Nya pappersarbeten
Tack för alla gratulationer!
Ikväll har vi fått instruktionerna för några av de dokument vi ska samla inför nästa resa inför domstolen.
Vi sätter tänderna i dem direkt.
De är inte så mastiga som första 1 kilos handlingar. Skönt!
Läkarbesök för hela familjen, intyg och ekonomi och inkomst, utdrag ur polisregistret bland annat.
Men med första delen i åtanke känns det ganska milt.
Hoppas vi kan vara supersnabba!!!
När pappren sen är klara ska de till notarius publicus. Sen översätts de och sänds till bestyrkning även i Ryssland. Cirka en månad efter att vi är klara med dem överlämnas de till domaren som ska läsa igenom och godkänna.
Den månaden blir nog väldigt seg!
Så därför känns det viktigare än någonsin att få sänt iväg den här bibban SNABBT.
Blir nog en sen kväll.. men för världens bästa ändamål ♥
Kram
Hemma
Jag försökte förgäves få bloggen att funka via telefonen när vi var borta, men det ville sig inte. Så istället skrev jag några inlägg på facebook. Tidigare har jag varit lite anonym om adopteringen där, men varför ska inte alla få veta?
Samtidigt vill vi inte vara naiva och vi förstår att han inte är vår son än. Det är mycket kvar som väntar. Inte förrän domstolsförhandlingarna är över och domaren gett oss godkänt på nästa resa kommer vi att kunna pusta ut helt och hållet. Men, ärligt talat, i våra hjärtan är han vår son och vi älskar honom redan.
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det? Ska göra ett försök..
Ni som har barn känner ju till den där känslan när man får se sitt barn för första gången. Igenkännandet. "Men.. där är du ju, du som har legat i min mage"
Ni vet också hur kär man blir. Man vill bara titta och titta. Känna, klappa, pussa, krama, gosa. Pussa en gång till. Titta med stora ögon. Titta, titta, när barnet sover. När det rör på sig och man häpnas över allt den gör. "Nämen, oj vad du kan! Du kan vifta med de små armarna! Du kan vinkla på tårna, så duktig du är!"
Det här var precis likadant. Känslan är lika stor och lika mäktig och lika omvälvande. Hela ens inre gör en törn.
Vi träffade två läkare med en tolk och en sköterska på barnhemmets kontor på förmiddagen 22 mars. I en och en halv timme pratade de om vår pojke och allt han har gått igenom. Han hade en tuff start i livet och är en riktig liten kämpe! Vilken livskraft! Det finns några frågetecken som vi ska kolla upp när vi kommer hem, men inga allvarliga saker.
När de skulle komma in med lillkillen var vi såklart pirriga och nervösa och förväntansfulla. Vi stod och satt och tittade på den där dörröppningen i säkert en halvtimme innan de kom in med honom.
Sen följde de mest fantastiska timmarna. Han är fantastisk! Han är glad och mysig och nyfiken. Han skrattade så han kiknade när vi lekte "mormors lilla kråka" och gillade både pussar och att gosa.
Att träffa sitt adoptivbarn för första gången är något som alla blivande adoptivföräldrar tänker mycket på, tror jag. Man kan aldrig veta hur det kommer att bli och det kan bli väldigt olika. Egentligen ska man nog inte ha så mycket förhoppningar om det första mötet. Är barnet lite större kan det bli en jobbig upplevelse då barnet kan gråta och skrika och vara okontaktbart.
När jag ser tillbaka på vårt möte inser jag att vi haft tur. Lillebror är liten än och glad för att få all uppmärksamhet han kan få. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att vi skulle få sån kontakt som vi verkligen fick.
Han började titta allt längre stunder på oss och undersökte Pers skägg. Han lade sig fram mot mitt bröst för att få bli omkramad. Han tittade på oss och log. Alla de sakerna helt obeskrivligt fantastiska!
Efter ett par timmars lek kom en representant från domstolen som skulle granska vilken kontakt vi fick med honom. Då började lillkillen bli trött efter allt lekande och all uppmärksamhet. Vi började sjunga en sång och jag höll honom i famnen. Han var nyfiken och ville vara vaken men tyckte ändå det var så mysigt att ligga där. Jag fortsatte att sjunga och sjunga och sen somnade han.
