Lite närmre
översättning
legalisering i Ryssland
domaren läser dokumenten
domaren godkänner (?) alt. komplettering av papper
vi får tid till domstol i Arkhangelsk
resa 2: besöka lillebror i Kotlas och upp i domstolen
vänta och förbereda här hemma...
resebesked 3
åka och hämta lillebror i Arkhangelsk
hemresa via svenska konsulatet i S:t Petersburg
Vårt nya liv börjar ♥
motgång och medgång
Jag kollade på filmerna från vårt möte med Oskar.
Det var länge sedan jag såg på dem. Men den här gången var det skönt.
Det lindrade lite.
Sen skickade jag ett mail till adoptionsbyrån för att höra hur han mår.
Kan vi möjligtvis få höra hur han mår och utvecklas??
I måndags ringde de. Men inte för att svara på frågorna.
Men det gör inget, för vårt "fall" har i alla fall aktualiserats.
Våra första papper har blivit ett år gamla.
Och nu är de för gamla, och ogiltiga.
!
Suck!
Först få det att sjunka in.
Sedan känslan av "Det är bara att göra! Vi måste göra allt de säger!"
Och det var inte så farligt ändå.
Det är åtta olika dokument som ska göras om.
Tre som vi ska fylla i, tre som kommunen ska fixa, ett som adoptionsbyrån fixar och så psykologintyget.
Det sista kändes minst roligt med tanke på den tid och den kostnad det var sist.
Men, som tur var, hade vi en mänsklig och bra psykolog som hjälper oss genom att aktualisera utan att behöva göra om utredningen.
De hoppas att kunna lämna pappren om ett par veckor för att ansöka om domstolstid.
Om allt, möjligtvis, kanske, förhoppningsvis, möjligen, kan hända, skulle klaffa, fungera, flyta på och gå i lås...
...så kommer de ansöka om domstolstid i juni. 8:e, 12:e eller 15:e.
Men det känns alltför positivt, så det vågar vi inte ens hoppas på.
Jag tänker mig slutet av juni istället. Det känns bättre att inte vara naiv.
Men nu kan jag i alla fall äntligen säga med säkerhet till min chef att jag inte kommer jobba till hösten.
Det har ju varit så osäkert hela tiden.
Och så kan vi börja räkna neråt.
Om en månad, cirka, får vi träffa plutten igen.
Obeskrivbart.
Det stämmer inte!
att det är ju som när man är gravid.
Det stämmer inte!
När man är gravid har man barnet hos sig.
Man missar inget.
Just nu skulle jag beskriva mitt inre som:
Jag står inte ut!
Men det gör jag förstås..
Två sorters kärlek
Den första kommer du inte ihåg, den andra kallar du mamma.
Två olika liv skapade för att ge dig ditt.
En tände din stjärna, den andra blev din sol.
Den första gav dig livet, den andra lärde dig leva det.
En första skapade hos dig behovet av kärlek.
Den andra fanns där för att ge dig den.
En gav dig ditt ursprung, den andra gav dig din identitet.
En gav dig din begåvning, den andra ett mål med den.
En gav dig förmågan att känna, den andra fanns där
när du kände dig orolig.
En såg ditt första leende, den andra torkade dina tårar.
En sökte åt dig ett hem hon inte kunde ge dig.
Den andra bad om ett barn, och hennes önskan gick i uppfyllelse.
Och nu ställer du, genom tårarna, den urgamla frågan som
förblivit obesvarad genom alla år…. Arv eller miljö, vad är
du en produkt av?
Varken eller raring, varken eller…. Bara två olika sorters kärlek
Okänd
Tidsuppfattning
Jag har så konstig föreställning kring tiden.
Det känns så extreeemt länge sedan vi träffade Oskar.
Det är sex veckor sedan vi kom hem nu. Det känns som mycket längre!
Det är svårt, väldigt svårt, att föreställa sig att vänta ytterligare lika länge.
Nu börjar det bli jobbigt på ett annat sätt.
Jag tänker ofta på att han växer så mycket varje dag. Det känns jobbigt.
Han utvecklas säkert en massa och då ville ju vi vara med honom och se och uppleva allt som händer med honom. Jag vill vara med när han lär sig krypa, lär sig gå, säger sitt första ord.
Men det blir mindre och mindre chans för det för varje dag som går, känns det som.
Jag drömmer om det också. Att han har blivit mycket större.
I min senaste dröm var han nog runt 12 år när vi äntligen kom för att hämta honom.
Johan växer också såklart.
Han har varit och hälsat på i sin blivande skola. Han hade ryggsäck med frukt och regnbyxor.
Och när han kom hem sa han att han längtade till skolan och att sitta på sitt rum och göra läxor.
