Lite nytt från adoptionsbyrån
"Fem av våra pilotfamiljer har nu kommit hem med sina barn och tre till kommer att hämta hem sina barn inom den närmaste tiden. Sammanlagt har ytterligare 13 familjer sina handlingar i Ryssland och av dem har nio st. blivit matchade med barn. Vi kommer att starta upp fler familjer i januari månad och har även utökat antalet regioner i Ryssland."
Oj, då! Då är vi en av fyra familjer som inte blivit matchade än.
Vad har de emot oss? ;)
Gott nytt år!
Kram
En kärleksförklaring
Den otäcka stormen utanför verkar inte vilja sluta.
Läsa en bra bok i sängen, lyssna på vinandet och vänta på att Johan ska vakna.
Se hans rufsiga hår och breda leende, känna de små armarna och händerna runt sig.
Med risk att låta som en sån där förälder som bara lovordar och skryter om sitt barn.
Han är verkligen en fantastisk kille. Jag förundras över det varje dag.
Hans energi. Leklust. Påhittighet. Klokhet. Glädje.
Tacksamhet utan botten.
Johan pratar och pysslar med tomtarna vid julkrubban.
En av tomtarna matade djuren i stallet med sin grötskål.
På julafton ordnade Johan ett julbord till katterna.
Räkor och kyckling serverade han alldeles själv.
Båda blev väldigt glada.
En tomtenisse behöver inga renar för att flyga.
Angående mitt förra inlägg. Mariams skuldkänslor, de känner jag igen.
Att om och om älta varför och vad man gjort för fel.
Men, som jag känner det nu, till ingen nytta såklart. Fast det är väl en fas man ska ta sig igenom.
Tänk då på kvinnorna som Mariam, i ett land som Afghanistan. Där man som kvinna förväntas föda många barn. Söner, naturligtvis. Vilken värdelös maka man är om man inte kan ge sin make arvingar!
Tillbaka till min värld.
Att vakna tidigt och ligga i mörkret och försöka somna om. Då blir det mycket tankar.
När jag tänker på vårt barn i Ryssland, fast jag inte vet vem det är än, så känner jag ändå kärlek.
Vårt "boande" har redan börjat här hemma. Johan tog första initiativet till att byta rum.
Det känns jättebra att vi kan göra det redan nu så behöver han inte känna att han måste lämna sitt rum till nya syskonet. Det kommer säkert bli mycket svartsjuka ändå.
Favorit-tok-minen
Fototapet är beställd och bör anlända idag. Roligt projekt utan stress och måsten.
Jag önskar er alla fina dagar på det gamla året!
Varm kram Cissi
Ur min favoritbok
"Gång på gång överrumplades Mariam av sorgen. Allt som behövdes för att utlösa den var tanken på den halvfärdiga spjälsängen ute i boden eller mockajackan i Rashids garderob. Då blev barnet levande coh hon kunde höra det, höra dess hungerskrik, dess joller och gurgelljud. Hon kände till och med hur det sniffade på hennes bröst. Sorgen sköljde över henne, svepte henne med sig, slog omkull henne.
Mariam fasade över att gå ut. Hon hade med ens blivit avundsjuk på de andra kvinnorna i kvarteret för deras barnrikedom. Vissa hade sju eller åtta stycken, men tycktes inte fatta vilken tur de haft, vilken välsignelse det var att ett barn hade växt i moderlivet på dem och fått leva till att ligga i deras famn och suga mjölk från deras bröst. De barnen hade inte försvunnit med en blödning, inte spolats ner i ett avlopp på badhuset tillsammans med tvålvatten och främlingars smutsiga hudavlagringar. Mariam tog illa vid sig när hon hörde dem beklaga sig över ouppfostrade söner och lata döttrar.
Vissa dagar var Mariam rasande. Det var Rashids fel för att han tagit ut glädjen i förskott. För att han hade varit så dumdristigt säker på att det skulle bli en pojke. Han hade ju gett barnet ett namn och allt. Han hade tagit Guds vilja för given. Det var hans fel för att han hade tvingat henne att gå till badhuset. Det hade varit något där, något med ångan, det smutsiga vattnet, tvålen som fått det att hända.