Där stod vi, med finaste killen sovande i famnen. Och tårarna trillande nedför våra kinder.
Så småningom fick jag lämna över honom till en sköterska.
Sen skrev vi på papper om att vi vill adoptera honom.
Fyra dagar har vi haft som resedagar. Och vi kunde träffa honom i några timmar. Men det var värt varenda liten sekund, varenda litet öre och varenda orosstund. Det var värt allt vi gått igenom, faktiskt.
Nu tänker vi på honom det första vi gör när vi vaknar och det sista vi gör innan vi somnar.
Det är lycka och längtan i en blandad mix.
Jag återkommer.
Varm kram från Cissi
Solglasögon ut..
Ut med cyklop och bikini.
I med "ryska på resan" och lusekofta.
Exakt vid den här tiden, för exakt sex år sedan åkte Per och jag in till BB.
Om sex timmar, strax efter 4 på morgonen tog de ut vårt mirakel Johan.
Det känns speciellt att just den dagen, sex år senare, påbörjar vi vår fysiska resa till lillebror.
(Den psykiska resan började ju för länge sedan.)
Vi tycker båda det är rätt så jobbigt att vi ska vara ifrån Johan i fem dagar.
Han kommer att ha det hur bra som helst här med mormor och morfar, men vi kommer nog längta ihjäl oss.
Helgen som var, då vi skulle fira Johans 6-års dag, blev inte riktigt som tänkt.
Per fick magsjuka och allt fick ställas in. Men, tack och lov, så kunde Johan ha sitt barnkalas på söndagen. Utomhus.
Jag är så tacksam att vi kunde göra det för honom.
Lite känslosam har jag varit i helgen. Nära till gråt. Det ligger liksom på ytan av och till.
Tacksamheten för Johan och kärleken till honom blir ibland så mäktig.
All förväntan och längtan till lillebror. Och att vi sen ska lämna honom där i ytterligare månader.
Resan till Varbergs BB för sex år sedan var inte så lång. Men ack så stor!
Resan vi påbörjar i morgon är desto längre. Och obeskrivligt mäktig!
2006
2012
Ni ska veta, våra fina vänner, att ert positiva stöd betyder otroligt mycket! De där tankarna ni sänder, ett litet ord och en kommentar. En kram. Och en tår i ögonvrån. De minns vi och håller kvar inombords.
Jag ska försöka uppdatera bloggen om möjlighet finns. Kanske går det att få ner våra upplevelser svart på vitt, men går det att beskiva det som händer där inne med ord?
Oj, det blev djupt ;) Kram på er!
/Cissi och Per
Pirrig förväntan
Vaknade kl. 4 i morse.. hör tidsomställningen till :)
Uppe ligger killarna och snarkar och jag åker snart till jobbet.
Känner mig upprymd och pirrig inför resan på tisdag. Det är en obeskrivlig känsla att få åka och träffa sitt blivande barn. Nästan lite absurt..
Emellanåt ser man många hinder och orosmoment. Just nu känner jag bara pirr och förväntan.
Längtan.
Suger in känslan och håller den kvar.
Jag önskar er alla en bra dag!
Borta bäst och hemma bäst!
Ändå alltid skönt att komma hem. Lite groggy i huvudet är vi idag, då Johan varit pigg som en guttaperkaboll sedan vi kom innanför dörren 3:30 i morse.
Vi har inte haft de stekheta stilla Thailandsdagarna med grönt skimrande vatten varje dag. Faktiskt har det inte gjort så mycket då de dagarna blir så himla heta. Vi har kunnat njuta av sol och värme ändå och underbara bad. Och lite äventyr. Vi har ju besökt lite olika platser - Phuket, Koh Kho Khao och Khao Lak - och vi har varit i djungeln och ridit elefant. Tyvärr har vi haft otur med magarna i resesällskapet. Min morbror blev mest sjuk då han fått ligga en vecka. Sen kom en doktor och gav honom en stark spruta :) Johan spydde en gång sista kvällen med de andra. Jag mådde illa den natten och låg i feber hela nästa dag. Efter vi åkt blev pappa också dålig, men det gick visst över fort.