Jag har hört många barn säga det tidigare, att de längtar efter läxor.
Men att höra sitt eget barn säga det var helt annorlunda. Det var jag inte riktigt förberedd på.
Mitt hjärta snörps åt och jag blir lite gråtfärdigt rörd av det här med att börja förskoleklass.
Han börjar bli så stor. Men är ändå så liten.
Vårt första mirakel.
Måtte framtiden bli som jag föreställer den.. mammaledig till hösten. Kunna följa Johan till och från bussen.
Snälla, snälla, snälla! Låt oss få hem Oskar snart!
Just nu har jag bara två ord att säga:
Lite bra och lite dåligt..
Undrar när domaren får våra papper???
Men de kunde inte svara på det.
Tyvärr, till vår nackdel, har Ryssland helgdagar nu och har semester till den 10:e maj.
Men däremot har de redan börjat översätta trodde hon, eftersom de scannade våra papper till dem före legaliseringen. Lite fram och lite bak. Och fem dagar går ju fort!
Ikväll ska vi fira Per 35 år med lite överraskning.
På hans 35-års kväll var vi i Arkhangelsk och det slutade med att vi tryckte i oss en halv baguett på subway fem minuter före stängningsdags, sittande på små plaststolar i olika färger. Cissi beställde med ordparlören i högsta hugg :) för vi var inte alls sugna på att gå in på nån högljudd restaurang den fredagskvällen.
Tyvärr är jag genomförkyld och hes men har bestämt mig för att orka vara pigg ändå :)
Ha en bra helg!
Lättnad
Idag har pappren blivit legaliserade och klara.
Och skickade till Ryssland med DHL.
Hade trott jag skulle få glädjeyra och fira, men jag är nog lite för trött för det idag..
Men, åh, vilken lättnad!
legalisering i Sverige
pappren skickas till Ryssland
översättning
legalisering i Ryssland
domaren läser dokumenten
domaren godkänner (?) alt. komplettering av papper
vi får tid till domstol i Arkhangelsk
resa 2: besöka lillebror i Kotlas och upp i domstolen
vänta här hemma...
resebesked 3
åka och hämta lillebror i Arkhangelsk
hemresa via svenska konsulatet i S:t Petersburg
Vårt nya liv börjar ♥
Undrar när pappren når domaren och hur lång tid det tar innan vi får tid för domstol?
Ett par-tre veckor till, kanske?
Och undrar hur lång listan varit från början? Ska nog ta och klura på en sån nån dag, tror jag.
Varm härlig sommarkvällskram till er!
Insikt
För länge sedan har jag ju förstått att det går upp och ner,
som så mycket annat.
Den senaste tiden har varit tung, tycker jag.
Jag har sett mycket med negativa ögon.
Bara tyckt att det tar lång tid och att längtan är så jobbig.
Det stör mig att det snart tagit tre veckor att legalisera pappren.
Jag har faktiskt vaknat upp lite, och det börjar kännas lättare.
Inte sådär att man vaknar upp en dag och är jättelycklig och bara känner glädje,
men det kommer krypande långsamt.
Jag tror att det är tack vare att mina vänner har sagt till mig
"Tänk så nära ni är nu! Nu är det ju inte långt kvar.."
Och sakta har insikten kommit till mig.
Oskar ska bli vår pojke
och det är faktiskt ganska snart.
:)
Vi har målat en byrå som vi ställt in i hans rum.
Jag har inte vågat fylla lådorna med hans leksaker än.
Inte heller bära in hans kläder.
Jag har hållt tillbaka mig själv. Men jag har velat!!
Och idag, när vi varit ute i trädgården och grejat, har jag kommit på mig själv med att stanna upp.
Se bilden framför mig av Oskar på gräset. I lekstugan. I gungan.
En ny gunga var det första vi köpte efter att vi varit i Ryssland.
Den står på uteplatsen och väntar, fortfarande inpackad.
Små små förberedelser.
Johan är förväntansfull och stundtals också ivrig. Han ser mest fram emot att ta fram gungkossan vi har i förrådet. För vi har berättat att lillebror gillar att gunga.
Avslutningsvis en liten bild på vår blivande konstnär (?)
Glad valborg till er alla!
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Foto: © UNICEF/Asselin
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)
Hade hoppats
att vi hade kommit till nästa steg tills idag.
Men icke.
Tydligen är det två olika personer på två olika platser som ska legalisera våra papper.
Den ene är klar. Men inte den andre.
Till och med barnen på mitt jobb börjar fråga nu när Oskar ska komma hem.
Hem.
Hihi.
Jo, jag har väl inte sagt det förut kanske?
Att det är vår lille Oskar.