Nej. Inte Rashid. Skulden var hennes.
Hon blev ursinnig på sig själv för att hon hade sovit i fel ställning, ätit för kryddstark mat, ätit för lite frukt, druckit för mycket te."
Skönt!
Det känns så himla skönt!
Jag har några kvällar kommit på "Åh!? Idag har jag inte tänkt på det hittills.."
Jag har lämnat mobilen nere i arbetsrummet på jobbet. Och inte brytt mig.
Jag har hört mobilen ringa utan att få hjärtsnurp.
Det är jullov. Mys med familjen.
Skönt, helt enkelt!
Bara njuta av nuet.
Skönt, skönt, skönt!
Jag har börjat röja i det rum som ska bli Johans nya rum.
Ett projekt som känns riktigt roligt.
Men kanske inte så smart att starta upp ett par dagar före jul ;)
Nya syskonet ska få ta över Johans nuvarande rum.
Lillebror... eller lillasyster...
Nästa jul... är vi fyra då?
God jul till er alla fina vänner!
/Cissi
gnäll
Jag vill absolut inte få stämpeln som gnällig.
Samtidigt är det jätteskönt att få ösa ur sig det.
Och att få skriva av sig är min grej.
Sen är det ju väldigt skönt att slippa svara tråkigt på den vanliga frågan "hur mår du?"
Tänk om jag skulle svara det jag går och grubblar över varje gång.
Vem skulle orka med mig då?
Som vågor går allt upp och ner.
Och självklart inser jag ofta också hur bra jag har det.
En underbar familj. Ett fint hus. Världens bästa jobb.
Nu väntar pizza på fredagskvällen.
Och sedan en mysig helg i Göteborg med Liseberg och julstämning på operan.
Sånt man sett fram emot.
Glad fjärde advent!
Kram
Svar
"Kan meddela att vi har för närvarande 6 familjer som har blivit godkända i domstolen i Ryssland. En familj har fått hem sitt barn och flera är på gång. VI har även några familjer till som är på väg till domstolen. Vi har för närvarande 25 pilotfamiljer för Ryssland och några till är på gång. Arbetet flyter på, med stora och små problem att lösa då detta är nytt för både oss och Ryssland och de kräver väldigt mycket handlingar och olika former av kompletteringar och intyg från diverse myndigheter. Har tyvärr inget tidsperspektiv att ge er. Vet att ni finns med i deras tankar och matchningar, men det är ju en hel del som ska stämma vid en matchning. Kan tänka mig att de är lite oroliga att matcha er igen med ett barn med flera diagnoser och med biologiska föräldrar med missbruk i historien. Alla barn ifrån Ryssland har olika former av diagnoser, vilket de automatiskt får så snart de hamnar på barnhem."
Sen började jag tänka lite.
De första som fick barnbesked, i maj sådär, har fått sitt barn nu.
Sju månader senare.
De där 2-3 månaderna emellan resa ett och två har alltså blivit 7.
Och så tänkte jag lite till.
Och så insåg jag att det kommer att dröja ett eller två år kanske. Ytterligare.
Och så fick jag en svacka.
Och nu letar jag semesterresa till nästa år.
Det måste hända något! Positivt! Jag behöver det!
Tänk om man bara kunde njuta av det som är nu istället. Jag är trött på den där längtan just nu. Jag är trött på att vänta på något som ska hända, längta och hoppas. På något sätt skulle jag bara vilja glömma allt annat för stunden. Bara vara. Skönt att det snart är jullov!
För att pina mig lite extra har jag haft så jobbiga drömmar det senaste.
En natt i förra veckan hade jag magont och födde ett barn.
I natt adopterade vi en pojke. Han var SN-barn och hade bulor i huvudet. Men han var underbar.
Hoppas ni alla har det bra och hade en fin tredje advent! Kram till er.
Vet ni vad..
Jag kan ju lägga ett mail till vår kontaktperson!!!
Det gör jag direkt.
Vacuum
Nu känns det så himla tyst och dött.
Jag har så många gånger det senaste känt för att ringa adoptionsbyrån.
Men jag vågar inte. Jag blev så bränd sist.
Har bett Per ringa men han tycker inte det är nån idé. De har ju ändå inget nytt.