Vi åkte hem den hetaste dagen. Då låg vattnet grönt och blänkande och Thailändarna själva klagade över värmen "So hot today!" Då blir man lite vemodig som alltid när en härlig semester tar slut.
Men när vi nu är hemma känns det så himla skönt. Johan är sprudlande lycklig och har redan betat av kattlek, barnkanalen och legobygge.
Nej, det är inget vykort ;)
Morfar och Johan var de bästa badkompisarna ♥
Drink i baren hör till..
Johan njöt av massage.
Vi fick en underbar dag på White sand innan vi blev sjuka det sista.
Nu ser vi framåt mot några dagars jobb och dagis, födelsedagsfirande och sedan.. såklart.. den stora höjdpunktsresan! Jag var inne på vår kontaktgrupp där någon skrivit att nya strängare regler kring Rysslandsadoptioner väntar i höst. Och då fick jag lite magknip. Åh, snälla snälla, låt oss få hem lillebror fort! Är helt inställd på att satsa 100% på att få klart handlingarna så fort som det bara går när vi kommit hem.
Nu fortsätter dagen med tvätt, plock, återställning av huvud och hem och lite njutning av vårsolen som vi sett fram emot här hemma!
Varma hälsningar till er alla och tack för alla kommentarer ♥
Annu en halsning..
Sporegn igen. Det ar bara da jag letar upp en dator :)
Vi har haft fina formiddagar och har hittat det narmaste paradiset man kan komma.
Per, Johan o jag mar bara bra utan magkrangel (an sa lange) men vart resesallskap har haft problem av och till.
Hade tankt lagga upp en fin bild, men datorn jag sitter vid har ingen kortlasare.
Och sa leder den strom ocksa.. fick en stot nar jag la armen pa.
Det blir bara en liten halsning fran oss i varme och regn.
Koh Kho Khao ar vi pa nu, men tar oss in pa fastlandet om nagon dag. Dagarna rusar ju ivag sa himla fort.. och vi vill vara lite narmare flygplatsen de sista dagarna.
Varm kram
Hoppas ni alla har det bra!
Himlen oppnar sig
Vi har haft aska och regn varje kvall/eftermiddag.
Men nu har himlen oppnat sig totalt. Ni vet ett sant dar monsunregn man ser pa TV.
Det ar inte droppar utan som en vattenkanna. En sekund utanfor tak sa ar man dyngsur.
Och blixtar och dunder samtidigt.
Det "roliga" ar att vi idag flyttat till ett underbart hotell fast som ligger langre bort.
Och dit maste jag snart bege mig. Stigen dit lar vara en dyngflod. Kanske lockar taxi?
Vi at sen lunch vid stranden da en liten thailandsk pojke, gudomlig, borjade leka med oss.
Det slutade med att han och Johan lekte flygplan med tandpetare som vi satt ihop med en servett.
Sadana underbara stunder som man minns.
Och utanfor plasttaket forsade regnet.
Dagens minne.
Ikvall kommer mina foraldrar och min morbror och moster.
I morgon aker vi vidare till en o. Dagarna gar fort.
Och vart aventyr fortsatter ju sen aven nar vi kommer hem.
Det kanns frammande nu, langt borta, men vi tanker och pratar mycket om lillebror.
Kanns konstigt att vi ar har och han dar.
Kram till er fran oss!
Halsning fran andra sidan jorden
Ett mantra som upprepas om och om igen i mitt huvud "Det har ar livet!"
Vi ar tre stearinljus pa stranden bland alla bruna kroppar.
Hotellvakten skrattade och sa "So white!"
I alla fall, det ar sa dar harligt precis som vi langtat efter.
Sa haftigt och annorlunda att resa med Johan. Man upplever helt andra saker.
Aska och regnovader har det varit pa natterna, men det gor ju inte sa mycket.
Igar var en helt molnig dag men det ar ocksa en bra start. Det allra basta ar ju varmen.
Jag hoppas ni har det bra alla goa vanner.
Kram Cissi
Från värmen till rysskyla
Jag har berättat på jobbet i veckan, dvs. för mina elever och föräldrar.