♥
Kram och trevlig helg!
Bara väntan..
Vi väntar på att få mail om att de är klara.
Hoppas. Vänta.
Finns inget vi kan göra för att påverka.
Tänker mycket på de adoptivföräldrarna som vi mötte på hemresan från Ryssland.
De hade varit på sin andra resa, i domstolen. Och blivit godkända.
Ett par som skulle adoptera ett syskonpar. Och en ensamstående tjej som skulle adoptera en flicka.
Nu är de tillbaka i Ryssland för att hämta sina barn.
Jag tänker starkt på dem. Varje dag.
Ett annat par kom hem med sin pojke idag. Han kommer från samma barnhem som våran lille.
Nu börjar deras nya liv.
Emelie och Anders är ett par jag beundar mycket.
http://emilieanders.blogspot.se/
Åh vad de har väntat länge! Varje dag under flera år har de väntat på det där magiska telefonsamtalet.
Helt ofattbart vad man kan orka gå igenom!
En härlig vårkväll önskar jag er!
Nu har jag insett..
att det alltid kommer att vara orättvist.
Ledsamheten och sorgen kommer fortsätta flamma upp då och då.
Att lillebror faktiskt finns där. Och att vi väntar på honom.
Det är förväntan och glädje.
Men det är en helt annan sak.
Även om lyckan för honom finns kommer det ändå vara orättvist.
Alltid.
Och runt omkring oss finns hundratals barnlösa par som går igenom samma sak.
Åh vad de är starka.
Det finns mängder av bloggar av kvinnor (främst) som öser ur sin avundsjuka och bitterhet.
För man kan ju inte vara stark jämt.
Trevlig lördag!
Kram
Prickar och jobb
Är lika med mycket på jobbet.
Det är inga problem att jobba 9-10 timmar utan paus med 100 saker i huvudet att göra.
Och sen kanske fortsätta lite till när man kommer hem.
Det gör inget. Jag gillar det.
Det gör att tiden flyter, strilar, tickar iväg. En dag är ingenting.
Just nu kollar jag inte på bilder från vårt möte. Inga filmer.
Jag försöker faktiskt att inte tänka så mycket på vår pojke där borta.
Det är en skyddsmekanism. Det gör för ont.
Det gör ont att han växer och utvecklas. Utan oss.
Jag har drömt att vi träffar honom igen. Och han är helt annorlunda.
Min mamma drömde också, fast att vi fick ett annat mycket större barn istället.
Vår lille Johan har fått vattkoppor. Många sådana.
Men han är himla duktig som vanligt. Nu har det kommit några i munnen, och det är jobbigt förstås.
Vårkram från oss
Wohoo!
Först kom ett litet krångel, ett sånt där man är rädd för och som kan stanna upp processen ett par veckor eller så.
Migrationsverket hade skrivit fel ort på sin beviljan om uppehållstillstånd. Suck!
Men idag kom beskedet. Ryssland godkänner det tydligen ändå och pappren har skickats för legalisering idag.
Wohoo!
Det tar troligtvis ett par veckor att kolla igenom och stämpla alla handlingarna.
Sen ska de skickas för översättning.
Ytterligare ett steg närmre lillebror.
Nu är det kvar:
1) legalisering i Sverige
2) pappren skickas till Ryssland
3) översättning
4) legalisering i Ryssland
5) domaren läser dokumenten
6) domaren godkänner (?) alt. komplettering av papper
7) vi får tid till domstol i Arkhangelsk
8) resa 2: besöka lillebror i Kotlas och upp i domstolen
9) vänta här hemma...
10) resebesked 3: åka och hämta lillebror i Arkhangelsk
11) hemresa via svenska konsulatet i S:t Petersburg
12) Vårt nya liv börjar ♥
Trevlig fredag!
Livets bilder
Men ibland gör det för ont att göra det.
Har haft en liten minnesstund med gamla och nya fotografier.
En annan sak som gör ont är att se bilder och filmer från när Johan var bebis.
Jag har inte riktigt lokaliserat eller kommit underfund med mig själv om varför jag tycker det är jobbigt.
Är det för att han blivit stor så fort?
Eller för att jag sörjer han icke-existerande syskon?
Ärligt talat så vet jag det inte.
I påsk har vi haft det superlugnt.
En dag var vi i Varberg på bio och gick vid fästningen och havet i sol och blåst.
Det största är att vi varit på dop av den minsta av mina två gudomliga brorsdöttrar.
Framför mig i kyrkan satt tre små prinsessor med korkskruvar.
En annan bild jag gillar
Alla är uppslukade av det som händer i kyrkan: en liten tjej som var så bedårande duktig trots att det blev långdraget och till slut satt och plaskade i dopfunten. Men när man är 6 år och har suttit fokuserad i över en timme orkar man inte längre..