Nä, det är ju sant. Iochförsig.
Åh, vet ni?
Det paret vi haft lite kontakt med i vår närhet är hemma nu med sitt barn från Ryssland. Så underbart för dem. Vilken mysig jul de kommer få.
Det är en intensiv vecka nu.
Ska bli väldigt skönt med jullov om ett par veckor.
Har ni känt någongång att ni behöver en förändring i livet på nåt sätt?
Det är så jag känner nu.
På nåt sätt hade det varit skönt att veta när vi får vårt barnbesked. Även om det dröjer länge än.
I så fall kunde vi åtagit oss andra saker under tiden. Men nu vågar man inte ta sig för någonting annorlunda.
Bara ta en dag i taget och vänta in veckorna.
Vi lever liksom i väntan. Men försöker ändå leva i nuet.
Det är en svår kombination emellanåt.
Hoppas ni alla får en mysig tredje-advent-helg!
Kram och tack för era kommentarer ♥
Berörd
Och en underbar bukett.
Känner mig rörd.
Det är så starkt med andras omtankar.
Ett fantastiskt avslut på en dag som idag.
♥
Alltså..
Vet ni det där experimentet? Jag tror det är ärtor man lägger i ett glas coca cola.
Så kan man se hur de åker upp. Och sjunker igen. Och så upp igen. Och ner.
Så, ungefär, är det med mig.
Det blir ju en del saknad
sorg
bitterhet
men jag hoppas att allt det andra också lyser igenom.
glädje
tacksamhet
kärlek
lycka
För det finns en hel del sånt också!
En av kvinnorna i TV-serien jag följt pratade om en "oops-bebis".
Hon ville få en sådan, alltså en "som bara blev till.." Oops!
Oj, vilken dröm!!
Fast det i adoptionsväntan är lycka och förväntan
så brottas jag ju också med sorgen över att det inte blev som jag tänkt mig.
I går när jag kom hem från jobbet var hela hallen full med barnkläder och skor.
Per hade "tagit med" två extrabarn hem från dagis.
"Det var ju så här jag hade tänkt mig det" slog det mig.
Många barn i ett stort hus. Eller, i alla fall flera.
Fast Johan är underbar och fin bara han också.
Såklart.
Kram!
Ännu en vecka...
Fint! Känslosamt!
Men det gör sååå ont att se när andra föder barn.
Att få upp den där lille på magen
och se känslostormarna.
Avundsjuka!
Och så många som kämpar!
Jag känner mig som en av dem.
All denna sorg. Huu!
Jag har gjort en IVF. Det var riktigt jobbigt.
Och andra går igenom det kanske 6-7-8-9 gånger.
Så mycket styrka det finns där ute!
Men så har vi ju haft alla dessa j-a missfall.
Jag hatar dem! Och jag hatar mitt immunsystem!
Varje morgon den här veckan när jag stått i duschen
har jag känt förväntan och hopp.
Men ännu en vecka utan besked.
Men nu - en rolig helg att se fram emot!
Kram till er!
Tecken
Från adoptionsbyråns nyhetsbrev:
"Sammanlagt har 17 familjer sina handlingar i Ryssland och av dem har elva fått barnbesked."
Det har varit så mycket kring Ryssland det sista.
Ni vet, så där som man är om man tänker på något speciellt.
Tänker man på graviditet så ser man gravida överallt.
Tänker man på cancer så har alla möjliga runt omkring sjukdomen.
Och en massa andra exempel.
Det har varit mycket på TV, framför allt.
Dokument inifrån igår.
I tidningen i helgen.
På tisdag kl. 22 en dokumentär om några kvinnor i Ryssland.
För mig känns det som ett tecken.
Bara önsketänkande förstås, men vadå??
Kram
Hur kan man vänja sig??
(till och med att få missfall)
Den här väntan och längtan har blivit en slags del av vår vardag.
Imorse åkte jag ifrån mobilen och var utan den i 10 minuter.
Nästan lite panik.
Och spännande!
Tänk om de ringt nu, de här minuterna medans jag inte hörde?
Precis som om de skulle ringa kl 7 på morgonen???
Det känns lite overkligt av och till.