Mina kollegor har vetat från första stunden och det har varit jätteskönt.
Jag fungerar så, att jag tycker det är skönt att andra vet.
Och jag gillar att prata öppet om det, det blir lite avdramatiserat så.
Men det har varit svårt att hålla isär allt som pågår i livet just nu.
Gratulationerna jag fått, har de varit för framgångarna i "vi i femman" eller barnbeskedet?
När nån pratar med mig om resan, menar de då Thailand eller Ryssland?
De stora barnen har haft lite frågor, men min klass har inte ställt alls många.
"Varför ska ni adoptera?"
"Hur gammal är han?"
"Vad heter han?"
"Varför har inte han nån mamma och pappa?"
Jag tycker det känns underbart att de frågar. Och det är härligt att svara.
Efter en välfylld men ändå förvånansvärt lugn vecka vankas det snart semester.
Den här två veckors tjänstledigheten känns lite konstig nu när den andra resan väntar,
men ändå ska det bli så ofattbart skönt att bara vara.
Umgås med familjen, inte diska, laga mat, tvätta, städa. Bara upptäcka och umgås. Och äta!
Och så värmen, såklart.
Och sen, några dagar efter det väntas rysskylan. Vad kan det bli? Om vi har otur, kanske 50-60 graders skillnad?
Fast de kanske har vårkänningar även i norra Ryssland?
Jag har också avsagt mig lite åtaganden som tagit tid på fritiden. Det känns bra att bara kunna ha fokus på adoptionen och familjen (förutom jobb och vänner förstås..) under våren som kommer.
Jag vill säga, än en gång, att era tankar och kommentarer värmer så oerhört!
Jag är så tacksam för att ni finns, alla förstående och stöttande människor!
Och tack för bloggawarden jag har fått :) från http://elefantgraviditet.blogg.se
Kram kram
Ny roll: underkastelse
Vi är noviser i adoptionsbranschen.
Stor tacksamhet att det finns andra kunniga som kan ge oss tips.
Idag har vi haft en ny erfarenhet: besöka ryska konsulatet.
Se framför er: stort hus i rysk stil, ryska flaggan, snöyra och kallt, stort taggigt staket runt.
Det kändes faktiskt som vi var i Ryssland.
Vi blev insläppta innanför murarna och in i ett kalt rum. Överallt skriftliga instruktioner på ryska.
Två kvinnor som pratade knagglig engelska, stämplar och formulär.
Och för första gången, men definitivt inte den sista, stod vi inför en person som vi måste förlita oss på fullständigt. Det är bara om de godkänner oss som vi kan få fortsätta.
Total underkastelse.
Jag kom in i rollen direkt. Nervositet att inte fylla i formuläret rätt. Försiktig frågan och snäsigt svar.
"Ok, thank you! Thank you!" ödmjukt bedjande och se glad ut, men lagom glad, inte för glad.
Vi fick lämnat in våra pass, vår ansökan med foto, vårt stämplade intyg från försäkringsbolaget och vår inbjudan från Ryssland - stämplat, underskrivet och klart. Och så fick vi betala på banken och gå åter med kvittot.
På onsdag nästa vecka kan vi hämta passen igen. Då finns där förhoppningsvis visum med rätt datum och namn i.
Och i vår nybörjan förstår vi att detta var ett av många många stunder då vi stått öga mot öga i en situation av undergivenhet. Att förlita oss på andra och göra som vi blir tillsagda har vi lite smått blivit vana vid. Och snart tror jag nog att nervositeten inför byråkratin blir en vana.. Vilken spännande vår vi har framför oss!
Kram
Alla ♥ dag
18 och 20 år unga :)
Ledig denna veckan.
Är nog tur.
I söndags sa min kropp och min hjärna stopp. Soffläge hela dagen. Orkade inte tänka. Orkade inte göra nåt. Lite feber.
Nu försöker jag sålla i alla måsten och tankar.
Har några olika listor.
Har fått bokat första resan efter flera turer. Nu väntar vi på att vi ska bli inbjudna av den ryska kontaktpersonen så vi kan ansöka om visum. Det tar fem arbetsdagar så det måste göras nu.
