntar på att bli matchade genom rysslands myndigheter. Vi kan inte uttala oss om hur lång tid det kan ta då detta fortfarande är ett pilotprojekt. Det har gått väldigt fort för de familjer som accepterade ett av de barn som fanns tillgängliga i början. Hur lång tid det tar när man har sina papper liggande i Ryssland och väntar kan vi tyvärr inte upplysa om."
Är det bara jag som upplever det lite smått uppkäftigt?
Vad betyder det egentligen?
En månad? Ett år? Två år?
Knäppa natt, underbara dag
Euforiskt möte.
Nyss kommit hem efter att ha hälsat på vår nyaste familjemedlem.
Underbara trollunge
liten sötis och kopia av storasyster ♥
Hon hade så bråttom till världen att det tog 10 min från att de kom till förslossningen tills hon var född.
Underbart att se att hela familjen mår bra.
Tyvärr glömde jag kameran hemma, men återkommer med bebisbilder.
Kan däremot visa de två nallarna jag virkar.
Grön till Johan, röd till lillkusinen.
Långt ifrån perfekta :)
Nattens dröm var lika knäpp som brukar.
Vår representant från adoptionsbyrån kom hem till oss och hade med sig en flicka.
Hon var nio år och hade inga ben.
Men gick omkring här hemma och var kortare än Johan.
Hon ville såklart gärna bo här men helst i ett gult hus.
Och jag upprepade hela tiden "Men vi ville ju inte ha ett storasyskon till Johan..."
Sen hade jag inte tillräckligt med högskolepoäng för att jag inte hade läst spanska och franska på högskolan.
Suck.
Trevlig helg snart!
Kram