Vi ska bli adoptionsfamilj.
Lite konstigt. Och annorlunda.
Men självklart finns VÅRT barn där någonstans. Det känner vi.
Jag har börjat tänka på missfallen igen. Och på min kropp.
Jag måste erkänna att hoppet ändå finns där och gror längst inne.
Naivt nog tror jag nog fortfarande att jag kan föda ett barn igen.
Och jag måste nog bearbeta att det är naivt av mig.
Det kommer inte gå!
Men det kommer bli tufft. För jag känner att jag vill ha kvar det där hoppet.
Lite till, bara...
Jag har läst lite igen. Varför vet jag inte.
Min kropp har för tufft immunförsvar.
Det går att få hjälp, men inte i Sverige. De har inte accepterat immunologiska problem kring missfall än.
Men i USA går det. I England. Och i Grekland.
Suck. Det orkar vi inte.
Och har inte råd.
Får tänka på vårt barn som faktist finns istället.
Och krama mobilen.
Hårt.
Från adoptionsbyråns hemsida
Nu har första barnet från Ryssland kommit hem
2011-11-02
Välkommen hem önskar vi till den familj som kom hem igår med sitt barn från Ryssland.
Äntligen!
Det har nog krånglat mycket för familjerna.
Mycket mer än två månader från första besöket som först var sagt.
Vilken superstark längtan det måste vara att ha träffat sitt barn och bara vänta på att alla formaliteter ska bli klara.
Väntan utan att kunna påverka.
Men rubriken är underbar!
Kommer följa sidan nu och hoppas beskedet kommer tätt framöver :)
kram
Meningen med livet?
Nä, skämt åsido - men det är en fantastisk fråga att slänga ut så där
helt apropå :)
En fråga som många grubblar över.
Människor som har det tungt och som undrar om livet är värt att leva.
Eller andra som har det väldigt bra
och som upptäcker vad man kan fylla livet med.
Helt individuellt kan man helt säker fylla listan med många saker.
Är barn meningen med livet?
Det kan ju också vrida och vändas fram och tillbaka, vilket ju har gjorts även i TV det sista.
Är barn en rättighet?
En av besökarna i SVTs "Barn till varje pris" hävdade att vi det var ett inlärt beteende att vi ska fylla vårt liv med barn.
Vad vet jag?
Det som jag tycker är viktigt är att ta allas barnönskan på allvar.
Och visst kan barn fylla tomrom större än man någonsin kan föreställa sig,
framkalla glädje
sprida energi
uppmuntra fantasi och idérikedom
få det att spritta i både sinne och kropp
uppfylla kärlek bortom alla gränser.
Vi har en smultrunställe som jag uppskattar mer och mer.
Med ro, lugn, rätt sällskap, naturupplevelserna. Och god mat.
Här är det inte svårt att fundera över de bra sakerna som man kan fylla livet med.
Önskar att fler hade den möjligheten.
Egen spindelmans-uppfinnings-abrovinsch
Min älskade mamma och jag i Danmark.
Kram och tack för fina kommentarer ♥
Fortfarande naiv..
Att jag fortfarande är så naiv.
När läsåret började tänkte jag att jag nog inte kommer jobba till jul.
Den utbildning jag hade behövt haka på under terminen sköt jag framför mig.
När jag köpte träningskort köpte jag bara ett 10-klippkort, istället för 20.
20 veckor framåt.. ååh så lång tid!
Vi är lite besvikna att vi inte blev stödfamilj som vi var på väg att bli.
Men vi kunde ju inte veta... Och kan fortfarande inte.
En månad? Ett halvår? Ett år?
Det är tydligt att man har ljusare perioder och lite mörkare.
De kan vara korta. Och längre.
Ibland varar de inte ens en hel dag.
Nu känns det ljusare igen.
Jag är nog väldigt uppmärksam på hur jag mår.
Är det bra eller dåligt, tro?
♥
någonstans.
Jag längtar efter dig.
vända och vrida på ämnet
De här programmen som går om barnlöshet. Måndagar och torsdagar.
Det finns många filosofiska aspekt att vända och vrida kring ämnet.
Egoism eller inte? Rättighet eller inte?