På Johans födelsedag flyger vi från Köpenhamn till Moskva. Där måste vi övernatta. Dag 2 flyger vi vidare till Arkhangelsk och får träffa någon tjänsteman där för att få godkänt att träffa lillebror. Dag 2 kväll flyger vi till den lilla staden Kotlas där lillebror bor. Dag 3 får vi träffa honom några timmar. Sen ska det skrivas på papper, kanske dag 4? Dag 4 åter till Arkhangelsk. Dag 5 till Moskva och sedan Köpenhamn.
Drar efter andan.
Ska försöka ordna klart foton till lillebrors album idag. Det ska vi lämna till honom när vi är där.
Sen kom jag på att Johan ska firas i de få dagarna vi är hemma mellan resorna. Ska försöka ordna presenter och planera kalas också.
Ja, men däremellan är det mysigare grejer också. Igår hade Johan och jag matsäck på isen och åkte lite skridskor. Idag ska jag ta en skidtur på sjön. Det hör sportlov till :)
Varm ♥kram och tack än en gång för alla hälsningar!
Lillebror
Han fyller ett år.
Och alldeles nu fick vi resebesked att vi kan åka och hälsa på honom.
Det känns speciellt.
Vi kommer vara i Ryssland på Pers 35-årsdag.
På den dagen, sex år tidigare, var vi på BB.
Tack för alla kommentarer och lyckönskningar.
Vi kan inte göra annat än hoppas att allt kommer att flyta på nu.
Som jag skrev: ett steg i taget..
Just nu är det boka flyg, ordna visum och sånt.
Efter den första resan kommer vi få instruktioner för alla handlingar som ska ordnas.
De kommer ta flera månader att färdigställa.
Sen, när de legaliserats och översatts, ska de läsas av domaren.
Då kan hon/han ha åsikter och kanske måste vi göra om eller komplettera.
När det är godkänt av domaren får vi reda på när vi får åka ner till domstolen.
Och när vi blir godkända där ska vi hem igen.
En ny lag i Ryssland säger att en dom inte vinner laga kraft förrän efter en månad.
Den tredje resan får vi ta med lillebror hem. Då kommer Johan att följa med.
Grattis vår älskade lillebror! Vi önskar du var här idag.
Undrar vad du gör..?
Kram
Samtalet med stort S
Inte en tanke på att de skulle ringa den närmsta tiden eftersom kontaktpersonen i Ryssland var på semester, ju.
Efter avslutad lektion får jag ett samtal på jobbtelefonen.
Sätter mig i soffan och pratar.
Då ringer det på min mobil i fickan. Men inte min vanliga signal. Vad är detta?
Tittar på displaysen. Där står BFA och vår konaktpersons namn. Va?
"Ehh.. öhr.. jag får ett annat samtal jag måste ta. Kan jag ringa upp dig igen?"
14:24 ringde hon. Väldigt försiktigt inledde hon samtalet.
"Jag ville höra lite hur ni tänkt det sista med tanke på er rädsla för FAS och så.."
Jag blev iskall. Och darrade lite. Tänkte att de nog skulle be oss dra oss ur Ryssland.
Ställa oss i kö i ett annat land. Börja om från början. Jag hann tänka att det nog inte finns något barn till oss.
Men det fanns det.
Först fick vi, på torsdagen, papper och beskrivning på pojken.
Vi läste, läste, diskuterade, ringde läkare och moster som jobbar på neonatal.
Dagen efter fick vi se bilder.
Han är helt underbar!
Född ca vecka 32, 1500 gr. Han var tvilling men hans syskon dog i magen.
Han fick en tuff start på livet.
Nu är han, som det verkar, en ganska frisk kille. Liten förstås. Och de ryska diagnoserna finns där (hjärnskada, motoriska sjukdomar osv.) men de finns hos alla barn. Han skelar och har lite annorlunda form på huvudet.
Men det kan växa bort. Och han får nog ligga mycket på barnhemmet.
En underbar liten kämpe!
Och han kan bli vår blivande son.
Dagarna det senaste har varit lite röriga. Vi är lite mer distraherade än vanligt. Lite mer tankspridda.
Vi längtar ju redan. Och vill ha honom här. Men måste ha is i sinne och hjärta.