Jag kan bli så himla nyfiken på vad Johan kommer att jobba med när han blir stor. Det känns som om han kommer att vara intresserad av vetenskap och matematik, men det kan ju förändras såklart. I alla fall gillar han experiment. Härom dagen ägnade han en timme åt att försöka bygga en flotte som kunde flyta trots många mynt som last.
Johan och jag har haft ett eget experiment över vintern. I somras samlade vi kålfjärilslarver som vi matade tills de blev puppor. Sedan har vi haft dem i vårt kallförråd hela vintern. Nu har vi tagit fram dem och idag kröp den första vackra fjärilen ut. Nu går vi i väntans tider på de nästa sju..
puppor
blev en fjäril
Kram till er alla!
Tankeställare
Sängläge igår med feber och magont.
Då hinner man se TV-program jag inte ser i vanliga fall.
Dokumentären om mammor som kämpar för sina autistiska barn.
Om de två små flickorna med föråldringssjukdomen Progreria.
Sjukhuset.
Om miljonären som engagerar sig i volontärarbete.
SOS på liv och död.
Det finns så många människor som kämpar.
En mamma som mist sin son fick frågan hur man klarar det.
"Det gör man inte" blev svaret. "Men med tiden blir det lättare."
Och så blir man påmind om hur bra man har det.
Tacksamheten är där igen.
Om man tänker på den tid det varit sedan första missfallet
och sedan vi bestämde oss för att adoptera för över 3 år sedan.
Tänk så lite tid det är kvar för oss nu.
I onsdags postade vi ju pappren. I torsdags fick vi bekräftat att de fått dem.
Sen har det varit helgdagar. Men idag börjar de jobba igen.
Spännande.
/Cissi
Rekord?
Pust!
Efter dagens lektioner inklusive genrep för skolans revy (som var kaosartad och intensiv) hämtade jag Johan & Per och vi tog en sväng till socialkontoret för att samla in lite papper som vår snälla socialsekreterare fixat.
Sen direkt till läkaren som också var snäll och vänlig och skrev under och stämplade sammanlagt 12 papper.
Vet ni vad vi gjorde sen??
Postade.
Rekommenderat.
Det sades att det tar 4-6 veckor att samla pappren.
Vi har gjort det på en vecka.
Ja, vi är ivriga. Ibland till och med lite för ivriga då vi nästan ändrat om och skapat egna problem som egentligen inte fanns..
Ja, det har varit intensivt.
Men det känns fantastiskt nu.
Så nu är det att vänta, en månad eller så, och se om domaren godkänner.
Det skulle till exempel kunna vara den där stämpeln som revisorn inte hade..?
Efter postningen tillbaka till jobbet för att genomföra barnens revy.
Det är fantastiskt att jobba med barn!
Jag är stolt över dem som om jag vore deras mamma :)
(Och jag har haft mycket extra att vara stolt över denna terminen eftersom de blev näst bästa västsvenska klassen i "vi i femman") parentes..
Säga vad man vill om vardag. Det kan vara tråkigt.
Men det är också en stor trygghet. Skönt när allt flyter på.
Det har inte varit flyta-på-vardag hos oss det senaste. Det ser jag fram emot att få igen.
Magsjukor, papperssamlande och att ligga efter på jobbet har liksom rört runt det lite.
Vi har inte träffat våra vänner sen före Thailandsresan.
Ska bli skönt med lite mer vardag och socialt liv.
Glad påsk till er alla!
Lite ledsen
Är det för att det varit mycket i veckan och för lite sömn?
Kanske. Lite.
Är det för att Johan har magkrångel och vi får isolera oss hemma idag?
Kanske. Lite.
Är det för att flera nära mig är gravida och skaffar syskon och jag är avundsjuk?
Kanske. Lite.
Kanske för att jag slarvat och ätit mjöl fast jag kanske inte tål det och humöret blir påverkat?
Kanske. Lite.
Är det för att jag längtar efter vår nya kärlek och sörjer att inte få träffa honom än?
Absolut.
ingen tid över
Idag har jag varit hos en revisor som bekräftat vår ekonomi. Det enda som oroar mig är att han inte hade någon stämpel. Ryssarna ääälskar stämplar!
Vår inkorg på mailen innehåller bara korrespondans med våra handledare på adoptionsbyrån.
Det snurrar i huvudet kring papper som ska lämnas hit och dit.
Men vi tycker att vi har kommit lång på bara de här dagarna.
Händer inget oförutsett eller vi får bakslag så kan vi bli snabba.
Hoppas hoppas hoppas!