Framför allt, hur långt kan man gå?
Ofta känner jag att jag har svårt att känna igen mig i de andras situation.
Jag tror det är mest för att jag blir gravid.
Jag har inte väntat på det där pluset. Det är det som gett mig klump i magen.
Ibland har jag faktiskt avundats de där som vet att de inte kan få barn.
På nåt sätt inbillar jag mig att det hade känts lättare att veta vilken väg man ska gå, direkt.
Ändå kan jag konstatera att vi hunnit långt i vår bearbetning.
Åh, så jobbigt de har det, de där paren. Behandlingar och uppoffringar.
"Ett stort hål i hjärtat och ett annat i plånboken" beskrev nån. Bra beskrivet.
Varför ska egentligen de som får kämpa för barn ifrågasättas?
De som får barnen naturligt, plopp, utan att ens tänka på det.
För dem är det naturligt. Inget att fundera över direkt, eller analysera.
Det känns mer positivt igen. Just nu orkar jag inte älta och välta och deppa.
Bara framåt :)
Kram
Blä och kräk!
Bara lite blä och kräkfärdighet på ännu en klyscha.
Jag har i alla fall lärt mig nåt nytt.
När jag ska ringa till adoptionsbyrån, så ska jag vara
pigg fysiskt och psykiskt, glad och tillfreds.
Inte lite trött och nedstämd med huvudvärk,
som jag var igår.
När vår handläggare svarat och jag presenterat mig
så följer en paus.
"Jo.. jag tänkte bara höra lite hur det går.."
Och så får jag känslan att hon känner "Varför ringer hon igen?"
Observera. Min känsla.
Just igår hade jag egentligen inte så många frågor.
Jo, om det kommit nya pilotfamiljer. Och om det kommit några nya barnbesked.
Jodå, de startar upp nya familjer hela tiden. Och det har kommit barnbesked.
Och även vi har varit aktuella för matchning till ett barn. Men det hände något.
"Du förstår.. i och med att ni tackat nej till ett barn så står det i era handlingar. Och om det finns minsta misstanke på FAS så blir ni inte matchade"
(Det var ju i och för sig bra! På ett sätt..)
Eller så kom det en rysk familj före. För inhemska familjer går alltid före. Och det är klart att de friska barnen går först till dem då.
Men så följer det där som får mig att vilja kräkas. Eller gråta. Eller båda.
Något jag inte förväntar mig av en professionell.
"Ja, du har ju varit gravid och vet ju hur det är. Även det är ju en väntan och en oro."
"Fast... det är ju inte samma sak." Nu är jag nedstämd och gråtfärdig och orkar inte prata emot.
"Man kan ju inte veta hur det kommer att gå då heller. Det finns ju inga garantier att det kommer gå bra."
Nä. Just det.
Så fel!
Det är INTE samma sak. Det är inte ens jämförbart!!
Först och främst: att vänta ett barn har en tidsbestämning på nio månader.
Visst, det är oro och väntan, men inte alls på samma sätt.
Då.
Du vet att du kommer att få ett barn. Gratis dessutom. Som är likt oss. Som är 0 år. Som kommer att få anknytningen gratis, från dag 1. Som får sin uppväxt hos sina föräldrar. Som inte behöver gå igenom traumatiska separationer som liten.
Nu.
Väntan. Oro. När? Hur? Om?
/Cissi
siffror och svåra ord
I förra veckan fick vi ett mail från vår adoptionsbyrå.
"Bulgarienlistan" kallas det. Ett standardmail som skickas ut om man önskat vara med på listan.
256 föräldralösa barn!!!
Numrerade och diagnostiserade.
Åter igen. En siffra på ett papper.
Ord som:
hydroma subdurale cerebri
hypotrophy I-II degree
acrocephalosyndactyly
preauricular fissures
heylognatopalatumshizis
micrognathia
hypertelorism
strabismus
Solklart, eller hur?
Inte konstigt att man kan känna en liten lätt oro någonstans i magtrakten..
Fast jag vet att vårt barn finns där. Någonstans i Ryssland.
Nummerlös och föräldralös.
Kan de inte bara få tummen ur att skicka oss att hälsa på snart??
Snääääääälla!!!