Det är så mycket som ska gås igenom. Det är mycket som kan gå fel fortfarande. Det finns inga garantier.
Så därför försöker vi vara lite känslokalla och lugna.
Men vi är samtidigt lättade och lyckliga i smyg.
Vad händer nu?
I veckan som kommer ska vi planera första resan då vi kommer få träffa honom. Den kommer bli efter Thailand, troligtvis vecka 12. Inför det ska det bokas, ordnas visum och planeras.
Om allt går vägen därefter, men så långt vågar vi inte riktigt hoppas än, har vi en lång väg framför oss.
Vi försöker ta en sak i taget, för att behålla sansen och inte börja oroa oss för mycket.
"En sak i taget" är vårt nya motto.
♥ Kram ♥
Känns mycket bättre nu!
Vi har väntat längst av alla pilotfamiljer i Ryssland.
"länge" som i det här fallet är ca ett år.
Men inte alls länge i andra adoptionssammanhang.
Nu när man gett sig in i den här världen så "möter" man så många som väntar.
De finns överallt, de där längtansfamiljerna.
Kram och trevlig helg!
Obestämbar känsla
Åh vad jag tycker det är jobbigt när jag känner sådär
obeskrivligt
vet inte riktigt vad det är för känsla.
Oro?
Någonting gnager.
Men inte är det väl oro?
Förväntan?
Näe, något annat är det..
Rädsla? Nä, väl?
Vad är det då?
Sände iväg ett litet mail, ett kort ett, vid 15:56.
16:24 kom ett svar.
Vi är bara registrerade i den regionen vi stått i från början.
Den regionala representanten är på semester.
Återkommer andra veckan i februari.
Vår handledare har frågat hur det går för oss.
Och de ska försöka fixa en barnmatchning när hon är tillbaka.
Jaha.
Och detta innebär?
Lite funderingar. Även några förbjudna.
Varför berättade hon för oss att de skulle starta upp samarbete med andra regioner?
För att ge oss förhoppningar? Falska sådana?
Vilka barn är det som är kvar? De "sista"?
Nä, så kan man ju inte tänka..
Klart att vårt barn finns där, just den där lille godingen.
Och så var vi tillbaka där igen.
Där det slutar varje gång.
Kast mellan hopp.
Och förtvivlan.
Eller?
/Cissi
En aning ansvarslöst..
En resa till Thailand väntar senare i vinter.
Ser fram emot det varje dag.
Antagligen ganska ansvarslöst -framför allt ekonomiskt och med tanke på väntan.
Vi borde verkligen spara inför alla kommande utgifter.
Och vi borde fortsätta hålla oss hemma och vänta vid telefonen.
Borde. Borde. Borde.
Men vi har nog kommit till en punkt när vi inte orkar bry oss. Just nu.
Senaste fem åren har vi hoppats, trott, väntat. Inte vågat planera.
Snart är det ett år vi väntat i Ryssland.
Inte kunnat planera vad som väntat. Vad som ska hända.
Hela tiden trott att de kan ringa nästa dag.
Nu blir det skönt att bara åka. Lite som att rymma, känns det som.
Rymma från väntan.
Det jobbigaste kring väntan just nu, och som kommer bli mer intensivt, är jobbet.
Kommer jag jobba till hösten?
Det som spär på det jobbiga är att det hänger på min tjänst om andra kan vara kvar på arbetsplatsen.
Och redan nu tänker jag en del på hur det kommer att bli.
Men ingenting kan vi veta, planera, bestämma.
Och ingenting kan vi påverka.
Kram i snökaoset!
Cissi
Just nu en period
Och så drömmer jag mycket.
Längtansfyllda drömmar.
Även Johan har drömt om en lillebror. Med svart hår.
"Vi var på dagis, men det såg inte ut som dagis."
Hur var det nu..?
En dag närmre..
/Cissi
Blivande storebror
är så klok och go. Har jag sagt det förut? ;)
Han pratar ofta om lillebror. "Mamma, vi måste köpa en sån stol till lillebror" eller "När lillebror kommer..."
Emellanåt säger jag "Det är ju inte säkert att det blir en lillebror, det kan ju bli en lillasyster också"
Men egentligen tänker jag mig en pojke, mest hela tiden.
Det är ju mestadels pojkar på barnhemmet i den ryska regionen vi väntar i. Och en pojke till vore kul.
En tjej också, såklart.
En kort period var jag lite ledsen att jag kanske aldrig kommer bli mormor. Men det har gått över nu. Tror jag. I alla fall för nu.
Johan tränar sitt syskonskap med vår katt Tussan ibland. Det är så himla roligt att lyssna på.
"Buhuuuää!! Mamma!!! Tussan tog min maaaat!" eller "Tussan reetar mig!"
Emellanåt skrattas det och busas med henne. Hon är himla snäll, vår Tussan och går med på det mesta.
Ända sedan vi kom hem från BB med Johan har hon gillat honom.
I övrigt känns det lite så där pirrigt igen. Att de kan ringa snart, inom några månader eller så.
Och det är roligt att ha börjat jobba igen. Fast med förkylning och kråkhesröst blir kvällarna inte speciellt långa.. Men å andra sidan, då går ju dagarna rätt så fort mot målet.
/Cissi
Tiden går fort
Johan blir ledsen när vi pratar om att han ska till dagis på måndag.
Inte för att han inte trivs där, det gör han.
Han blir mammagris på loven. Men det är mitt fel, för jag blir en Johangris :)
"Mamma, du sa ju att vi skulle vara lediga många dagar!"
Ja, visst gjorde jag det. I början av lovet.
Men det går ju så himla fort.
Ibland tror man ju att det är för att vi vuxna fyller dagarna med så mycket aktiviteter, tankar, måsten.
Att vi hela tiden ligger ett steg före.
Men nu, när även ens barn upplever samma sak.
Är det inte då så att tiden verkligen går fortare??
Det här med att selektera vilken information man orkar ta till sig.
Jag håller med dig i din kommentar, Jonna, att man ofta tar för givet att allt kommer gå bra.
Jag gjorde det med graviditeten, förlossningen och amningen. Jag hade inte tagit till mig någonting om urakuta snitt. Och visst var det självklart att jag skulle amma.
Men samtidigt har jag lärt något om det nu i efterhand. Det är nog därför jag vågar tänka negativa tankar.
Jag förstod det redan när vi gick föräldrautbildningen inför adoptionen. Många av paren tyckte den var negativ i sin utvärdering. Jag tyckte det var toppen att de tog upp även de sidorna! Kanske blir man mindre naiv då..
Fast selektiv är man nog alltid i olika mått mätt kring saker som ligger i framtiden.
Nu börjar en ny skoltermin. Och jag hade nog egentligen inte trott jag skulle jobba hela läsåret. Men även där var jag ju naiv. Fast jag ser fram emot det ändå. Mycket.
Kram
Å ganska skrämmande...
Jag försöker ta till mig mer fakta och lära mig mer om vad som väntar oss efter vi fått barnbesked.
Bland annat genom en dold facebookgrupp där alla är adoptivföräldrar från Ryssland.
Otroligt lärorikt som ni förstår. Och vilken underbar källa!
Men.. jag orkar inte riktigt. Jag blir ganska så skrämd.
Så klart vet jag att allt krångel kommer att vara värt det!!!
En minut efter att man fått hålla sitt barn i famnen glömmer man allt det jobbiga. Direkt.
Men.
Det är helt otroligt vad som väntar. Och jag måste erkänna att jag blir rejält skrämd.
Godkännanden.
Läkarundersökningar.
Krångel med domstol, försäkringskassa, familjerätt, skatteverk, ambassader, papper, papper och åter papper.
Och för att inte tala om utgifter!!!
Någon berättade om att en av läkarundersökningarna i Ryssland (det ska göras flera) kostat 1700 USdollar.
Och någon annan om nya legaliseringskostnader på 18.000 kr. Herregud! Och dessa är ju bara ett fåtal av alla utgifterna. Dessutom är de ju förutom de 195.000 kr som betalas till adoptionsbyrån.
Kommer vi kunna? Kommer vi orka?
Såklart!
Tänk positivt! Tänk postivt! Tänk positivt!
/Cissi
